Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Frånvarons gemenskap

Foto: Hans Malm

Egentligen var det nog inte meningen att det skulle bli så här. Vi tänkte ju bara kolla om vi hade fått något mejl. Bengt Ohlsson betraktar vår samvaro med de smarta telefonerna och vad den gör med oss.

Tids- och uppmärksamhetstekniken multitasking utgör inget civilisatoriskt framsteg. Multitasking är inte en förmåga som är förbehållen människan i det senmoderna arbets- och informationssamhället. Det rör sig tvärtom om en regression. Multitasking är mycket vanlig bland djur som lever i vilt tillstånd. Det är en uppmärksamhetsteknik som är oundgänglig för att överleva i vildmarken.

Ett djur som är upptaget med att äta måste samtidigt ägna sig åt andra uppgifter. Till exempel måste det hålla konkurrenter om bytet på avstånd. Det måste ständigt se upp så att det inte självt blir uppätet när det äter. Samtidigt måste det bevaka sina ungar och hålla ett öga på sin partner. I vilt tillstånd är djuret tvunget att fördela sin uppmärksamhet på olika aktiviteter. Därför är det oförmöget att sjunka ner i kontemplation, både när det äter och kopulerar. Djuret kan inte kontemplera som närmaste motpart, eftersom det samtidigt måste bearbeta bakgrunden. Inte bara multitasking, utan också aktiviteter som datorspel ger upphov till en bred, men ytlig uppmärksamhet, som liknar uppmärksamheten hos ett vilt djur. De senaste årens samhällsutvecklingar och uppmärksamhetens strukturomvandling har fått det mänskliga samhället att alltmer närma sig det vilda tillståndet. Till exempel har mobbning antagit pandemiska proportioner. Omsorgen om det goda livet, dit även det lyckliga samlivet hör, ger alltmer vika för oron för överlevnaden. (Ur ”Tröttsamhetssamhället” av Byung-Chul Hans)

Porten faller igen bakom mig. Det är en vanlig vardagsmorgon. På andra sidan gatan ser jag en ung kvinna som skjuter en liggvagn framför sig. Hon ser på sitt barn med huvudet på sned och pratar engagerat, hennes ansikte lyser av kärlek och inlevelse.

Jag stannar till och följer henne med blicken. Jag blir varm om hjärtat. Det är en sån udda syn, under en tidpunkt när föräldrar annars småspringer med sina barnvagnar på väg till dagis, med en djup rynka i pannan. Men där går en mamma som så uppenbart tycker om att prata med sitt barn. Som tar sig tid att berätta någonting, och visar med hela kroppen att det är viktigt och att det inte kan vänta.

Några meter senare ser jag den vita sladden gunga till bakom hennes huvud. Och pluppen i hennes öra.

Och Iphonen i sin hållare på barnvagnens handtag.

Under ett par års tid tog jag ledigt från pekskärmen. Det hade blivit för mycket. Den åkte upp varje ledig stund. Och varje oledig också. På toaletten. Vid middagsbordet. I sängen. Mejlen. Kvällstidningarna. Facebook. Har något hänt sen sist? Någon som sagt något nytt? Någon som kommenterat det som jag sa för en stund sedan?

Så jag la av. Jag köpte en mobiltelefon för två hundra som bara kunde ringa och smsa.

Jag började se mig omkring med nya ögon. Det var som att ha rymt från en sekt. Som ”Världsrymden anfaller”. Varenda bussresa. På varje säte, någon som gned på sin skärm, med ett lätt bekymrat ansikts­uttryck, som om de tyngdes av detta ANSVAR. Alltid något viktigt som måste ses över.

Jag lärde mig att känna igen det vita skenet som strålade upp från pekskärmen och spred sig över alla sammanbitna ansikten.

Jag gick med hunden över Gärdet i skymningen, mitt i vintern, och i detta hav av mörker såg jag ett självlysande ansikte som svävade fram som en ballong över gräset, i pekskärmens sken. Där gick någon som inte kunde hålla sig. Någon som bara måste kolla ett mejl eller kommentera ett inlägg. Någon som läste ett sms gång på gång, med ett hemlighetsfullt leende.

