Talet om identitet är en sorts rasism, tycker Nawal El Saadawi..
Just som jag tänker på hur mycket den egyptiska författaren Nawal El Saadawi på föreläsningssalens stora skärm liknar Selma Lagerlöf berättar hon hur arg hon blir när någon kallar henne för "Mellanösterns Simone de Beauvoir". "Mellanöstern, var ligger det?" säger hon. "När jag åker till London säger jag numera att jag åker till Mellanvästern - men det är aldrig någon som förstår vad jag menar."
Hon vill förståeligt nog inte bli jämförd. Men det hon säger får mig ändå att börja tänka på Elin Wägner. Här finns samma orubbliga tilltro till ett jämlikt, mänskligt samhälle inom räckhåll bortom de olika förtryckssystemen. En tro på upplysningen, om man så vill.
El Saadawi, som nu är sjuttiosju, är en institution i sig själv. Politiskt är hon känd som en av grundarna av den egyptiska kvinnorörelsen. Som läkare och debattör förde hon länge en stenhård kamp mot kvinnlig könsstympning, en kamp som förra året ledde till att Egypten förbjöd FGM (Female genital mutilation). Anwar Sadat satte henne i fängelse och hon har tidvis levt i exil. Men på Waltic är hon i första hand som skönlitterär författare.
Som många av talarna på Waltic har hon en enorm tro på det litterära ordets frigörande kraft. "Litterärt skrivande", säger hon, "är att undslippa den fragmentering som maktens språk påtvingar oss." Det låter trosvisst. Men när någon frågar henne om hon är "fri när hon skriver" svarar hon blixtsnabbt: naturligtvis inte. Vi är alla präglade av inre poliser som försöker styra våra ord.
"Den enda belöningen för en författare", säger hon, "är att kunna skriva bra."
Tisdagens debattord verkar vara "identitet". Talet om identitet är en sorts rasism, säger Nawal El Saadawi, att tala om den ena identiteten och den andra är i första hand ett sätt att skilja människor åt.
Den diskussionen fortsätter in i estradsamtalet mellan El Saadawi, svensk-iranska Fataneh Farahani och den västindiska författaren Jamaica Kincaid. Också Kincaid avvisar rakknivsvasst hela identitetsdebatten: "så fort någon frågar mig - eller vill tala om för mig - vilken sida av min personlighet som är den viktigaste så tänker jag att den sortens frågor alltid bottnar i någon sorts övergrepp."
Jag är från ön Antigua, säger hon, ska hela mitt jag bestämmas utifrån att Columbus åkte förbi här 1492 och sade, "titta, där ligger Antigua"? På en allvarligare nivå, fortsatte Kincaid, när någon ställer frågan "vem är du?" blir jag tvungen att leta genom århundradena genom en serie av övergrepp och onda gärningar. Det mesta jag skrivit handlar om den kvinnliga migranterfarenheten - och det handlar också om möjligheten av att kunna bryta upp, att vägra låta vem jag är bestämmas av det förflutnas ondska. Jag har brutit upp och lämnat saker bakom mig som jag inte vill återvända till - men minnet av vad som varit är vad jag skriver om.
Också Horace Engdahls föreläsning om Nobelprisets förhållande till kanonbegreppet hamnade ofelbart i samma kraftfält. Priset kritiseras för att vara etnocentriskt och inte ha getts till kvinnliga författare. Som Engdahl refererade prisets utveckling har det inte haft en entydig linje, men är en del av en under tvåhundra år framväxande idé om en "världslitteratur". Det handlar i så fall inte om en kvalitetssäkrad lista, utan om att skapa ett litterärt rum - där den goda litteraturen kan överskrida just etniska och språkliga gränser. Och jag tänker på vad den rumänske författaren Mircea Cartarescu sade under måndagen: en författare är knappast till nytta för sitt samhälle genom att hålla sig inom de språkliga och kulturella ramarna.