Kultur & Nöje

Första krigsvintern för hundra år sedan

Tyska soldater utanför Nisch i Serbien 1915.
Tyska soldater utanför Nisch i Serbien 1915. Foto: Library of Congress

I Peter Englunds stora verk om första världskriget möter vi människan bakom soldaten och får en stark känsla av hur kriget upplevdes även bakom fronten. Boklördag publicerar i dag ett utdrag ur den nya boken ”Stridens skönhet och sorg 1915”.

En dag i början av januari
Vladimir Littauer konverserar i ingenmansland utanför Pilkallen

Vinterkallt, vinterstilla. En tysk ulan rider försiktigt fram över ett frostigt fält. Hans lans är prydd med en vit flagga. Ingen skjuter. Ulanen kommer närmre. Vad är detta? Littauers division står fortfarande inne i östra delen av Ostpreussen. Fronten har stelnat, tillfälligtvis i alla fall. De befinner sig inte långt från Stallupönen, ett av slagfälten från augusti, en månad vars dramatik, förhoppningar och sensommarvärme nu syns mycket, mycket fjärran.

Som på en rad andra krigsskådeplatser har även här ett tillfälligt uppehåll i striderna fått soldaterna att bli mer återhållsamma. Det är som om fredens sätt att känna och reagera ännu en tid dröjt kvar, eller kanske som om de vaknat upp ur ett rus, tillfälligtvis, därtill hjälpta av reminiscenser från ett äldre, mer civiliserat Europa, ett Europa som visser­ligen bara ligger mindre än ett halvår bort, men, precis som augustis värme, samtidigt mycket, mycket fjärran.1

Och precis som på andra platser har det hela börjat med en praktikalitet. Linjen består här inte så mycket av skyttegravar som av posteringar, för det mesta placerade i någon av de många muromgärdade bondgårdarna.2 I det öppna, ostpreussiska landskapet är det emellertid svårt att nå dessa stödpunkter med underhåll, utan att dra på sig fientlig uppmärksamhet och dito eld. Kokvagnarna har fått åka långa, krångliga omvägar för att hålla soldaterna där framme med varm mat. Mellan tyskar och ryssar har det dock med tiden uppstått ett slags outtalad överenskommelse, som innebär att man inte skjuter på varandras fältkök. De kan därför färdas helt öppet från postering till postering, i fullt dagsljus, utan att riskera beskjutning.

Littauer har just fått en ny befattning: chef för regementets signalpluton. De bittra erfarenheterna under krigets första månader, med ständiga sammanbrott i kommunikationerna och påföljande förvirring, har fått de ansvariga att förstå att Antalet soldater har ökats från tjugo till sextio, och medan heliograferna i praktiken övergivits – de ligger alltid kvar på packvagnarna – har i stället antalet fälttelefoner med tillhörande utrustning mångdubblats. Trots detta är behovet ännu inte fyllt. Littauer har för privata pengar köpt ytterligare fälttelefoner, av ett svenskt kvalitetsmärke, och skänkt dessa till regementet.3 Hans soldater är odisciplinerade och tjuvaktiga och erbjuder inte en vidare imponerande anblick – ”skröpliga hästar, dåliga sadlar, betsel som hålls ihop av snören” – men de kan alla läsa och skriva.

Den tyske ulanen med den vita flaggan når den ryska posteringen. Han överlämnar ett brev, adresserat till regementets officerare. Han har också med sig ett paket. Brevet innehåller en artig hälsning, paketet konjak och cigarrer. Littauer och de andra komponerar snabbt ett lika artigt svarsbrev, där man inbjuder de tyska officerarna till ett möte mellan linjerna. Sedan får en husar rida över till en tysk postering med detta brev, en vit flagga samt en gengåva bestående av vodka och cigaretter.