Man får snabbt upp snurren. Lär sig hur man sätter fötterna på de sumpiga grästuvorna me­dan man har ögonen på pekskärmen.

Det blir allt fler som får upp snurren. Har ni märkt det? Alla som numera bläddrar, scrollar och lajkar medan de går på trottoaren. Dröjande, skygga steg. Ibland en snabb blick femtio meter framåt för att se om det dyker upp några hinder – en packe gratistidningar insvepta i tunn vit plast, en treåring på vinglig sparkcykel, en uttryckslös gamling på permobil – men om kusten är klar dyker de ner med blicken på pekskärmen igen.

Snart har vi lärt oss det också.

Alla som cyklar med högra handen på styret och pekskärmen i den vänstra, med tummen jagande över tangentbordet. Alla som bläddrar, scrollar och lajkar medan de sitter bakom ratten. På 222:an från Värmdö ser jag en medelålders kvinna som kör in mot stan i nittio knyck med blicken fastnaglad vid pekskärmen. Fascinerad följer jag hennes körning. Det värsta, eller bästa, är att hon kör helt okej. Vänsterhjulen ligger kanske lite väl nära linjerna mellan körfälten. Men inget uppseendeväckande.

Vi har den djupa, kontemplativa uppmärksamheten att tacka för mänsklighetens ­kulturella prestationer, till vilka även filosofin hör. Kultu­r­en förutsätter en omvärld i vilken en djup uppmärksamhet är möjlig. Denna djupa uppmärksamhet trängs alltmer undan av en helt annan form av uppmärksamhet, nämligen hyperuppmärksamheten (hyperattention). En rask fokusväxling mellan olika uppgifter, informationskällor och processer ­kännetecknar denna förströdda uppmärksamhet. Då den också har en mycket ringa tolerans mot leda medger den i lika ringa mån den djupa leda som inte är oviktig för en kreativ process. Walter Benjamin kallar denna djupa leda ”en drömfågel som ruvar på erfarenhetens ägg”. Om sömnen är den kroppsliga avslappningens höjdpunkt, så är den djupa ledan den själsliga avslappningens höjdpunkt. Ren stress förmår inte frambringa någonting nytt. Den reproducerar och accelererar det redan förhandenvarande.

Fyra tonåringar kommer in i t-banevagnen. Tre tjejer och en kille. Samtliga håller sina Iphones i brösthöjd, som något slags geigermätare framför sig, några har de vita lurarna i öronen.

Ingen är inbegripen i något telefonsamtal, eller tittar på sina skärmar. Ändå håller de telefonerna framför sig, eftersom deras kroppar har lärt sig att det inte kommer att dröja länge innan det piper eller skälver till i telefonen, vilket betyder att någon i deras bekantskapskrets vill dem någonting eller har kommenterat någonting eller bara fnissat åt någonting, eller att någon i deras bekantskapskrets har kommenterat eller fnissat åt någonting som någon annan i deras bekantskapskrets har sagt.

Många fniss, lajks och kommentarer blir det. Lika bra att gå omkring och vara i ständig bered-skap.

Och under ett föräldramöte någonstans i Stockholm frågar en pappa av östeuropeisk härkomst vad de har för regler i högstadieklassen om mobiltelefonerna.

Läraren svarar att barnen måste ha telefonen på ljudlös under lektionerna. Pappan undrar om de verkligen måste ha med sig telefonerna in i klassrummet? Läraren slår ut med händerna och säger att vi har försökt att ha mobilfritt, men det är för många föräldrar som protesterar. ”Jag måste ju kunna få tag i mitt barn!” hade någon sagt.

Pappan ser sig klentroget omkring. Stämmer det verkligen?

De andra föräldrarna skruvar på sig. Någon mumlar att mobilerna knappast är onda i sig. ”Om man hanterar dem schyst är det väl inget problem?” Dessutom kan ungarna ha nytta av mobilerna i skolarbetet. De kan använda miniräknaren. De kan leta information på nätet och slippa köa till någon av klassrummets två sketna datorer. Och ibland behöver de skriva in läxor och sånt i kalendern.

