"För det finns ju trots allt en skillnad mellan en servis och en människa. Kanske är den inte ens hårfin."

"Vi säljer vår tid, men inte vår hälsa", förklarade Kommunal på reklampelare här i stan för ett tag sedan. Och där hade de ju onekligen rätt: att lönearbeta är att sälja sin tid. Ändå lämnade den där formuleringen mig ingen ro. Den var både ovanligt uttalad och helt nedtystad.

Det var det där ordet tid. Vad är det för nåt? Min tid är väl detsamma som mitt liv? När tiden är slut är livet slut. Och mitt liv är väl samma sak som mitt jag? När mitt liv är över är mitt jag över. I så fall skulle detta att sälja sin tid vara det samma som att sälja sitt jag. Tiden är jaget. Säljer du det ena, säljer du det andra.

I så fall skulle du vara ungefär som en av kaffeserviserna på Åhléns avdelning för hus och hem. Du måste locka någon som har pengar i sin hand; som har makt att köpa eller inte köpa dig.

Så hur går det? Är du köpbar? Sitter du där med en fast anställning, eller försöker du sälja någon som ingen vill köpa?

Kanske är svaret beroende av hur tidigt du bestämde dig för att inte vara en kaffeservis. För det finns ju trots allt en skillnad mellan en servis och en människa. Kanske är den inte ens hårfin.

Kaffeservisen kan aldrig ställa sig frågan vem är jag, vad vill jag? Det enda syftet med Åhléns kaffeservis är att vara säljbar; endast när den köps har den uppnått syftet med sin existens. Och riktigt så är det ju inte med människan. Vi gör barn utan att tänka på en marknad. Vi försöker inte designa eller uppfostra barn enbart för att de i framtiden ska bli möjliga att köpa. Vi låter dem leka. Vi låter dem vara onyttiga. Vi låter dem fråga vem är jag, vad vill jag?

Men någon gång måste de sluta. Någon gång måste frågan förskjutas och i stället handla om vad jag kan sälja. Någon gång måste frågan bli: vad ska jag kunna för att bli köpbar? Någon gång måste de börja tänka på en framtida arbetsmarknad.

Och det är här jag börjar fundera på Linda Skugge. Säga vad man vill om henne som politisk tänkare, men hon är i alla fall tydlig. När en ams-undersökning i våras visade att en mängd unga människor drömmer om kreativa yrken, om att måla, skriva, uttrycka sig, skrev Skugge helt sonika: lägg av. Det handlar inte om sånt. "Lyssna noga nu alla ungdomar: Välj ett yrke som är rimligt", skrev hon i en krönika. "Kolla av marknaden, var kommer det att behövas arbetskraft", i en annan.

I vårens debatt om kulturstipendier var hon lika tydlig. De konstnärer som inte säljer sina alster, bör se sig om efter ett annat säljbart yrke. "Alla föräldrar säg efter mig: Konstnär och författare är inget yrke utan en hobby."

Linda Skugge bad visserligen om ursäkt för att hon krossade de ungas "törnrosadrömmar", men det var i alla fall bättre att hon talade om sanningen nu medan ungdomarna ännu är unga och kan skaffa sig ett riktigt yrke än att de "kommer på detta när de är luspanka 45-åringar".

Med andra ord: ju fortare en människa inser likheten mellan sig själv och en kaffeservis desto troligare att hon i framtiden ska lyckas sälja sig själv på en marknad. Vad vill arbetsköparna köpa nu och i morgon? Arbetsförmedlingens hemsida svarar: anläggningsarbetare, betongarbetare, dataspecialister.

Där har du svaren inte på vem du är eller vad du vill göra i ditt liv, men vem du ska bli för att ha en rimlig chans att bli köpt.

För Linda Skugge har ju rätt. Barn och ungdomar som vill bli framgångsrika på arbetsmarknaden bör inte fråga vad de blir lyckliga av. De bör fråga sig vad de kan sälja. Skugge har rätt och det är därför talet om lönearbetet som den stora friheten skorrar falskt. Det är ju inte frihetens frågor som leder till ett lönearbete - det är tvångets.

Och det är ett tvång som inte har sin utgångspunkt i ett samtal om vilka arbeten som behöver göras för att vi ska få det samhälle vi drömmer om, utan enbart vilka arbeten som går att omvandla till för vissa personer lönsam köpbar tid.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut