Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

”Flera generationer har burit på en massa skam”

Amanda Kernell.
Amanda Kernell. Foto: Anders Hansson

Just nu hyllas Amanda Kernell världen över för sin långfilmsdebut ”Sameblod”. Men för henne har det varit viktigast att tystnaden brutits i familjen. ”Det betyder så mycket mer än alla recensioner och priser”, säger hon till DN:s Måns Mosesson.

Länge hade Amanda Kernell funderat på de inom släkten som hoppat av.

Hon hade vuxit upp med en pappa som var ordförande för sameföreningen i Umeå – han hämtade henne från skolan klädd i kolt och läste högt för henne ur den samiska barnboken ”Barnen i Kautokeino”.

När Amanda tog hem killar i tonåren så brukade han jojka för dem.

Hennes farbror är modersmålslärare i sydsamiska, kusinerna arbetar inom renskötseln i södra Sápmi.

Men så finns också de i släkten som vägrar att lyssna på jojk i bilen, som trotsigt svarar på svenska när en fråga ställs på samiska.

– Jag har släktingar som kan prata om samer i väldigt negativa termer, trots att de är det själva. Säga att vi ljuger och stjäl och inte borde få finnas och så. Den äldre generationen i min familj vill inte ens närma sig ett visst område, de kör omvägar för att inte behöva passera genom Skarven.

Foto: Anders Hansson

Samhället Skarvsjöby kallas så, och ligger på sätt och vis i skarven mellan Sápmi och Sverige, strax söder om Storuman. För Amanda Kernells släkt har byn blivit synonym med det svenska förtrycket.

På 30-talet låg här en av statens så kallade nomadskolor, institutioner dit barn till renskötare togs för att drillas i svenska och kristendomskunskap. Undslapp de ord på sitt modersmål blev de rappade över fingrarna – däremot var det obligatoriskt att bära kolt, ty den lapska rasen ansågs vek och skyddsvärd i svenska politikers ögon.

Samtidigt som Hitler var på väg att överta makten i Tyskland kom rasbiologer från Uppsala till skolorna och mätte barnens skallar, för att påvisa samernas underlägsenhet som folkgrupp.

Det är denna mörka episod i svensk historia som Amanda Kernell gör upp med i sin långfilmsdebut ”Sameblod”. Förtryck som har skurit sönder familjeband, split och självförakt som en konsekvens av kolonialiseringen av medvetandet. Familjer där några har levt vidare inom renskötseln medan andra har förskjutit sina anhöriga och försökt leva inkognito, som damer och herrar i pumps och kostym.

– Jag har vuxit upp mitt i den konflikten, den splittringen. Allt man inte kan prata om, skam och hemligheter och så. Och sedan jag var liten har jag velat ordna det, så där helt barnsligt. Så det är inte som att jag försöker läka något som hände på 30-talet – för mig handlar det här om nu. Syskon som kanske aldrig mer kan mötas, det är enormt sorgligt. Och de som har valt bort det samiska, var hör de hemma? Har de ro i sitt liv? Var vill de begravas?

Amandas silversmycke skramlar mot bröstet medan hon torkar en tår.

– Det här är frågor som är högst närvarande i min familj. Och ganska akuta.

Amanda Kernell har nyss fyllt 30 år. Efter en rad kortfilmer har hon nu gjort en långfilmsdebut som blottlägger en skamfläck i Sveriges koloniala förflutna och hyllas såväl här hemma som internationellt för sin politiska sprängkraft.

Huvudpersonen Elle Marja är en ung flicka som efter att hon har blivit utsatt för de rasbiologiska undersökningarna på nomadskolan flyr sin samiska identitet och ensam försöker skapa sig ett nytt liv i Uppsala.

Det är en viktig berättelse, utan tvekan, enkel att föreställa sig som obligatorisk i svensk skolundervisning om några år.

Men ska man förstå Amanda Kernells begåvning som filmmakare ska man nog inte stirra sig blind på politiken.

Man kan lika gärna börja med perversionerna.

– Jag hade en scen som i manus var världens tråkigaste, säger hon. Elle Marja ska börja i en ny klass i Uppsala, och jag hade skrivit den på samma vis som i en miljard andra filmer: hon kommer in på en mattelektion för att presentera sig själv. Jag kände ingen spänning alls. Då kom jag att tänka på mina perversioner.

Läs mer: Amanda Kernell hyllas på filmfestivalen i Venedig

Det är en metod som lärs ut på Den danske filmskole, det högt ansedda läroverk i Köpenhamn som fostrat auteurer och världsstjärnor som Lars von Trier, Susanne Bier och Thomas Vinterberg. När Amanda Kernell läste det tredje året på skolans regilinje ombads hon och hennes fem klasskamrater att lista ting och aktiviteter som väckte fascination, fick det att pirra till i magen.

På Kernells lista över perversioner: bakelser, mikrovåld, människor som bär varandra, flickrum.

– Sedan har jag en grej med institutioner och uniformer också, berättar hon. Det är så fantastiskt fascinerande och skrämmande att titta på Leni Riefenstahls filmer till exempel, där kroppen är ett medel för nationalstaten. Ideal och rashygien och en sund själ i en sund kropp. Dessutom passar det mitt extrema kontrollbehov att människor står uppradade i uniformer, att det är ordning och reda i bilden. Så då kom jag på att Elle Marja ska göra sin entré mitt i en gymnastiklektion istället, bland tjejer som är identiskt klädda. Och plötsligt kände jag att åh, den här scenen vill jag verkligen se!

Det är en underbart pinsam scen, en vilsen samisk flicka som nervöst försöker hänga med i de smala 30-talsblondinernas militäriskt synkroniserade rörelser.

En annan av Amandas perversioner, bakelserna, får en bärande betydelse som klassmarkör när Elle Marja släpar sig upp på fjället och bjuder sina tveksamma föräldrar på en mäktig gräddbakelse från fina konditoriet i Uppsala.

Det säger någonting om Amanda Kernells talang: många har gjort spelfilmer i dåtid, lika historiskt korrekta som pliktskyldigt trista.

Inte många kan få sina bilder att sjunga av personlighet.

– Jag var skiträdd för att göra en historisk film, säger Kernell. Jag ville inte göra en hattfilm, ”goddag, goddag fröken” och någon som drar en kärra med äpplen. Jag ville fånga liv, det är därför Elle Marja stryker sperma på killen hon just har haft sex med. Folk var ju unga även förr i tiden. Och hur smärtsam den samiska historien än är så måste det finnas lite hångel, så att även mina storstadskusiner som annars mest kollar på ”The Hunger Games” ska sitta långt fram på stolen. Det får aldrig bli tråkigt, måste hela tiden finnas suspense.

Amanda Kernell gör ofta så här: när hon pratar filmteknik byter hon omedvetet till danska. Sedan hon blev antagen till den danska filmskolan för åtta år sedan har hon bott i Köpenhamn – vi träffas bland Nordisk Films anrika studiolador i Valby, världens äldsta filminspelningsområde som fortfarande är i drift.

Läs mer: ”Sameblod” får en femma i betyg av DN – läs recensionen här

Hon säger att det har blivit mycket frågor om politik den senaste tiden, när hon har turnerat runt på världens filmfestivaler och pratat om filmen – men att för henne är det här lika mycket en berättelse om kroppen. Att vara ung tjej och önska sig en annan fysik, att bli bedömd och vilja passa in, att upptäcka sex, att prova läppstift för första gången.

– Jag gör film av mer emotionella orsaker. Jag är otroligt intresserad av familjerelationer, nästan alla mina filmer handlar om det. På film kan jag beskriva känslor som inte går att uttrycka i ord, men som man känner igen i en bild. Ansvar och skam och svek och förluster. Att få komma så nära att man får vara med i ögonblicken som en person inte vill att någon annan ser – man känner sig mindre ensam då, för det påminner alltid om ens egna hemligheter. Så även om omgivningen här så klart färgas av den koloniala politiken, så är det den enkelte menneske som jag vill vara med.

Hon skrattar. Den enskilda människan, förtydligar hon.

– Det är en samisk film förstås, men för mig är den också lite dansk. Jag har en klippare, Anders Skov, som jag brukar använda som min danskhetskonsultent. Det spårar ju ur mycket mer i danska filmer, någon blir arg och slår sönder hela köket och så. Så hans uppgift är liksom: hur kan det bli värre? De klassiska danska förslagen är antingen att ”ge honom en örfil” eller ”ta honom på kuken”, vilket inte är helt lätt att överföra till samiska förhållanden. Men när Elle Marja tar avsked av sin syster innan hon sticker från nomadskolan får hon säga: ”Du fattar ingenting din lilla lappunge, ni har inga hjärnor, ni är bara idioter!”. Det är danskt på något vis.