Senare samma eftermiddag träffas tre ryska och tre tyska kavalleriofficerare ute i ett frostigt ingenmansland. Littauer är en av dem. Ryssar och tyskar konverserar på ett artigt och belevat vis. Man nämner inte kriget, utan samtalet rör sig mest om sport, särskilt om den föregående sommarens stora riduppvisningar. Någon har med sig en kamera. Fotografier tas. Innan man skils åt kommer man överens om att ses igen nästa dag. Ryssarna skall ta med sig hors d’œuvres, tyskarna konjak.

På kvällen får Littauers nye divisionschef reda på vad som hänt. Han förbjuder vidare fraternisering.

Nästa morgon, när tyskarna visar sig, skjuter de ryska soldaterna varningsskott. Det blir inga fler möten. Littauer mår dåligt över det skedda:

”Att skjuta på tyskarna (fastän över deras huvuden) den morgonen fick oss att känna att vi uppträdde på ett mycket ovärdigt sätt. Vi skämdes och hoppades att vi skulle få tillfälle att förklara för dem vad som hade hänt.”

Fotnot: 1) Man kan, med Eric Hobsbawm, tala om en förkrigsvärld präglad av små, begränsade och för det mesta avlägsna krig, samt ”ett i det närmaste oavbrutet materiellt, intellektuellt och moraliskt framåtskridande”. Han påminner bland annat om att de pogromer som ägde rum i Ryssland ”som (med rätta) upprörde omvärlden och mellan 1881 och 1914 drev miljontals ryska judar över Atlanten, var små, närmast försumbara, i jämförelse med moderna massakrer: de döda räknades i dussintal, inte i hundratal, för att inte nämna i miljontal”.

2) Där finns knappt någon taggtråd. Det var först förra månaden som den ryska armén börjat tilldela sina trupper ”med hullingar försedd ståltråd”, som den oviga termen ännu lyder.

3) Det är möjligt att inköpet skedde först senare under året. Littauers text är inte helt klar på den här punkten.

Tisdagen den 5 januari
Oskar Kokoschka drömmer om ett landskap upplyst av eld

Detta är hans tredje dag i uniform. Och vilken uniform sedan! Ljusblå tunika med vita uppslag, röda uniformsbyxor, blå pälsbrämad jacka, nonchalant hängd över axlarna med hjälp av ett flätat band i guld, långa svarta stövlar samt till sist en förgylld dragon- hjälm med den kejserliga dubbelörnen framtill samt en hög framåtsvept kam. Och sabel. Det är en dräkt som förändrats föga sedan Königgrätz 1866, och inte alltför mycket sedan Austerlitz 1805. Det är sant som det sägs: Den österrikisk-ungerska armén har de vackraste uniformerna i Europa.

Uniformen är skräddarsydd åt Oskar Kokoschka av den kända skräddarfirman Goldman & Salatsch, vars lokaler ligger mittemot kejsarpalatset Hofburg i centrala Wien. Är det esteten i honom som fick honom att genast gå iväg till en fotograf för att låta sig avporträtteras i full mundering, med sabel och allt, eller handlar det om något annat? Eller är han bara stolt, kanske en smula motvilligt? I fotografiernas välrakade och prydlige dragon med lätt beslöjad blick är det hur som helst svårt att finna spår av den rebelliske ”övervilding” som fram tills alldeles nyss satte skräck i Wienbourgeoisien. (Han ser betydligt yngre ut än sina 28 år.) Troligtvis är den yttersta adressaten hans stora, olyckliga kärlek Alma Mahler. Fotografiet som en påminnelse om att han är beredd att skänka henne den yttersta kärleksgåvan – sitt liv?4

Han är nu del av ett dragonregemente, men kan inte rida; det är en av de saker han måste lära sig. Hästen, en märr, är Kokoschkas egen, köpt strax före inryckningen för de pengar han fått när han sålt den stora målningen ”Vindens brud”5 till en apotekare i Hamburg. Djurets namn är Minden Ló.

