Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Försvar för ett otidsenligt kapital

Vad är ett museum? frågar sig Dan Karlholm. Nu när det byggs fler museum än någonsin så hotar trenden med tillfälliga aktiviteter dess bestående värden och väsen, anser han.

Att det pågår en boom för museibyggandet i världen känns snudd på musealt att skriva. Så har det med rätta sagts sedan 1980-talet. Det är en boom så lång och omfattande att det hela börjar likna ett normaltillstånd.

Boomen, som inleddes i Europa och USA, är ett direkt svar på den kris som museet genomlevde på 1960- och 70-talen. Museerna beskrevs som nekropoler och mausoleer eller bara som irrelevanta för samtidens människor. Trots att museet ”blir en del av världen, byggs allt fler museer att begrava den i”, skrev den amerikanske konstnären Allan Kaprow 1967. ”Museer är gravar”, fortsatte Robert Smithson samma år, ”och det tycks som om allt håller på att förvandlas till ett museum”.

Att museets tidsålder var över framstod som utgångspunkten för Brian O’Dohertys bok ”Museums in crisis” 1972. Då kommer museet tillbaka! Dessutom så intensivt att dess död sannerligen framstår som en förhastad slutsats. Eller? Är de alla verkligen museer, eller har bara beteckningen överlevt som ett signum för en priviligerad plats och prestigetyngd institution fylld av i bästa fall unikt materialiserat kapital?

De senaste decenniernas mubyggande är paradoxalt, för dessa museer till namnet tycks i praktiken vilja vara något annat och mer än ”museer”, vilket uttrycks med ord som institut eller stiftelse, men framför allt med begreppet center. Andra väljer istället museiordet för att få tyngd och uppgradera verksamheten.

Överlag är dock museer livrädda för att uppfattas som livlösa och stagnerade. Något måste hela tiden hända på museet för att det ska uppfattas som relevant=aktuellt. För att sanktionera museet som samhällsinstitution måste därmed det föränderliga, flexibla och tillfälliga övertrumfa det orörliga, varande och bestående. När dessa kortfristiga aktiviteter blir centrets huvudinnehåll blir tingen och samlingarna perifera.

Det finns strängt taget bara två typer av museer: konstmuseer och alla andra sorters museer. I det moderna museibyggandets barndom, på 1700- och 1800-talen, fanns det förvisso hybrider mellan vad vi skulle kalla konsthistoriska respektive naturhistoriska institutioner. Men under 1800-talet fullbordas separationen och i Sverige grundas Nationalmuseum och Riksmuseet samtidigt.

På konstmuseet visas unika ting av högsta tänkbara värde och på naturmuseet bästa tänkbara exempel på naturens mångfald. Båda museerna omförhandlar den skenbart kategoriska uppdelningen mellan liv och död. För att naturmuseer ska kunna visa liv måste alla djuren dödas. Sedan stoppas de upp.

Även om många fortfarande tycks mena att konst på museer dör – jag menar att de bara sover – är det kanske rimligt att beskriva verken som uppstoppade? Vad museet gör, vilket sedan urminnes tider motiverat dess existens, är något som måste formuleras negativt. Som ett tillbakadragande, ett hejdande och uppstannande av tidens gång, alltings föränderlighet och villkorslösa försvinnande. Museet stoppar upp varandets stora flöde och undandrar några objekt från förgängelsen genom att bevara dem.

Denna museets urdrift torde vara äldre än museet självt och gäller även moderna konstmuseer från upplysningen till nyss: museiföremålen lyfts ut ur den värld i vilken de brukats respektive cirkulerat som utbytbara varor. I museets värld tilldelas de ett värde som levande ting, med uppgift att både representera sig själva och den kollektiva livsvärld de ingått i. All världens ting måste ses som potentiella museiobjekt, även all konst. Några samlas för att de är unika och originella, andra för att de är motsatsen: typiska, vanliga, representativa.

I museiutredningen 1965 (SOU 1973:5) betonades vikten av att museerna breddas och decentraliseras genom att den ”utåtriktade” verksamheten ökar. Vikten av riktade tillfälliga utställningar framhölls men även basutställningarna borde ”givetvis motsvara högt ställda krav på aktualitet”.

Mycket gott har kommit av detta men fonden för dessa reformer var det äldre museets forskningsbaserade kärnverksamhet. I dag har denna inåtriktade verksamhet fått allt mindre resurser och ”kärnan” ligger i stället i det utspridda, aktualitetsanpassade och kortsiktiga. Som om museer var tvungna att visa sin angelägenhetsgrad här och nu, när de istället borde vara ­undantagna detta politiskt-ekonomiska imperativ, som har förenat såväl blåa som röda regeringar i vår tid.

Museernas mission och samhälleliga ”nytta” ligger istället i det oerhört långsiktiga perspektivet. Museerna är mycket gamla men ska överleva oss alla. Genom museerna kan vi gå in i förflutna världar och även ana framtida möjligheter. Detta utgör, i kärnfullast möjliga generalisering, deras samtidsrelevans.

Är det inte dags att äntligen låta museerna befrias från 1960-talets ”högt ställda krav på aktualitet”? Att inse att är det är deras lagrade inaktualiteter, deras otidsenligheter, bank av kunskap och material till alternativa världar som är deras viktigaste kapital.

Dan Karlholm är professor i konstvetenskap,

Dan Karlholm är professor i konstvetenskap, knuten till forskningsprogrammet ”Tid, minne och representation” vid Södertörns högskola. Se www.histcon.se.

Han har publicerat en rad böcker och essäer om museer:

”Handböckernas konsthistoria”. Om skapandet av ”allmän konsthistoria” i Tyskland under 1800-talet (Symposion, 1996)

”Art of Illusion. The representation of art history in nineteenth-century Germany and beyond” (Peter Lang, 2004).

"Vad är ett museum?" (Axl Books 2013) innehåller en dialog mellan Allan Kaprow och Robert Smithson från 1967, jämte Karlholms essä "Konstmuseet på liv och död".

Karlholms essä "Från museum till konstmuseum till konsthall" publiceras inom kort i antologin "Offentliga och privata museer i Sverige - traditioner och visioner", red. Mats Wiklund, Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse.