Författare oroas av romanens kris

Författaren Ernst Brunner skräder inte orden. Han sitter på en skärgårdsbåt och jämför landets bästsäljarförfattare med skarvarna som skitar ner hans sommarö.

- Skönlitteraturen kommer att gå under om det får fortsätta på det här sättet, säger han.

Brunner hävdar att de skönlitterära romanerna på senare år alltmer har trängts undan av bästsäljande deckare. Som exempel nämner han Svensk Bokhandels aktuella försäljningsstatistik där åtta böcker av tio på topplistan är deckare. Nummer nio är en riddarroman och nummer tio chicklit-författaren Marian Keyes "Är det någon där?"

- Hur kan man tveka inför en sådan här lista och påstå att skönlitteraturen skulle må bra av de framgångar som deckarförfattarna upplever? Naturligtvis sker det på bekostnad av många stora i dag verksamma författare, säger han.

Ernst Brunner är inte ensam om att vädra sin oro över den svenska romanens framtid. Under senvåren pågick en livlig litteraturdebatt på landets kultursidor. "Publiken sviker den svenska romanen för att den inte längre erbjuder vad läsarna vill ha", "sämsta bokhösten i modern tid" och "epik i kistan" är några citat ur debatten.

Men vad beror den påstådda krisen inom skönlitteraturen på? Vad saknar den svenska romanen? Litteraturkritikern Jesper Högström på Expressen, som skrev ett av de första inläggen, efterlyser en motsvarighet till brittiska och amerikanska psykologiskt realistiska romaner i Philip Roths och Ian McEwans anda.

- Har man någon form av konstnärliga ambitioner i Sverige då ska man vara formellt experimenterande, men ska man skriva publiktillvänt då blir det Guillou och Marklund, säger han. Jag tycker att det finns ett stort hål i mitten. Det känns som att det är en ribba som har sänkts och att förväntningen på att det ska finnas den sortens romaner har försvunnit.

Samtidsrealismen hittar man numera i deckarna, konstaterar han och nämner Jens Lapidus "Snabba cash" som en utmärkt skildring av ett samtida Stockholm.

- Det känns som att det är deckarna som förvaltar det samtidsrealistiska arvet. Sedan är det ofta med den hopplösa stilistik som Camilla Läckberg använder. Men lite grand handlar det om att den traditionella romanen har slutat ha de ambitionerna, säger han.

Förläggaren Stephen Farran-Lee på Norstedts håller inte med om att den svenska romanen är i kris. Han tycker att många författare lyckas med att skriva bra böcker som också säljer. Men han kan förstå den oro som en äldre generation författare känner över den aldrig sinande deckarvågen.

- När man på 70- och 80-talen kunde räkna med att vara en läst författare i någorlunda breda lager om man skrev historiska romaner eller kärlekshistorier eller samtidsromaner så ser det inte riktigt ut så i dag. Ska du vara riktigt riktigt läst i dag då ska du vara kriminalförfattare. Och i det långa lopper är det inte bra om de är de enda som får uppmärksamhet, säger han.

Pia Bergström, litteraturkritiker på Aftonbladet, har svårt att förstå dem som vill dödförklara den svenska romanen. Äldre författare som Kerstin Ekman och PO Enquist, "halvgamla" som Lars Jakobson och Steve Sem-Sandberg och nya unga som Mirja Unge, Alejandro Leiva Wenger och Martina Lowden motsäger den tesen, menar hon.

- Jag längtar också efter de där djupa, tunga erfarna romanerna som gör att man kan förstå sig själv och världen. Men är det den traditionella romanen, den psykologiska realismen och den västerländska berättartraditionen som är sanningsinstrumentet nu? Jesper Högström nämner Ian McEwan: hans romaner gör mig spyfärdig, säger hon.

Modernista har på senare år börjat satsa på nyskriven svensk skönlitteratur. Redaktionsledaren Stefan Ingvarsson håller inte alls med om att det skulle vara svårt att hitta nya, spännande romaner som säger något om vår samtid.

- I Sverige har vi haft fantastiska romaner som har varit breda på riktigt. Både Jonas Hassen Khemiri och Susanna Alakoski har haft stora framgångar kritiskt och försäljningsmässigt. Då känns det jättekonstigt att prata om den svenska romanens död, säger han.

Men Ernst Brunner viker inte en tum från sin åsikt. Han berättar att han på senare år har träffat många författarkollegor som oberoende av varandra har funderat över att sluta skriva. Polariseringen mellan bästsäljare och skönlitteratur blir allt större för varje år, hävdar han.

- Men jag skulle tippa att Jan Guillou som tillhör en av de absolut största skräpförfattarna inom svensk litteratur också upplever sig som skönlitterär författare. Detsamma gäller antagligen många av deckardrottningarna. De har backats upp av kritiker och marknad att tro att skönlitteratur ska se ut som de skriver den.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut