"Den som lever drömmer bara, och skall aldrig vaken vara, förrän sin domedag han nått."
Så skriver den märklige spanske dramatikern Calderón år 1635. Europa står i brand, norröver rasar trettioåriga kriget som värst, vanitasmåleriet visar både hotfullt och förtröstande hur förgänglig hela tillvaron ändå är, det spanska världsherraväldet skakar i sina grundvalar och såväl Katalonien, Syditalien som självaste Portugal kommer snart att rycka sig loss.
Det är en bra tid att drömma sig bort. Eller snarare: det är alltid tid att drömma, enligt filosofin på modet. I sitt gastkramande andliga skådespel "Livet en dröm" låter Calderón den polske prinsen Sigismund fundera över inte bara sitt eget utan allas vårt hopplösa läge mellan sken och sanning. Tanken är att vi bara existerar ett enda kort fiktivt ögonblick, som en blinkning, mellan två ändlösa verkligheter. När Calderón själv ungefär ett halvt sekel senare vaknar ur drömmen och försvinner in i dödens realitet har inte heller det spanska imperiet lång tid kvar att leva.
I dag tycks Calderón gå igen. Sällan har så många uttryck för vår drömlika existens varit synliga samtidigt, inte minst i populärkulturen. Ett förebud var 80-talets oljepikaresk "Dallas". Där utspelade sig ett helt års avsnitt i vad Edgar Allan Poe har kallat en dröm inuti en dröm: Bobby Ewing visade sig därefter inte alls ha omkommit i en trafikolycka. Bobbys oerhört dåliga matsmältning, eller vad det nu var, hade orsakat en oändligt lång mardröm kring hans egen död.
Bobbys dröm var det tydligaste tecknet på att såpan hade börjat halka som tvål ur händerna på producenter och manusförfattare. Att baxa den döde Bobby Ewing in i serien igen, eller snarare den uttråkade skådespelaren Patrick Duffy, krävde extraordinära metoder både i verkligheten (15 miljoner för själva övergången från död till levande, kraftig övertalning från Larry Hagman) och dramaturgin (som slutet på en skoluppsats: "Sedan ringde väckarklockan och jag vaknade"). Intrigerna i inte bara "Dallas" utan även till exempel "Falcon Crest" gick på allt högre varv, levde sitt eget liv - vilket snart fick hela den amerikanska tv-såpan att gå mot sin undergång.
Nu för tiden kan uttrycket Drömfabriken tolkas alltmer bokstavligt: det är främst Hollywood som förvaltar arvet efter Calderón. Omsusade filmer som "EXistenZ" och "Matrix" från slutet av 90-talet utspelar sig helt och hållet inuti en sorts virtuell värld. Mänskligheten bedövas med höga doser artificiell verklighet för att dölja sakernas urusla tillstånd. I "Matrix" visar sig hela världen vara ett enda stort kolorerat fuskbygge framför ett i själva verket monokromt och ödelagt universum (inte olikt kulissen framför soptippen utanför husvagnen i Kalle Ankas julafton).
Det är inte länge sedan som det för en mainstreamproduktion var högst kontroversiellt, både estetiskt och ekonomiskt, att på det här sättet osäkra relationen mellan den fiktion vi måste tro på - och den vi så småningom måste låta bli att tro på för att intrigen ska bli begriplig. "En dröm inuti en dröm"-konceptet skulle kunna vara grundskottet mot den amerikanska storfilmens traditionellt stränga krav på inlevelse. Om vi inte kan lita på att det vi ser är sant inom fiktionens ramar, kan ingen aldrig så skicklig manusförfattare begära att vi verkligen ska engagera oss helhjärtat i karaktärernas allt mer hallucinogena äventyr.
