På söndagskvällen börjar Utbildnings­radions nya teveserie "Om barn i förskolan" (SVT1 kl 17.30). I åtta halvtimmeslånga program använder man traditionell granskande samhällsjournalistik, men ovanligt nog på förskolan och ur ett envist barnpers­pektiv. Hur sköts förskolan? Arbetar alla förskolor på samma sätt?

I varje program gör barnen egna intervjuer och blir intervjuade själva, men vuxna reportrar är också med och intervjuar förskolepersonal och politiker på alla nivåer. Ibland svarar barn och vuxna på samma saker, ibland olika. Barnen funderar till exempel över vad som är jobbigast med vuxna, och Lars Leijonborg får berätta vem han helst skulle vara om han inte var sig själv.

- När föräldrar hämtar sina barn på eftermiddagen, säger projekt­ledaren Eva Åberg, brukar de fråga två saker: "Har hon ätit ordentligt och vem har hon lekt med?" Vi ställer alla de andra frågorna som sällan ställs: "Vad tycker barnen om sin vardag? Vad händer? Vad finns det för regler, lagar och förordningar, och följs de?"

Svaren är överraskande nyheter från en vit fläck på mediekartan. Mindre barn och deras vardagsmiljöer är kraftigt underrepresenterade i medierna, visar alla undersökningar.I stället handlar diskussionen om föräldrars och förskol­lärares behov. Barnen dyker bara upp som offer eller som små krumelurer som vuxna kan skratta åt för att de säger skojiga saker. Resultatet är att de frågor som är viktiga för barn sällan tas upp i det offentliga samtalet.

Om det inte gäller en katastrof, förstås. Som när några förskolebarn i Norge dödade en femårig kamrat under en lek som gick snett. "Vad hände sen? Hur påverkade händelsen andra förskolor?" "Om barn i förskolan" har hittat en förskola i Kållered utanför Göteborg där man arbetar med konflikter på ett nytt sätt, ett sätt som inte bara säger man-får-inte-slåss, vilket minsta unge kan rabbla upp utantill som ett innehållslöst mantra. Men kan man leva efter det? I Kållered funderar barnen ut egna metoder för att få utlopp för raseriet.

Konflikter är ett av de teman som tas upp i programmen, andra ämnen är trygghet, buller, stress, integ­ration, medbestämmande, genus och utanförskap. När DN besöker inspelningen på förskolan Blomsterängen i Husby handlar det om flerspråkighet, och förskolläraren Dorita Finell berättar om hur språkförståelsen ökade tydligt när man började arbeta mer med barnens hemspråk i stället för att bara utgå från svenskan.

- Ska vi läsa en bok? säger programledaren Lowe Östberg till barnen på avdelningen Humlan.

- Jaaa, säger barnen och plockar genast fram en av sina favoriter: "Lina, Gulan och kärleken" av Max Lundgren och Fibben Hald. De sätter sig i soffan med Lowe i mitten, och han börjar läsa.

- Bryt! ropar projektledaren Eva Åberg. Fotografen Åsa Nordien stänger av sin kamera, ljudteknikern Affe Dahlqvist sänker mikrofonen och scriptan Tobias Bohlin lägger ifrån sig sina papper. Så börjar de om igen.

- Håll boken uppslagen från början i stället, instruerar Eva. Och när du börjar läsa så måste du läsa hela boken på en gång, annars blir nog barnen arga.

- Jag blir inte arg, säger en flicka tröstande till Lowe. Sen läser Lowe hela boken i alla fall och de vuxna är lite skakade, för det är en sorglig bok om cancer och ett husdjur som dör. Barnen lyssnar intensivt, sen drar de med sig Lowe in i ett annat rum och börjar snurra honom i en gunga tills även fotografen är yr i huvudet.

- När vi började tänkte jag "hur ska vi kunna fylla åtta program med det här," säger Lowe Östberg. Nu ser jag ju att vi skulle kunna fylla minst åtta till, vi får ju inte plats med allt!

- Förskolan speglar det omgivande samhället, det syns tydligt i förskolans ideologiska utveckling. Det är inte alls samma förskola som vi gick i, det har hänt oerhört mycket. Om man vill se vad det är för medborgare vi vill ha - och kommer att få - i Sverige, då är det i förskolan man ska titta, säger Eva Åberg.