Den som hade glatt sig allra mest över årets Nobelpris i litteratur fick inte utropa sitt Äntligen! - bokförläggaren Solveig Nellinge. Redan 1986 såg Solveig kvaliteterna hos Elfriede Jelinek och gav ut "Pianolärarinnan" på sitt förlag Trevi. Den följdes av "Lust" och "De utestängda", också de Treviböcker.

Det är ingen tillfällighet att Solveig Nellinge introducerade ett författarskap som konsekvent har syftat till att bryta ner fördomar, uppblåsthet, besserwisseri. År 1971 grundade hon ett eget förlag tillsammans med Forumkollegan Adam Helms för att lyfta fram främst kvinnliga författarskap: Karen Blixen, Doris Lessing, Gisèle Halimi, Marie Cardinal, Margaret Drabble, Edna O´Brian, Anaïs Nin, Sylvia Plath och många till.

Förlaget höll till i ett hörnhus vid Barnhusgatan - trivsamma soffor, avantgardistisk konst mellan bokhyllorna, ett stort bord där den handplockade personalen drack kaffe och bjöd in sina författare.

Och det var ingen pose - i med- och motgång fick Treviförfattarna känna att böckerna var en gemensam angelägenhet. Det kom små brevlappar, klipp som kunde intressera, färska böcker. En plötslig kram i form av en höstbukett just när varma tankar behövdes som bäst.

Solveig var en affärsbegåvning. Hennes kontaktnät var noga uppbyggt, hon visste hur hon skulle få upp nyckelpersoner på sina Frankfurtpartyn. Och hon var inte att leka med när hon förpassade någon ut i kölden.

Det kunde slå slint - trendoraklet Faith Popcorn blev ingen succé. Men stort och smått vimlade över musselgrytorna på Blå porten i november varje år.

En av de starka USA-författare Solveig var snabb att lansera är Toni Morrison, de kände varandra sedan länge. Och 1993 var det dags - Toni Morrison fick Nobelpriset. Det var två imposanta damer i bredd på festen det året.

1997 kände Solveig att hon inte klarade att ensam ta hand om Trevi efter Adams död - förlaget fusionerades med Forum inklusive personal och författare.

Ingen som var med i Operakällarens panoramasal den 1 december 1999 glömmer den kvällen. Som en eldröd blomma presiderade Solveig i Nobelklänningen omgiven av de hundra närmaste vännerna. Tala kunde hon inte längre, hon skrev små lappar, hon log och strålade. En vecka senare var hon död.

Vi som kände Solveig kommer att sakna både Jelinek och Nellinge på Nobelfesten.