Få konstnärer har väckt så starka reaktioner i Sverige som Bjarne Melgaard. Först organiserade han utställningen "Soft core" på Historiska museet, där Donald Maders fotografier av nakna unga pojkar beskylldes för pedofili och förstördes av nynazister. Något år senare var det hans egen video "All gym queens deserve to die" - där en vuxen man suger på ett barns arm - som anklagades för pedofila tendenser när den visades på Moderna museet.
Därefter har Bjarne Melgaard arbetat med asatroende norska black metal-band - vars viktigaste utövare numera antingen sitter inne eller är döda - och gjort konst med sadomasochistiska förtecken. På galleri Lars Bohman i Stockholm har han i morgon, fredag, vernissage med en utställning på temat "snuff movies", filmer med sexuella förtecken som sägs innehålla riktiga mord.
Men Melgaard tar det hela med ro:
- Jag ställer ut i ett offentligt rum, och då får man ta ansvar för vad man gör. Jag reflekterar över vad min konst har för verkan och hur den kommunicerar med publiken. Deras upplevelse är viktig för mig - annars hade jag inte ställt ut.
De nya målningarna handlar om hur den ständiga produktionen av bilder och fotografier gör gränsen mellan verklighet och fantasi otydlig - precis som det är osäkert om det någonsin gjorts en äkta "snuff movie".
Men färgerna är minst lika viktiga som idéinnehållet, säger Melgaard:
- Jag har använt mina favoritfärger, cyan och magenta, som en kontrast till innehållet. Man förväntar sig kanske att det ska vara brunt, dystert och grått, men jag tycker att färgerna accelererar mot motiven.
Hur förhåller han sig då till uppståndelsen kring hans tidigare utställningar i Sverige?
- Jag vill inte tala så mycket om det där, men en sak som slog mig efteråt var att alla förutsatte att jag talade från förbrytarens perspektiv. Det sågs som helt självklart att jag försvarade pedofiler, fast jag aldrig sagt något sådant. Det fick mig att tänka på övergrepp av många slag, och visade att även goda intentioner kan vara skadliga. Yttrandefriheten kan tas ifrån dig när som helst.
Nu som tidigare inspireras Bjarne Melgaard mer av musik än av annan bildkonst, och nämner band som Swans, Lustmord och The Melvins.
Tillsammans med sin partner, som går under artistnamnet The Muscle Snuff Monster, driver han bandet Rummelsnuff - man kan föreställa sig att det är hårt, våldsamt och barnförbjudet.
Men precis som i den allra hårdaste musiken och skräckfilmen finns det ofta ett humoristiskt drag i Melgaards konst. Allt behöver inte vara på blodigt allvar, även om blodet rinner ur öppna skärsår och blodtörstiga citat täcker dukarna.
- Jag är intresserad av den satanistiska kitschen. De tror att de är så hårda, samtidigt som de ser ut som transvestiter från yttre rymden.
- Generellt sett har folk missat den humoristiska aspekten i mina arbeten, samtidigt som de inte tänkt närmare på paradoxen att jag som är homosexuell arbetat med homofoba band.
En annan aspekt i Melgaards konst som ofta hamnat i skymundan är det romantiska anslaget. Precis som i 1800-talets skräcklitteratur finns en ödslig melankoli dold i hans virvlande målningar.
- Jag är intresserad av skönhet, vad folk uppfattar som vackert och snyggt. Jag vill föra fram en alternativ manlig estetik, min konst handlar mycket om hur en person som uppfattar sig som en outsider kan skapa en egen verklighet.
I Melgaards konst tycks vägen till anden gå via kroppen. Kombinationen sex och våld framstår som det mest effektiva sättet att nå in till själva kärnan av identiteten.
- Jag tror verkligen att man upplever livet som allra starkast nära döden. Allt ska vara så glatt och positivt jämt, jag är mer intresserad av livets mörka sidor.