En god vän berättar att Frank Zappa står staty i Vilnius. Skulptören fick hastigt omskola sig från att tidigare ha tillverkat Lenin-statyer, allegoriska hyllningar till arbetets hjältar och sådant.
Denna Zappastaty utgör - tillsammans med en del dunkelt allmängods om ockupation, frihetskamp och självständighet 1991 - det enda jag vet om Litauen. Jag står alltså inför uppgiften att lära känna ett land genom dess till svenska översatta litteratur.
Principiellt och moraliskt ser jag inga problem med detta. Just nu finns det dessutom alla möjligheter till ett sådant projekt. Under den senaste veckan har en stormflod av nya översättningar nått mig i olika former - mest besvärlig av dessa är pdf-varianten, eftersom böckerna ännu är otryckta men skall framstressas till Bokmässans Litauentema.
en man vid namn Jonas Öhman framträder i olika skepnader under processen. Som okorad ambassadör, pressagent, tolk, introduktör och, framför allt, översättare. Jag möter honom till sist efter ett av mässans seminarier när han är på väg till nästa. En ganska ung kille. Trettio nånting. Han medger att senaste halvåret har varit "lite stressigt". Han är språklärare samtidigt, översätter på kvällar och nätter. Litauen bör enligt min uppfattning adla honom och ge honom en rejäl förläning.
Att sjunka in i Litauen med böckernas försorg är att upptäcka ett land som det är synd om för att det är "synd" om det. Kanske mer än de övriga forna slavstaterna under Sovjetimperiet har Litauen, Estland och Lettland kommit att omtalas som nationer man måste hjälpa på allehanda sätt. Konsten och litteraturen betraktas gärna med välvilja då den beskriver motståndet mot Sovjet, Sovjets övergrepp, Sovjets uselhet och glädjen efter befrielsen från Sovjet.
Visst präglas den litauiska litteraturen av de många åren under det absurda kommunistiska systemet, men att reducera den till blott och bart propagandamaterial om självklarheter är att göra den en otjänst.
Jag läser två moderna klassiker. "Skogsbröder" av Juozas Luksa är en lätt förtäckt självbiografi som behandlar framväxten av den litauiska partisanrörelsen från ockupationsåret 1944. Luksa är en hjälte i Litauen och hans bok är en rasande dokumentation av sovjetiska övergrepp. Den är enormt partisk förstås, och slagkraftig. Luksa beskriver i en passage resultatet av Röda arméns tarmtömningar som typiska utslag av rysk kultur. Sovjeternas rensningar är alltid bestialiska och detaljrika, medan partisanerna kort och gott "likviderar" fienden.
Jag får först en del problem med begreppet "partisan", eftersom jag tidigare har läst en annan bok: Björn Mobacks intervjubok "Vilnius - förlorat Jerusalem". Litauen var det land där nazisterna lyckades bäst med sitt program för utrotandet av judar och reducerade dem med över 90 procent. I Mobacks intervjuer med överlevande, omtalas de många frivilliga, civila litauer som deltog i mördandet som just "partisaner".
I "Skogsbröder" berättar Juozas Luksa om hur sovjetsoldaterna vanhelgade litauiska gravstenar. Moback berättar i sin bok om hur man på 1960-talet använde judiska gravstenar som gatsten, och ersatte dem först inför EU-ansökningen. Ingen annanstans hittar jag några hänvisningar till dessa kapitel i Litauens historia.
Juozas Luksa lurades slutligen i en fälla av sovjetiska underrättelsetjänsten 1951 och dog under ett utbrytningsförsök.
Den andra klassikern är helt modern och heter "Tula". Det är en vindlande, hisnande kärleksförklaring till en kvinna som heter Tula och till staden Vilnius. Den är skriven av Jurgis Kuncinas, som avled för några år sedan. I Jonas Öhmans översättning påminner den om en roman av Bruno Shultz målad av Marc Chagall. Berättaren är en alkoholiserad luffare som ser tillbaka på sitt livs stora kärlek i hallucinatoriska, deliriska och associativa sjok. En mycket vacker och intensiv roman.
Intensiv på ett annat sätt är Sigitas Parulskis. Han är Litauens unga författarstjärna och när jag lyssnar till honom på ett seminarium på mässan förstår jag mycket väl varför. Han är Majakovskij-typen, men med blygsel, rakad skalle, ögon som belysningen ersätter med mörka skuggor eftersom han hela tiden stirrar ned i bordet eller åt sidan. Han tittar aldrig mot publiken och hans röst är omorgsfull, mjuk och behaglig.
Kollegan Alfonsas Andriuskevicius porträtterar honom i en novell i samlingen nutida litauisk prosa, "Att avregistrera ett spöke". Parulskis framträder som en besjälad, epifanisk kvinnokarl, ja: som en störtad ängel med visitkort från Gud och samtliga muser.
Parulskis roman "Tre sekunder av himmel" grundar sig i erfarenheterna från fallskärmsutbildningen under Röda armén. En vidrig skildring är det, som interfolieras med existentialistiska grubblerier kring Litauens förlorade generation. Hans poesi (på svenska i samlingen "En hund av marmor") är mättad av elegi, aggressivitet, blod, slaktavfall och religiösa bilder.
Litauen är ett katolskt land men enligt Parulskis pratar man mer om Gud än ber till honom. På mässan får Parulskis mest berätta om hur svårt det var under Sovjet-tiden, men till slut får han säga att han tycker det är skönt att slippa vara dissident. Skönt att få skriva för sin egen skull och försöka göra det så bra som möjligt.
Dissidenter finns det fortfarande, men inte av det slag som motarbetar ockupation med listiga metaforer och allegorier. Jurga Ivanauskaite gjorde skandal med sin fascinerande roman "Häxan och regnet", där tre kvinnor - en nutida, en medeltida samt Maria Magdalena - smälter samman i kärlekssorg. En skandal blev det förstås, därför att författaren utmanade konservatismen i allmänhet och den katolska kyrkan i synnerhet (som fått hjältestatus under Sovjet-tiden).
Och så Herkus Kuncius. Han ser ut som den unge Albrecht Dürer och är förgrundsgestalt i den allra senaste generationen. Han förklarar att han står mitt emellan ockupationstiden och den fria tiden och att en sådan position leder till en ironisk, skeptisk hållning. Hans verk präglas av karnevalistiska utmaningar mot den litauiska fosterlandskänslan, vördandet av historien och allvaret.
På svenska finns essäsamlingen "De försvunna texterna" - lämpligen så betitlade eftersom det litauiska originalet utraderats av ett datorvirus. Den finns alltså bara på svenska, och en typisk - blasfemisk - formulering ur en av de överraskande essäerna lyder: "Tack Amerika för att jag nu kan skilja mellan gin och tonic".
Essägenren är för övrigt stark just nu, säger filosofiprofessorn Leonidas Donskis på mässan. Formen erbjuder en intimitet som var omöjlig med den mer pompösa traditionen som härskade förr.
Det visar sig att Herkus Kuncius också typiskt nog var en av dem som arrangerade resandet av statyn till Frank Zappas ära.