Sexism och homofobi präglar förorts­slangen, menar Åsa Mattsson (28/4). Den insikten har hon gjort efter ihärdiga fältstudier i form av "en snabb genombläddring" i ett slanglexikon. Där hittar hon till sin förvåning en rad motsvarigheter till rikssvenskans knulla, bög, hora och fitta. Intressant. Ville hon hitta synonymer för internalisering och anomali? Frågan om sexism i förortsslangen är en pseudo­fråga av den enkla anledningen att man i all slang kommer att hitta en rad innovativa invektiv, snusk, sexism, homofobi och/eller rasism. Det ligger i slangens natur. Det enda Mattssons alarmism bevisar är att hon inte förstår vad slang är.

För övrigt kan man aldrig sätta likhetstecken mellan urvalet i ett enskilt lexikon och verklighetens slang med alla sina variationer och moden. Lexikonet "Förortsslang" är inte helt pålitligt. Ordinsamlingen gjordes främst av Dogge Doggelito efter godtyckliga kriterier bland hans egna vänner och bekanta. Boken ger en subjektiv bild av en större utveckling.

Diskussionen gällde dock ett specifikt ord - guss - eftersom det just kommit in i SAOL. Mattssons påstående att vi nu skulle ha "fått in ett nytt nedsättande ord för kvinna" byggde på en uppenbar förvrängning gjord av Ebba Witt-Brattström. Den senare menade att guss (tjej) från turkiskans "kiz" (tjej) var nedlåtande då det påminner om ett helt annat ord på persiska (!) som betyder fjärt. Tjejer blir kallade "pruttor", var Witt-Brattströms slutsats - ett tankefel som Mattsson okritiskt spred vidare. Men nu när hon gjort sig besväret att skaffa ett lexikon borde hon väl kunna medge sitt misstag. Varför står hon fast vid att guss är nedsättande? Guss betyder ingenting annat än tjej. Mattssons försök att bevisa motsatsen genom att referera en rad andra uttryck med helt andra betydelser är mycket roande. Lycka till.

I övrigt vill jag gå längre än henne och hävda att många former av förtryck präglar svenskan som sådan - även det politiska, det akademiska och det journalistiska språket. Mattsson tycks dessvärre inte känna igen symboliskt våld annat än i ordens lexikala betydelse. Hon viftar därför med ett slanglexikon och frågar: "Vem talar, vem skriver, vem har en röst? Vem är beskriven? Och hur?" Bra frågor. Åsa Mattsson är chefredaktör. Ebba Witt-Brattström är professor. Närhelst de vill har de ordet: de talar, de skriver, de har en röst. Inget fel i det. Men den stämpel som Mattsson vill ge förortsslangen har de berörda ungdomarna inte en chans att bemöta på lika villkor. Konsekvenserna får de uppleva i form av ett socialt stigma.