Pappan ser inte helt övertygad ut.

En timme senare är det samling i aulan. Rektorn hälsar alla välkomna. Han kör sin powerpoint och pratar om vilken förträfflig skola det är. Det dröjer inte länge innan skenet från pekskärmarna börjar flamma upp i det ena föräldraknäet efter det andra.

I ”Avgudaskymning” formulerar Nietzsche tre uppgifter för vilka man behöver uppfostrare. ”Man måste lära sig se, man måste lära sig tänka och man måste lära sig tala och skriva.” Målet för detta lärande, skriver Nietzsche, är en ”förnäm kultur”. Lära sig se innebär ”att vänja ögonen vid ro, vid tålamod, vid att låta händelserna komma till sig”, det vill säga att ge ögat förmågan till djup och kontemplativ uppmärksamhet, till en långvarig och långsam blick. Lära sig se är den ”första skolningen för andlighet”. Man måste lära sig ”att inte genast reagera på en retning, utan att ta kontroll över de hämmande, de utestängande instinkterna”. Oandligheten, gemenheten beror på ”oförmågan att bjuda motstånd mot en retning”, oförmågan att bemöta den med ett nej. Att genast reagera och följa varje impuls är redan i sig en sjukdom, en nedgång, ett symptom på utmattning. Här formulerar Nietzsche ingenting annat än nödvändigheten av att revitalisera Vita contemplativa. Detta innebär inte en passiv öppenhet, som säger ja till allt som kommer och händer. Tvärtom bjuder det motstånd mot trängande, påträngande intryck. I stället för att utlämna blicken åt yttre retningar, styr det blicken suveränt. Som nejsägande, suveränt handlande är det aktivare än all hyperaktivitet, som bara är ett symptom på intellektuell utmattning. Aktivvarats dialektik, som undgår Arendt, består i att aktivitetens hyperaktiva tillspetsning leder till att den slår om i en hyperpassivitet, i vilken man motståndslöst följer varje impuls och retning. I stället för frihet skapar den nya tvång. Det är en illusion att tro att man blir friare ju verksammare man är.

Med Iphonen har alla sin egen lilla värld i fickan.

Skjut upp skärmlåset med tummen och visa dina appar, och jag ska säga dig vem du är.

Just den här blandningen av låtar i musikbiblioteket, och favoritsnuttar på Youtube, och ”Scarface” i filmmappen, och podcaster som lajkats och markerats och laddas hem utan att jag behövt lyfta ett finger – just den här blandningen är min, och ingen annans.

Den är jag.

Om jag någon gång undrar vem jag är, och det gör jag ofta, kan jag ta upp skärmen och gnida runt lite med tummen och få olika lugnande besked: aha, Bowies ”Young Americans”, Enquists ”Allvarligt talat”, bilden på den där märkliga svampen som jag skickade till min fru.

Då så.

Och titta i inkorgarna. Alla roliga människor som uppenbarligen velat ha med mig att göra.

Man kanske inte är helt hopplös trots allt?

Alla har sin egen värld i fickan, sin egen vänkrets, sin egen ymnigt dokumenterade närhistoria med ödestyngda sms som hängt kvar sen förra konfigureringen. Därför blir det så oöverstigligt svårt när trettio tonåringar strömmar in i ett klassrum och förväntas låta sina egna individuella världar ligga slocknade i fickan och i stället sitta och stirra mot en och samma punkt, nämligen läraren.

Så bottenlöst omodernt. Så skrämmande strängt, nästan totalitärt: alla blickar hitåt! Om man inte känner för att lyssna på läraren? Åtminstone inte just då? Varför ska man då inte få unna sig en avstickare till sin skärm och kolla av om någon lämnat en kommentar eller ett fniss eller ett lajk åt någonting?