Förbandet, Dragonregemente Nr.15, är ett av de finaste i den österrikisk-ungerska armén, känt för att manliga medlemmar av kejsarfamiljen ofta gjort tjänst där, och det befolkas av en myckenhet unga män från adel och aristokrati. Stämningen är just därför familjär, det vanligaste tilltalsordet är ”du”, men Kokoschka med sin bakgrund bland lägre medelklass känner att han inte passar in. Det har hänt att han gått hungrig, då han skyggat för att slå sig ned vid borden invid någon av hans självsäkra och ståndsmedvetna kamrater. Han är osäker på vad han skall säga och till vem – gradbeteckningarna är ännu ett mysterium för honom. De i sin tur betraktar honom med ett förstrött intresse, har förstått att han är något slags konstnär – någon har gissat på futurist.

Om Kokoschka hoppats att militärtjänstgöringen snabbt skulle lösa något av hans problem har han hittills fått bli besviken. Besattheten över Alma Mahler är minst lika stark som förr, ja, kanske har den till och med stegrats av det faktum att han nu inte längre kan uppsöka henne när och hur han vill. Nej, Kokoschka känner att han måste få träffa henne, så han går till sin kompanichef, en liten major, och begär permission. Men denne är helt oförstående, skriker bara med gäll röst: ”Nej!” Och så var det med den saken. På natten drömmer han.

Han befinner sig på en plats som påminner om Italien. En rasande liten man (majoren) jagar honom. Kokoschka flyr undan majoren, genom ett nattligt landskap. Landskapet är upplyst av eld. Han är på väg till Alma. Men Alma är inte en person, utan ett ord som han hör inom sig hela tiden. Samtidigt ser och möter han andra människor som samtalar högljutt och utan värme med varandra.

När Kokoschka vaknar känner han sig stark och lugn. Ute är det snö och is.

Fotnot: 4) Trots att Alma Mahler drivit på honom i beslutet att anmäla sig som frivillig reagerar hon negativt på fotografiet, kanske för att hon i det anar en anklagelse: ”Du var hos fotografen tillsammans med Loos för att få ditt barnsliga, dödliga ansikte odödliggjort – och för vem?”

5) I tavlan går det att se ett kärlekspar som svävar bland vågor: mannen bär Kokoschkas drag, den sovande kvinnan Almas. Den räknas i dag som ett av hans finaste verk.

Söndagen den 17 januari
Richard Stumpf skrubbar däcket på SMS Helgoland utanför Helgoland

Kallt, blygrått hav. Spänd förväntans upplösning i en gäspning. Inte en enda gång har de varit i strid, inte en enda gång sett en fiende. Under sjöstriden utanför Helgoland i slutet av augusti hörde de ljudet av kanondån i fjärran men fick aldrig chansen att ingripa. Stumpf betecknar det som ”en svart dag” för honom och resten av besättningen. Det närmaste de kommit en strid var när de på juldagen hörde ljudet av brittiska luftskepp. Då SMS Helgoland var kringvärvd av dimslöjor blev de visserligen aldrig angripna, men längre bort hade ett av luftskeppen fällt bomber mot en kryssare och ett lastfartyg och lyckats starta en brand på ett av dem. Stumpfs skepp hade dock skjutit efter ljudet, visserligen helt i blindo men med desto större eftertryck.

Inte så att SMS Helgoland och de andra fartygen i tyska högsjöflottan har hållit sig undan. Den tyska flottstrategin bygger emellertid på att noga välja sina strider med den numerärt överlägsna brittiska marinen. Det är ubåtarna som förväntas utföra det mer vardagliga grovgörat med att strypa tillförseln till de brittiska öarna och steg för steg försvaga motståndaren.6

Några stora, imponerande sjöslag har inte ägt rum; båda sidors amiraler är akut medvetna om att de skulle kunna förlora det här kriget på en eftermiddag. Bristen på framgångar till havs har dock i Tysk- land fyllts med andra berättelser. Vid krigsutbrottet fanns det nämligen lättare tyska marin­­eskadrar här och var på världshaven, ofta i anslutning till någon av Tysklands kolonier. Mycket snart inleddes uppseendeväckande katt-och-råtta-lekar mellan dessa undanglidande fribytare och den tungt framångande brittiska örlogsflottan.7 Nej, den tyska högsjömarinen har hittills nöjt sig med att patrullera de egna vattnen, för att skydda hemlandet mot fientliga land- sättningar, samt att utföra enstaka nål- sticksangrepp mot den engelska Nordsjö­kusten.8

