Och mänskan hon är mänska
därför måste man ge henne bröd
Ty hon blir inte mätt av prat,
det lindrar ej hennes nöd.

Det pågår en förvirrad debatt på vänsterkanten. I baksmällan efter en tid då låneekonomin gått varm och hjulen snurrat på högvarv har feministen och kulturskribenten Nina Björk, inte minst i denna tidning, reflekterat över gränserna för människans frihet. Vi är, trots allt, fysiska och beroende varelser, bundna av de gränser natur och biologi sätter.

Vi kan drömma om att överskrida dem, i vissa fall till och med lyckas med hjälp av ny vetenskap och teknik, men mänskan är ändå mänska.

Ett enkelt påpekande, men det har utlöst något slags panik i kretsarna kring tidskriften Arena. En feminist kan tala om allt, men inte om biologi, då hotar särart, kvinnomystik och återtåg till hemmet. Och så förenar de sig, från Karolina Ramqvist i Newsmill till Lars Mikael Raatamaa i Arena, i det verkliga dråpslaget. Nina Björk, skriver de, har gått och blivit konservativ.

Och nog för att K-ordet är på allas läppar just nu, men man bör nog se upp med vad det används till. Att med det som vapen förvisa hela frågan om människans kroppsliga beroenden från vänsterns agenda är i konstigaste laget. Den har ju tvärtom alltid varit själva fundamentet för vänsterns krav på jämlikhet: i våra grundläggande fysiska behov är vi alla lika, kung som slav, kvinna som man. Just därför måste samhällets första uppgift vara att sörja för att inte bara välbärgade får mat, kläder och bostad. Även maktlösa måste ges utbildning, politiskt inflytande och ekonomisk frihet.

Först kommer käket, sen moralen, sa Bertolt Brecht, som också skrev de inledande raderna ovan. Var han konservativ?

Jag får ibland känslan av att stora delar av dagens vänster förlorat grundfrågorna om makt och fördelning ur sikte. Världsordningen lät sig inte rubbas och varannan medborgare är nu en shoppande bostadskapitalist. I brist på fiender som går att besegra får man ge sig på kroppens och biologins begränsningar. "Tack gode Gud att naturen kommer att dö", citerar Per Wirtén lyckligt i Sydsvenskan filosofen Bruno Latour. Ska inte tolkas bokstavligt, förstås, men risken är ju hyfsat överhängande att önskningen slår in alldeles på riktigt.

Förödelsen och snedfördelningen av världens resurser bara ökar, år för år. Och vänstern jagar spöken.