Samma omoderna skugga har fallit över tv-­apparaten där hemma. Ett stort platt fanskap som jag köpte för tio år sen. Jag kan inte minnas när vi senast satt samlade och såg på samma program. Förmodligen var det någon fredagsunderhållning på fyran; ett lågpannat lekprogram med fler reklamhål än en schweizerost, men eftersom fjortonåringen ville titta på eländet mjuknade min fru och jag, försåg oss med ett rejält glas rödtjut och satte oss på ömse sidor om pojken och tittade på inoljade gladiatorer och tokroliga reklamsnuttar för drillborrar, och någon Gry Forssell som med jämna mellanrum och frågade deltagarna huruvida de var ”taggade”.

När jag var fjorton var det en symbol för svår tristess: en familj som sitter församlad ”i tv:ns bleka sken”, som det hette i en punktext. Och i Nationalteaterns ”Barn av vår tid” muttrar Ulf Dageby: ”Morsan sitter hemma framför tv:n­/farsan sitter antagligen brevid/lika bra att ta sig ner till Icas torg...”

I dag sitter morsan antagligen inte alls bredvid. Och ingen annan heller. Morsan sitter framför sin egen skärm och kollar upp gamla gymnasieflörtar på Facebook, farsan sitter i ett angränsande rum framför sin egen skärm och ser unga svanktatuerade pundare gestalta hans sunkigaste sexuella dagdrömmar, och barnet behöver inte längre ta sig ner till något snålblåsigt Ica-torg för att träffa polarna utan klarar av allt skrävlande och skvallrande på sin egen skärm; sitt maskspel och sina inköp av smuggelsprit och piller som tillverkats i en postbox i gamla Östtyskland.

Smartphonen finns alltid där med hela din värld, bara på en pekfingergnidnings avstånd, din hemtrevligt doftande mysdress i cyberrymden, smartphonen finns alltid där att dyka ner i när du hamnar i situationer av genans, förstämning, bortkommenhet. Som nyss, jag stod i en foajé och väntade, och en kvinna kom in, vi hade träffats en gång förut, i en annan människas sällskap, och det var ingen lätt avvägning, huruvida man skulle nicka igenkännande och inleda ett fumligt samtal... eller inte.

Men smartphonen räddade henne.

Jag kan rada upp hur många exempel som helst. Och du kan vara viss om att jag gör det med de vita lurarna i öronen.

Foucaults disciplinsamhälle av hospital, dårhus, fängelser, kaserner och fabriker är inte längre samhället av i dag. I dess ställe har det för länge sedan uppstått ett helt annat samhälle, nämligen ett samhälle av fitnesstudior, kontorshotell, banker, flygplatser, shoppinggallerior och genlaboratorier. 2000-talets samhälle är inte längre ett disciplinsamhälle, utan ett prestationssamhälle. Och invånarna är inte längre ”lydnadssubjekt”, utan prestationssubjekt. De är sina egna entreprenörer. (...) Disciplinsamhället är ett negativitetens samhälle. Det definieras av förbudets negativitet. Det negativa modala hjälpverbet som behärskar det är får-inte. Även måste har en anstrykning av negativitet. Just den tilltagande avregleringen avskaffar den. Det gränslösa kunna är prestationssamhällets positiva modala hjälpverb. Dess kollektiva plural i affirmationen Yes, we can ger uttryck just för prestationssamhällets positivitetskaraktär. I stället för förbud, order eller lag är det projekt, initiativ och motivation. Disciplinsamhället behärskas fortfarande av nej. Dess negativitet skapar galningar och förbrytare. Prestationssamhället däremot frambringar deprimerade och misslyckade människor.

Efter två år gav jag upp och skaffade en Iphone 5, och jag tänkte att jag inte ska låta den ta över mitt liv den här gången. Och jag tycker givetvis att jag har lyckats i mina föresatser. Man gör ju det. Just jag har ganska bra koll på smartphoneanvändandet. Alla andra, däremot...

Jajamen, inget facebookande, twittrande eller instagrammande, där­emot tycker jag att det är kul att kunna ta bilder på grejor och skicka dem till folk jag tycker om, och jag gillar att kunna lyssna på P3-dokumentärer när jag går och handlar och kunna svara på eventuella samtal med ett tryck på pluppen på den vita sladden... även om just den vita sladden inger mig en sjunkande känsla av förnedring, för sladden är förstås också ett led i marknadsföringen där den ringlar upp som en pulsåder från det färgskimrande hjärtat med retsinaskärm som vilar i bröstfickan och tappar procent efter procent av sin batteristyrka.