Sedan juldagarna har SMS Helgoland varit på patrull varannan dag, ett tröttsamt göra som ofta betyder brist på sömn. Dessutom är det kolossalt monotont. Stumpf noterar i sin dagbok: ”Det händer aldrig någonting värt att nämna. Om jag varje dag skulle föra an- teckningar om mina göromål, så skulle där alltid stå samma saker.”

Även denna dag är fylld av rutiner.

Först skrubbar Stumpf och de andra matroserna däcket. Därefter putsar de alla mässingsdetaljer tills de skiner. Till sist följer en pedantisk genomgång av uniformerna. Särskilt det sistnämnda gör Stumpf rasande. Han skriver i sin dagbok:

”Trots att vi på grund av den allmänna bristen på ylle inte på lång tid haft möjlighet att byta ut nötta persedlar i skeppets förråd undersöker divisionschefen9 varenda skrynkla och fläck på våra uniformer. Han avvisar varje försök till förklaring med standardsvaret: ’Dålig ursäkt!’ Min skapare, beteende av det här slaget gör mig så trött på flottan. De flesta bryr sig inte längre. Vi är glada att inte alla officerare är på det här viset.”

Stumpf biter ihop under den ”vidriga visitationen” men önskar stilla att ett fientligt plan kunde dyka upp och ”släppa en bomb på gubbens huvud”. Dessutom tröstar han sig med att eftermiddagen kommer att vara fri.

Då anländer en order. SMS Helgoland skall styra tillbaka till Wilhemshaven för att gå i torrdocka. ”Fan också”, skriver han, ”ännu en söndag förstörd.” Kriget fortsätter att trotsa Stumpfs förväntningar. Eftermiddagen förspills på krångel i slussarna. I den blånande skymningen avbryts försöken att ta sig vidare, och de gör an för natten.

Fotnot: 6) Just det hade börjat lovande, då den tyska ubåten U 9 i september inom loppet av en dryg timme sänkt tre brittiska kryssare, som visserligen var gamla – men ändå.

7) Den tyska Stillahavseskadern segrade oväntat vid Coronel, den 1 november 1914, men förintades senare, den 8 december, i en batalj vid Falklands­öarna.

8) I mitten av december 1914 bombarderade tyska slagkryssare Scarborough, Hartlepool och Whitby. Skadorna blev värst i Scarborough, där fyren förstördes och nitton civila dödades.

9) I det här sammanhanget är en division en bestämd del av ett krigsfartygs sammanlagda artillerimanskap.

Fredagen den 22 januari
Elfriede Kuhr får besök av en bagarlärling i Schneidemühl

Det är sent. Dörrklockan ringer. Elfriede öppnar. Ute i det frostiga vintermörkret står bagarens lärling, iförd sina vita arbetskläder, med träskor på fötterna, täckt av mjöldamm. Han håller fram en täckt korg. I den ligger nybakade småbröd, ännu varma ur ugnen. De brukar få färskt bröd hemburet var morgon, men vad är detta? Nu är det ju kväll? Bagarpojken skrattar: ”Nä, inte nu längre, fröken.” Han berättar att man på grund av de nya statliga restriktionerna vad gäller användande av mjöl inte längre tillåts baka på nätterna. Vilket han inte alls är ledsen över; nu kan han sova som en normal människa. Så rusar han vidare, ropar åt henne: ”Det är på grund av kriget!”

Hennes mormor tycker att det bara är bra. Tyskar äter hur som helst för mycket bröd. I tidningarna går det att se stränga varningar mot att bruka säd som boskaps­foder: ”Var person som använder spann-mål som föda till djur begår en synd mot Fosterlandet och kan bestraffas.” Den tyska folkförsörjningen står inför en genomgripande omläggning: i stället för att låta kalorierna ta omvägen via slaktdjur skall man konsumera mer av dem i deras ursprungliga, vegetariska form. (Om man äter spannmål ger det fyra gånger så många kalorier som om det först skall bli till kött.) Grönsaker, inte kött, skall hädanefter härska på de tyska middagsborden. I denna trakt arbetar två tredjedelar av befolkningen med jorden. Det betyder dock inte att alla lever under samma villkor. Småbönderna och lantarbetarna har redan börjat känna av de sämre tiderna, medan storbönderna klarat sig alldeles utmärkt. Elfriede har hört talas om storbönder som trots alla förbud fortsätter att ge sina kor och hästar spannmål; det kan man se på djurens runda hull och skinande blanka pälsar.

Nej, storbönderna och godsägarna har ännu inte känt av kriget:

”Varje morgon till frukost äter de sådant där underbart vetebröd, ibland med russin och mandlar i, och till det ägg, korvar, ost, rökt skinka, rökt gås, olika sorters sylt och jag vet inte vad. Vem som vill kan dricka färsk mjölk, vem som vill kan få kaffe eller te. I sitt te tillsätter de till och med hela skedar med fruktgelé.”

Elfriedes upprördhet och avundsjuka över storböndernas leverne rymmer dock denna dag ett styng av dåligt sam- vete. Även hon försyndar sig mot Foster­landet, på sätt och vis i alla fall. Hon är mycket svag för hästar, och ibland när hon träffar på någon tar hon i smyg det bröd eller äpple hon själv äter och ger det till djuret. Man ser emellertid inte alls så många hästar som före kriget; alla som inte direkt behövs i jordbruket har tagits över av armén.

Lördagen den 23 januari
Herbert Sulzbach utsätts för fransk artilleri- eld vid Ripont

Nyligen snöade det. När artillerielden någon gång tystnar finns det något fridsamt, ja, närmast idylliskt över det vita, böljande landskapet. Problemet är bara att detta sker så sällan. Det smäller mest hela tiden.

Sedan ett par veckor utför fransmännen framstötar lite varstans på den här delen av västfronten: i Argonne, i Alsace och här, i Champagne. De franska framgångarna har visserligen varit måttliga, men de har ackompanjerats av en artillerield som varit värre än något Sulzbach tidigare sett. Och inte sällan har eld riktats direkt mot deras pjäsplats, som nu är upplöjd av granatgropar. Deras 7.7cm-kanoner, som är ordentligt nedgrävda, har än så länge klarat sig. Den gamla vanan, att hålla draghästarna och förställarna i närheten av pjäserna, har man givetvis fått sluta med. Men då förflyttningar nu blivit något alltmer sällsynt, så gör detta ingenting. Längre bak går det att se rader med vingliga hyddor och raskt hopsnickrade stall, som dock i takt med tiden börjat ta en mer beständig karaktär.

Liksom kriget självt. Sulzbach är en av alla dessa som marscherat ut övertygad om att det hela skulle vara över på några veckor – därav brådskan, förklädd till iver – men vid nyår tvingades han besviket konstatera att någon ände ännu inte gick att se. Detta, och granaterna, och kylan, och vätan, och, inte minst, leran, som sätter sig på allt och i allt och över allt, har fått honom att tappa sitt goda humör. Sulzbach sjunger inte längre lika mycket som förr. Han har tagit sig an en herrelös hund. Det är en liten vit tik av blandras. En annan välsignelse är vännen Kurt Reinhardt. De kan prata om allt med varandra.

Denna dag utsätts de än en gång för intensiv fransk artillerield. Av misstro mot sina nybyggda skyddsrum eller bara av skräck att begravas levande, väljer de att rusa upp i det fria, och kasta sig raklånga i den kalla leran. Knallarna och tryckvågorna svallar fram över dem från alla håll. Efteråt noterar han i sin dagbok:

”Det är tur att man har få tillfällen att fundera, men när man väl får tid till det målar man alltid upp det segerrika intåget i sin hemgarnison. Men vi får inte bli veka, vi är ju redan ’ärrade krigare’ – men kommer det någonsin att bli riktig fred igen?”

