Vad valdes bort i granskningen?.
Kan man lita på granskarna? I september tog tv-programmet "Uppdrag granskning" mer eller mindre heder och ära av utredningen om de apatiska flyktingbarnen. Intrycket som gavs var att samordnaren Marie Hessle från början bestämt sig för att den plötsliga vågen av apati berodde på familjernas manipulationer. Reportern Gellert Tamas följde upp anklagelserna i ett par artiklar i DN Kultur i december (DN 19 och 21/12 -06).
I nya numret av tidskriften Arena (1/07) synas programmets och Tamas kort av en annan välkänd granskare, författaren och debattören Jesús Alcalá, nu åter i offentligheten. Han har läst underlag och mejlväxlingar och hävdar att "Uppdrag granskning" förvanskade fakta för att de skulle stämma med mediedramaturgins behov av svart och vitt. I själva verket var utredningen betydligt mer öppen och förutsättningslös än programmet gjorde gällande.
Redaktionen bakom programmet replikerar fränt att Alcalá själv tycks tolka materialet partiskt, nämligen utifrån uppfattningen att manipulation verkligen förekommit. En hypotes utredningen själv släppt när den väl lade fram sin slutrapport vid nyår.
Det finns goda skäl att skärskåda debatterande reportage som "Uppdrag granskning". Effekten av dem är ofta drabbande, inte minst för de inblandade aktörerna, och det ligger i sakens natur att bara en bråkdel av materialet redovisas. Vad, och hur mycket, väljs bort för att det inte råkar passa programvinkeln? Säkert inte så lite.
Alcalá har även tidigare upprörts över fall där offentliga personer hamnat i fokus för mediedrev, som när han i DN på 1990-talet försvarade dåvarande landshövdingen Sigvard Marjasin. Ambitionen är hedervärd, men träffen i det här fallet känns inte klockren.
Det är möjligt att Marie Hessle har blivit överdrivet misstänkliggjord, det är illa nog och måste i så fall diskuteras. Men vilken var egentligen grundfrågan? "Uppdrag granskning" gjorde faktiskt en bestående insats: medan en statlig utredning ängsligt mumlade över apatins alla tänkbara orsaker avlivade programmet en gång för alla myten om en cynisk barnmanipulation i stor skala. Den avgörande sidan av saken smälter liksom bort i Alcalás flammande försvar för en statlig utredare.
Hans slutsats är att "Uppdrag granskning" snart nått vägs ände. Dit är det förhoppningsvis långt ännu.