Den berättartekniska lösningen på problemet tycks ofta vara att låta filmens grundläggande intrig, det som verkligen ska engagera oss, bli huvudpersonernas klaustrofobiska jakt på korrekt ontologisk status. Lever jag? Drömmer jag? Vad är klockan? tycks Bruce Willis ropa i regissören Terry Gilliams mästerligt paradoxala "De 12 apornas armé". Där tvingas han tillbaka från framtiden för att försöka oskadliggöra det virus som sedermera fick världen att gå under - och det blir aldrig riktigt klart vare sig för honom eller oss huruvida han är fullt frisk (men utsatt för ett fruktansvärt futuristiskt experiment) eller helt galen. Om han egentligen lever i nutid och drömmer om framtiden, eller tvärtom.
Och som ett av de senaste exemplen kastas den kanske döde Tom Cruise mellan hopp och förtvivlan i den märkligt usla "Vanilla sky". För den vansinnigt rike, mäktige och vackre Cruise raseras allting genom en svartsjuk före detta flickvän som kör deras bil utför ett stup: han tvingas sedan att bära en egendomlig mask över sitt vanställda yttre, förlorar ansiktet både bildligt och bokstavligt och avlider så småningom i fullkomlig ensamhet.
Men det kvalitativt nya såväl här som i den flerfaldigt Oscarsbelönade "A beautiful mind" är att drömmen nu blivit en fullt integrerad del av Hollywoodrealismen. I "Vanilla sky" utspelas stora delar av slutet inuti vad som så småningom, till Cruises egen yttersta förtvivlan, bara visar sig vara inplanterade minnen. Efter att ha ingått en pakt med det djävulska storföretaget som tillverkar drömmar på burk har Cruise - och därigenom vi - fått uppleva hur en olycklig kärlekshistoria får ett lyckligt slut som enbart finns i hans egen hjärna.
Frågan blir då inte bara vad vi ska kalla alla dessa fiktiva fiktioner - episk villfarelse? filmisk hallucination? - utan också hur vi ska se på dem. I "A beautiful mind" blir även publiken innesluten i den senare Nobelpristagaren John Nashs schizofrena visioner. Under kanske en kvart följer vi med viss spänning hur matematikern Nash (Russell Crowe) som superkodknäckare i rikets tjänst ägnar sig åt att spåra dolda ryska meddelanden i helylleamerikanska veckotidningar.
Därefter avslöjas alltihop som hans egna grandiosa fantasier: en hel intrig inuti denna för övrigt fullt normala Hollywoodfilm upplöses då plötsligt i intet. Ett antal karaktärer - bland annat den mystiske man som ger Nash det hemliga uppdraget, samt hans rumskamrat från studieåren och enda riktiga vän - visar sig bara vara John Nashs egna projektioner, som osynligt bläck på vita duken.
Man kan självfallet spekulera i varför det har blivit så här, varför olika typer av drömmar och visioner nu tar en allt större del av även i övrigt mer traditionellt berättade filmer. Ett svar är som vanligt teknik och pengar. I takt med publikens krav på allt större filmer med värre och dyrare effekter, och i takt med att metoderna förfinas, måste även intrigen bli ständigt mer komplex för att kunna slå oss med häpnad.
Det räcker inte längre att skyskrapan brinner eller att "Titanic" går under en gång till. Hela tillvaron måste tydligen ställas på ända. Ur en estetisk synvinkel kunde man tänka sig att postmodernismen i sin envetna kamp mot hävdvunna sanningar nu nått det monumentala slutmålet: verkligheten själv. Eller att denna superkommersiella filmiska surrealism av någon anledning bara tagit upp den handske som Buñuel tappade för över 70 år sedan.
Hur som helst, faktum kvarstår. Allt flyter. Och även om vi nu ponerar att Calderón hade rätt, om verkligheten faktiskt vore en dröm - måste också verklighetsflykten vara det? Ja, tycks Calderón svara genom seklerna. "Vad är livet? Moln som fara, rop som inga röster svara... Inget verkligt är oss givet, ty en dröm är hela livet, själva drömmen drömmar bara." Bättre, eller åtminstone vackrare, kan det nog fortfarande inte uttryckas.