Ännu några av batteriets soldater har sårats, och två av hästarna är döda.

Lördagen den 30 januari
Oskar Kokoschka berättar om kasernlivet för sin mor

En knapp månad har gått sedan han ryckte in i armén. Kokoschka befinner sig alltjämt under träning, i dragonregementets kaserner i Wiener Neustadt, fyra mil söder om huvudstaden. Han har inte ens lärt sig att rida ordentligt. Mycket av hans mentala energi går åt att tänka på och oroa sig för Alma Mahler, som han skickat många kärleksfulla brev de senaste veckorna. Denna dag skriver han ett brev till sin mor, Romana:10

”Kära mor!

Dagsarbetet: Jag går upp klockan halv fem, är i stallet klockan halv sex, där jag betraktar ryktningen och utfodringen av hästarna, jag vågar redan befinna mig både under och invid hästen. Klockan sju till halv åtta rider vi ut, då min häst stör genom att skutta och vilja skena iväg osv. När det sedan dras sabel på hästryggen, eller vid avsittningen och då hästarna tjudras tillsammans medan ryttarna rycker fram för att agera infanteri, uppstår det återigen oro, och som allra mest när vi slutligen beger oss tillbaka, egenhändigt sadlar om hästarna, och framför allt då man skall sitta upp själv, eftersom hästen dansar omkring trettio varv innan man är uppe.

När det är skvadronsexercis och man skall stå eller vända sig åt ett annat håll än vad hästen vill, eller trava medan den sätter av i galopp, hörs det en del föga hedrande tillrop från befälet. Klockan tio till elva är det inryckning i kasernen, undervisning med blamage på de nyinrycktas bekostnad, till officerarnas allmänna munterhet och in- fall. Ofta håller det på till halv ett på eftermiddagen, då det är fältövning till fots med motståndare och skytte – där jag är i förtruppen, tar mig uppförs och nedförs, i språng, ålar, gräver ned mig i värn. Sedan snabbt kasta i sig mat under en timme. Klockan två inspektion av stallet, klockan halv tre utryckning till fots, eller skjutövning, under vilka jag aldrig har träffat något, halv fem inryckning, uppställning på kaserngården för att åhöra order, då tjänst, straff osv. meddelas.

Jag hade redan dessförinnan vaktposttjänst två gånger varje dygn (två timmar framför ett magasin eller ett kaserntorn och sedan återigen fyra timmars beredskap i vaktstugan). Om man åker till Wien utan tillstånd får man 40 dagars arrest. Men tillstånd är uteslutet. I morgon har jag stallinspektionstjänst från klockan ett på ef- termiddagen till klockan ett på natten med i princip korprals grad, för att i denna höga rang samla på mig kunskaper.”

Fotnot: 10) Romana har för övrigt ställt sig synnerligen avvisande till sonens alltmer komplicerade kärlekshistoria med den sju år äldre småbarns­modern Alma Mahler.

En bok för varje krigsår.

Peters Englunds bok om första världskriget, ”Stridens skönhet och sorg”, gavs första gången ut 2008. Den blev även en stor internationell succé och har översatts till en rad språk.Till de nya utländska upplagorna av boken har Englund skrivit till nya texter som kretsar kring personer från det aktuella språkområdena.

Inför hundraårsminnet av krigsutbrottet 1914 kom i höstas del ett i en kraftigt utökad nyutgåva. Tanken är att det ska bli ett fembandsverk – en bok för varje krigsår. Del två utges av Natur & Kultur i början av februari. Den innehåller bland annat nya avsnitt om författaren Franz Kafka och bildkonstnären Oskar Kokoschka.

Peter Englund skriver i ett förord att han inte försöker förklara vad kriget var utan snarare vill visa hur det var. Han vill skildra kriget som en individuell erfarenhet i en ny form: ”ett flätverk av biografier över ett fyrtiotal högst verkliga människor som alla på olika vis deltog i och berördes av det”.