Redan på vägen från tågstationen i hemmastaden Enköping delar Totte med sig av sina historiska kunskaper. Han har hämtat upp i sin Porsche 911 från -89, och pekar entusiastiskt.
- Där uppe, ser du kyrkan? undrar han och pekar upp mot backen vi nu har till vänster. Sigtuna, gamla Uppsala och den där, det var de kyrkor som användes för att kristna området, fortsätter han medan vi bränner vidare i sydostlig riktning. Med fokus på Tjulstaholm vid Mälaren, där Totte bor med hustrun Bodil och döttrarna Freja och Torun.
Det är ett par mil från stan till den avsides belägna, pyttelilla by där Totte med familj bor stadigt sedan drygt ett decennium. Han hinner längs med vägen tuta på flera grannar (som både lyckas få syn på honom och vinka glatt - mellanliggande åkrar, buskar och lador till trots).
Huset vid den lilla grusvägens ände skymtar fram, urskönt beläget med egen brygga rätt ner i stora sjön. Totte parkerar bilen bredvid familjens andra bilar (som inte är av cabrioletmodell). Huset har byggts om i omgångar sedan familjen flyttade dit -97. Då var yngsta dottern Torun helt späd och Freja en klimp på fem år.
Efter ett snabbt klädbyte till något mer bekvämt, hoppar Totte i sin gula lilla motorbåt av modell äldre. Reportern efter, för att försöka få grepp om denna mångsysslande figur.
Totte får väl anses ha varit hetast under sent 70-tal och fram till sent 80-tal. Glammiga dagar som ter sig fjärran när Totte styrt in mellan Mälaröarna Killingen och Oxsten. Där, ackompanjerad av smärre gungningar, berättar han om pågående projekt.
Han har återkommande uppdrag som bland annat politisk krönikör för borgerliga Svenska nyhetsbyrån. På dess hemsida kan man läsa om såväl familjens framlidne katt Thomas (en "fastighetskatt" döpt efter ministern Östros) som om vad Totte anser om den globala uppvärmningen ("vårt eget islam").
Ett sidoprojekt är också att som konsult för Cityföreningen i Enköping locka till handel i den kära hemstaden.
- Det handlar om att återta stans läge. Med fyra Ikeavaruhus inom en timme - klart det påverkar handeln.
Åtagandena ger pengar och tid nog över för att hålla musiken igång. Totte fortsätter skriva låtar och rota runt i det som inspirerar honom. Intresset för lokal historia har dragit honom över stock och sten.
Under flera år har han samlat material till projektet "Mälarsånger". Han letade efter musik som gjorts hemmavid, men till skillnad från Bellmans och de andras Stockholm fanns det väldigt lite sånger om närområdet.
Totte började därför leta efter runstenar och göra sånger utifrån deras texter.
- Tusen år… Så fascinerande! Poesi på en sten. Det här är ett projekt som jag inte vill gå till ett skivbolag med. Jag vill göra det helt på egen hand.
Om de senaste tio femton åren präglats av harmoni, var det just motsatsen som höll på att sänka Totte i början av 90-talet. Då hade han i ett drygt decennium stått i strålkastarljuset. Ljuset hade visserligen mattats något, men trycket var fortsatt högt. Och korsades med Tottes svårighet att tacka nej till uppdrag.
- Att tacka nej var en traumatisk grej. Jag tror jag var utbränd, mer eller mindre, utan att det begreppet fanns då. Jag var med i så jävla mycket under 80-talet. Från -85 och framåt skulle jag ha tackat nej till vissa saker, konstaterar Totte efterklokt.
Han slog igenom sent 70-tal med egenhändigt skrivna låtar späckade med politisk satir. 1983 var han den första att få estradören Povel Ramels Karamelodiktstipendium. Undan för undan syntes Totte Wallin på allt fler ställen, inte minst i tv-rutan. Egna program blandades med gästspel i publikmagneter som "Kryzz" och "Razzel".
Saker "bara hände", säger Totte, som fixade allt själv utan någon manager att luta sig mot. Kanske var det bra för den då slitna artisten när vägskälet slutligen dök upp 1992.
Povel Ramel fyllde 70. Komikern och regissören Claes Eriksson fixade en show till jubilarens ära på Cirkus. I ett nummer ville han ha Totte, som trots skepsis ställde upp.
- Jag kände så oerhört att "det här, det är inte jag". Jag skulle sitta i ett flygplan och sjunga. Jag ville inte det, och så blev det ju också helt värdelöst. Det sämsta jag gjort. Jag mådde jävligt dåligt.
Nej, sa Totte då. Från och med nu skulle han bara göra sånt han verkligen kände för. Hans förstfödda skulle snart se dagens ljus. Hon och framtida syskon skulle ha en pappa som gillar det han gör, tänkte Totte.
- Och sen har jag mått väldigt bra av att tacka nej.
En rejäl stund senare, i bilen in till Stockholm (yngsta dottern och han ska gå på museum och sova på hotell), sätter han på en cd med ett par av dessa "Mälarsånger". Den första, "Fridegård blues"är delvis hämtad ur Tottes verklighet. Precis som i låten badar han och familjen i en mångata. De har en "badklubb" hemma, och det kvällsliga simmandet i månens sken har nu plockats upp i valstakt.
Det andra spåret handlar om att åka långfärdsskridskor över Mälarens frusna vatten. Också där dyker autentiska personer upp. Totte berättar utförligt om figurer som advokat Gunnar Falk och läkaren Bengt-Ivar Frank.
Totte bokas fortsatt för småskaliga spelningar riket runt. Det blir mest företagsspelningar, med ungefär lika delar musik och humor på scenen.
- Senaste spelningen var i Gävle. Det var en vanlig fest och jag var toastmaster. Jag brukar börja flera dar före en spelning, kolla runt, hitta paralleller och referenser. "Gävle, jaha, där har Ulrica Messing bott".
På frågan om det fortfarande låter blues om Totte säger han att, ja, det gör det väl. Han gillar den musiken, men försöker hitta ett eget uttryck. Svårt dock att vara unik.
- Det blir ju mer eller mindre som covers. Man blir ju så påverkad av andra.
Föga förvånande vill folk ofta höra gamla godingar. Som hitten "Ryska posten", släppt på singel -79. Men den går ju inte att köra längre, säger Totte å det mest bestämda.
- Den är ett nummer, inget mer. Det blir lätt pastisch. Som en cover på sig själv.