Hon lutar sig fram över bordet.

– Och att hon säger så till sin egen lillasyrra, det blir nästan som att hon pratar om sig själv. Det är en av sakerna jag har velat utforska – den internaliserade rasismen, all skam som många samer känner över sitt ursprung efter att ha blivit protokollförda och exkluderade.

Motviljan var till en början påtaglig, särskilt i Amandas Kernells egen släkt.

Hon började med att resa till Hemavan, för att intervjua sin farmors lillasyster. Det var för fyra år sedan.

– Visst, prata du med mig, men det finns inte mycket att berätta om det här. Det var hennes första reaktion. Det är över nu, vi ser framåt, man ska inte rota i det gamla. Alltså, den här idén om att samer gnäller finns ju till och med i min egen släkt, så de flesta jag har pratat med har inte velat beklaga sig, inget får vara fel, man ska vara stark, okrossbar. Men försvinner ett sår bara för att man inte pratar om det?

Amanda fortsatte att resa, till dalgångarna kring Tärnaby och ner till Stockholm och upp till hemtrakterna kring Umeå igen – hon intervjuade släktingar, och släktingars vänner, och vännernas vänner.

Foto: Anders Hansson

Bortsett från den vitbok som Svenska kyrkan gav ut för ett år sedan, och vittnesmålsantologin ”När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka”, finns få samiska berättelser från nomadskolorna nedtecknade. Kernell, som när hon var yngre funderade på att bli journalist, fick helt enkelt själv bli undersökande reporter.

Slutresultatet handlar inte om hennes egen släkt – det känns viktigt för henne – utan är fiktion spunnen kring ett större, kollektivt trauma.

Hon utforskar ett gemensamt förflutet, en delad nutid.

– Jag förstår att vissa har varit avvaktande till att medverka i filmen. Det vanliga är ju att någon kommer upp utifrån och misstolkar. Historiskt sett har så många samer blivit så väldigt missförstådda på bild. Och då talar jag inte ens om de rent rasbiologiska fotografierna.

Jo, det var det här med kontrollbehov.

Redan den andra inspelningsveckan, i augusti 2015, började Amandas självpåtagna sanningsanspråk kännas närmast övermäktigt henne. De var i Norge och spelade in, uppe på Umskaret, ett fjällpass på sydsamisk mark i närheten av Mo i Rana.

– Det hade regnat, så vi fick inte köra fyrhjulingarna med utrustning på den blöta marken i naturskyddsområdet. I sista stund var vi tvungna att flytta Elle Marjas familjs kåta till torrare marken.

En stor del av inspelningsteamet hade likt Amanda samiska rötter, varför en intensiv diskussion nu tog vid uppe på fjället.

Hade en sydsamisk 30-talsfamilj placerat sin kåta här? Eller hade de tyckt att den torra marken var för riskabel att gör upp eld på? Borde kåtan kanske stå längre ner, närmare träden? Men kan den det när marken där sluttar så?

Amanda försökte få tag på sin pappa, regi-assistent Fjellgren började ta mobilbilder och skickade till sin samiska mamma.

De hade sju veckor på sig att spela in en hel långfilm, tajt redan från början. Amanda Kernell tar dessutom ofta tretton, fjorton tagningar av varje scen, söker efter en tonträff i spelet som känns alldeles sann. En musikalitet, en rytm, rätt volym och tempo.

Således fanns ingen tid alls att tjafsa om exakt var en kåta skulle stå, en detalj som majoriteten av publiken inte ens skulle uppfatta.

Men hellre att Amanda strök en hel scen någon annanstans i manus än att hennes samiska släktingar inte kände igen sig i berättelsen.

– Så där var hela inspelningen, suckar Amanda och lägger handen för sitt ansikte.

Men hon tittar ut mellan fingrarna, ler samtidigt.

Det utmanande är också kul.

– Så enormt mycket svårare än något annat jag har gjort, det här. Det är knepigt i sig att regissera barn och djur och synkrongymnastik och ha tonåringar ute i en båt när det blir storm. Men dessutom skulle det vara rätt 30-talssydsamiska, med rätt verb, rätt psalmer, rätt rasbiologiska instrument, rätt slags grimma till renkalven. Mina krav på mig själv har varit enorma, så att inte min familj skulle behöva skämmas för mig. Sápmi är så litet, släktbanden så viktiga.

Vilket för oss till Trondheim.

”Sameblod” hade redan prisats var helst den hade spelats: bästa europeiska film på filmfestivalen i Venedig, där Amanda Kernell även utsågs till bästa unga regissör, grekiska parlamentets mänskliga rättigheter-utmärkelse, juryns specialpris i Tokyo, en miljon kronor i prispengar på Göteborgs filmfestival.

Men när hon en söndag i början av februari satte sig bredvid sin pappa på en biograf i den norska fjordstaden var hon riktigt nervig.

– Det var en väldigt våldsam upplevelse, jag liksom krampskakade under hela visningen. Det var tur att pappa var där, så att jag kunde hålla honom i handen.

Det var hundraårsjubileum av det samiska landsmötet – bakom Amanda och hennes pappa satt över fyra hundra andra samer.

Det var för dem Amanda hade slitit så hårt.

Och även om hon visste att hon inte hade låtit en enda detalj passera, även om hon hade ringt från inspelningsplatsen och frågat om exakt vilken tandkräm de använde på nomadskolan, så var hon orolig att något skulle vara fel.

Att det skulle bli för jobbigt allting.

Efteråt, när eftertexterna började rulla, reste sig alla upp. Åldrade män och kvinnor i koltar som hävde sig upp på sina käppar och rullatorer, jublade och grät.

En man kom fram till regissören och visade sitt deformerade lillfinger – han blev rappad där när han pratade samiska på skolan.

En kvinna norrifrån berättade att hennes föräldrar aldrig hade talat om det här, det här var första gången hon kände att hon förstod dem.

Amanda grät hon också, uppe framför filmduken medan hon tackade alla.

Tårar av lättnad, av hopp.

En tystnad som kändes bruten. Luften lättare att andas.

– Nu har flera av de äldre i min familj faktiskt sett det jag ville berätta, även om någon var tvungen att gå ut och röka när det blev för smärtsamt. Det betyder så mycket mer för mig än recensioner och priser.

Amanda Kernell rättar till sin risku, den traditionella brosch i silver som hänger kring halsen.

– Förhoppningsvis kan filmen bli något att spegla sig i, något som gör det lättare att fortsätta berätta om det såriga. Det är precis det här som fiktionen kan göra, den kan vara en öppning, en ingång till det vi annars inte pratar om. Det känns som att flera generationer har gått runt i tystnad och burit på en massa skam. Kanske kan jag hjälpa till att lyfta lite av tyngden från deras axlar. Få dem att känna sig mindre ensamma.

Foto i text: Anders Hansson

Amanda Kernell

Född 1986 och uppvuxen i Umeå, med en samisk pappa och svensk mamma.

Hon studerade manus på såväl Biskops Arnö som Filmpool Nord innan hon antogs till regilinjen på Den danske filmskole.

Hon har gjort ett antal hyllade kortfilmer, som ofta kretsar kring familjerelationer och hemligheter, bland andra ”Det kommer aldrig att gå över”, ”I Will Always Love You Kingen” och Guldbaggenominerade ”Stoerre Vaerie”.

För ”Sameblod”, sin första långfilm, har Kernell redan vunnit ett antal internationella priser, bland annat som bästa unga regissör vid filmfestivalen i Venedig. DN:s Eva af Geijerstam utdelade en femma i betyg och hyllade regissörens ”nyansrika och mångfasetterade skildring av vad det kan innebära att tvingas säga upp sin tillhörighet”.

Fyra personer som inspirerar:

Suzanne Osten, dramatiker

”Hennes sätt att bearbeta svåra ämnen genom teatern, för en ung publik, är inspirerande. Att få göra praktik hos henne när jag var tonåring gjorde att jag ville göra samma sak.”

Mamma Linda Kernell, drama- och bildlärare och pappa Michael Lindblad, lektor

”Med mina föräldrar kan allt bli konst: en plats kan bli en jojk, en form kan bli en dans, en dröm kan bli en film.”

Lynne Ramsay, regissör

”I Ram-says filmer finns så många bilder som jag aldrig glömmer. Med små medel gör hon att jag håller andan eller får en klump i magen.”