Populistiska politiker kritiseras ofta för att använda forskning precis som det passar deras syften. Ebba Witt-Brattström har i sitt inhopp i debatten om svenskundervisning visat sig från sin allra sämsta sida - som en sådan politiker. Hon har nästan inte en siffra rätt i det underlag hon använder i sin argumentering. Men Witt-Brattström är inte bara politiker och samhällsdebattör. Hon är också intellektuell, forskare, professor i litteraturvetenskap. När en forskare handskas rundhänt med sina källor på det sätt som hon gör i sin artikel på DN:s kultursida den 19 april blir det riktigt eländigt.
Witt-Brattström pläderar för en förstärkt undervisning i svenska. Alla som bor i Sverige har rätt att med skolans stöd skaffa sig kvalificerade och likvärdiga kunskaper i svenska, eftersom svenskan är huvudspråk i Sverige. Hennes förslag till hur svenskan konkret skulle förstärkas är enkelt: mer svensk litteratur i undervisningen - annars blir "svenskan ett instrumentellt språk, en uppsättning sfi-fraser att använda i olika situationer".
Hon anser att regeringen är rasistisk när den inte aktivt verkar för en förstärkt svenska. Regeringen är rasistisk också när den "i stället" satsar på "mer hemspråksundervisning" (sedan 1997 officiellt benämnd modersmålsundervisning, vilket Witt-Brattström nymornat och oreflekterat ironiserar över). Medan hennes resonemang om en förstärkt svenskundervisning är kortfattade, ägnar hon desto mer krut åt att kritisera det faktum att den svenska skolan ger stöd åt tvåspråkiga elevers förstaspråksutveckling.
Jag håller med Witt-Brattström om behovet av en förstärkt undervisning i svenska och en förbättrad utbildning för ungdomar med utländsk bakgrund i allmänhet. Hon har också en viktig poäng i sitt resonemang om svenskans status som huvudspråk i Sverige, och jag har inget emot hennes idé om mer litteratur i undervisningen. Men när hon spelar ut detta mot skolans stöd för de tvåspråkiga elevernas modersmål, hamnar hon helt fel och motverkar tyvärr sina i grunden goda intentioner.
Witt-Brattström visar med sin artikel att hon inte har den mest elementära kunskap om utbildningssituationen för elever med utländsk bakgrund. Hon sällar sig till skaran som utifrån känslomässiga argument med rötter i gammaldags nationalism tror att tvåspråkighet skulle vara ett hot mot individens kunskaper i det nationella språket. Hon använder forskning, inte för att sätta sig in i ett sakförhållande, utan för att ge status åt sin egen förutfattade mening. Vad värre är, hon använder i sin artikel forskning som hon själv varken sett, värderat eller tagit ställning till; hon går på hörsägen.
Hennes källa är en artikel i Sydsvenska dagbladet 19/3 -05 av frilansjournalisten Lars Åberg, en kontroversiell samhällsdebattör som ofta citeras på rasistiska och islamofoba hemsidor, vilket i och för sig inte behöver vara känt för Witt-Brattström. Åbergs artikel handlar om arabiskspråkiga förskolor i Malmö, inte om modersmålsundervisning i skolan. Från Åbergs text har hon uppfattat två saker. En är att motivet för skolans modersmålsundervisning skulle vara att invandrarelever inte kan lära sig svenska om deras modersmål är ofullständigt. Detta är helt fel. Modersmålsundervisning finns av flera skäl: utvecklade kunskaper i ett förstaspråk har visat sig vara gynnsamt (ej nödvändigt) för en elevs allmänna kunskapsinhämtande, fortsatt språkinlärning (också av svenska alltså), läs- och skrivinlärning, identitetsbildning samt för kontakten med föräldrarnas kulturella bakgrund. Det är detta som tvåspråkighetsforskare världen över faktiskt är eniga om, inte alls "djupt oense".
Från Åberg har Witt-Brattström också hämtat att den svenska policyn för modersmålsundervisning skulle bygga på "hårt kritiserad" forskning av Wayne Thomas och Virginia Colliers. Varken Åberg eller Witt-Brattström har tagit del av denna forskning. Hon säger att han hänvisar till kritik mot den från två amerikanska skribenter. En av dessa är James Crawford, ledare för National Association for Bilingual Education. Den andra är Christine Rossell vid Boston University. Ingen av dem är tvåspråkighetsforskare - Crawford journalist, Rossell professor i statsvetenskap - men Witt-Brattström använder deras kritik mot Thomas och Colliers forskning som underlag för sitt påstående att "internationellt ledande tvåspråksforskare är djupt oense i frågan".
Sedan blir allt tyvärr en enda röra. 'Frågan' som Witt-Brattström här diskuterar gäller om barn kan lära sig ett andraspråk även om deras förstaspråk inte är fullt utvecklat. Detta är inte alls vad Crawford eller Rossell har kritiserat Thomas och Collier för. Crawford är kritisk mot att Thomas och Colliers redovisning i deras första rapport inte var detaljerad nog för att få det genomslag den förtjänar som stöd för tvåspråkig utbildning. Rossell kritiserar rapporten bland annat för brister i matchning av jämförelsegrupper samt för användande en så kallad pseudolongitudinell metodik. Detta är kritik som man kan ha, men den kullkastar inte huvudresultaten. I själva verket har Thomas och Colliers ett antal metodiska fördelar framför mycket annan forskning på området. Det är också intressant att Crawford, en förespråkare av tvåspråkig undervisning, är starkt kritisk mot Rossell, som har en grundläggande aversion mot allt som inte är "English-only", och beskriver henne på sin hemsida som "en kritiker som ständigt förnekar existensen av empiriskt stöd för tvåspråkig undervisning".
Faktum är att modersmålsundervisningen i den svenska skolan i själva verket har mycket lite med Thomas och Colliers forskning att göra, vilket i och för sig kan beklagas. De flesta elever som följer modersmålsundervisning får 40 minuter i veckan, medan de modeller som i Thomas och Colliers undersökning visade sig vara mest gynnsamma för kunskapsinhämtande och engelskinlärning omfattade ett mycket större modersmålsinslag. Den svenska modersmålsundervisningen är inte "ett gigantiskt socialt experiment med en hel generation nya svenskar" legitimerat av "tendentiös och dålig forskning" (det vill säga den av Thomas och Collier). Den har en 30-årig stabil tradition - om än med många organisatoriska och andra problem under årens lopp. Dess teoretiska underlag går tillbaka på den enkla tanken att inget barn ska behöva hamna på efterkälken i skolan på grund av bristande språkkunskaper. Eftersom det faktiskt tar flera år att lära sig en kvalificerad svenska, behöver all språkkunskap utnyttjas instrumentellt i skolans kunskapsförmedling.
Om det ska bli en förbättring av skolresultaten för invandrarelever behövs inte bara mer svensk litteratur i svenskundervisningen, det behövs andra attityder, andra kunskaper och en annan förståelse för invandrarelevers verklighet än de som speglas i Ebba Witt-Brattströms artikel.