Sladden är utstuderat Applevit. Den ska berätta för alla i din omgivning vad det är för sorts telefon du har. Jag hatar den. Det känns som att gå runt med en tvättlina runt halsen.

Nu när jag har en Iphone igen känns det som om jag trätt in i en säregen gemenskap; den innefattar mamman som går och rullar vagn med ett litet barn som långsamt vänjer sig vid att mamma är någon annanstans, och den innefattar högstadieläraren som kommer in i klassrummet och säger ”God morgon”, men ingen av eleverna svarar eftersom alla sitter försjunkna i sina skärmar, och den innefattar tjejen i foajén som slapp nicka mot mig och inleda något samtal.

Det är frånvarons gemenskap.

Vi delar varandras sammanbitna tystnad.

Egentligen var det nog inte meningen att det skulle bli så. Vi tänkte ju bara kolla om vi hade fått något mejl.

Haken är bara att vi ibland har fått det. Vad ska vi göra då, ska vi konstatera, jaha, där fanns ett mejl, och sen låta bli att kolla det?

Och har det inte kommit något mejl finns det alltid något annat som pockar på vår uppmärksamhet. Man är ju nyfiken av sig. Vad har hänt ute i världen? Vad hette den där skådisen? Hur är det med Bernt Staaf, lever han fortfarande? Och när det är avklarat, har Jonas Gardell skrivit någon skojig tweet som kan förgylla den här ohjälpligt regniga torsdagsförmiddagen?

Och det finns alltid något att kolla, beställa, skicka i väg och rätta till.

För varje år som går utökas vårt ansvarsområde med något nytt magsårsalstrande; vi placerar vår egen pension, beställer vår egen resa, vi är vår egen post och bank och beställer mat och vin från samma tröttkörda tangentbord, vi bokar biljetter till bion och teatern och vi får nyhetsbrev och vi ska hålla reda på lösenord och användarnamn och det ska vara rätt version av Adobe Reader och någon kan inte öppna ens Worddokument och kan vi skicka det som PDF?

Pekskärmen är spindeln i hela det här nerviga nätet.

Kanske ska man inte förfasa sig över all den uppmärksamhet vi ägnar våra smartphones, utan snarare förundras över att vi emellanåt riktar vår uppmärksamhet mot något annat än vår smartphone.

Hur länge nu det håller i sig. Ibland fantiserar jag om hur nästa steg kan komma att se ut.

Kanske kommer vi att ha rökfärgade glasögon på oss, och glasögonen är en skärm som vi styr med blicken, bläddrar mellan menyer och håller på, och givetvis är skärmen så pass känslig att den märker om vi byter fokus och tittar på de förbi­svischande cyklisterna på Götgatan i stället. Men jag kommer snart av mig i fantiserandet och får en krypande känsla av att glasögonen redan är verklighet, eller åtminstone på planeringsstadiet.

(När redaktören Catia Hultquist hade läst den här texten ringde hon och upplyste mig om att glasögonen redan är på gång. Tack, google. Tack.)

Det finns ingen väg tillbaka. Smartphonen får oss att känna oss moderna, att vi är med på det här sköna nya tåget in i framtiden och att det inte var så farligt, utan tvärtom, riktigt skoj.

Smartphonen får oss att känna oss viktiga; som en medborgare med arbetsdagar som kräver just en sån här avancerad almanacka, med påminnelser i samtliga tonarter och idiotsäkra system för säkerhetskopiering; en medborgare med en fritid som kräver en snajdig kamera med möjlighet att dela alla flamsiga bruncher och högbrynta konserter i fackelflammande stenbrott till så många som möjligt; en medborgare med ett intellekt som kräver en hutt Wikipedia med jämna mellanrum och möjligheter att jäkta igenom såväl Der Spiegel som The Economist när andan faller på; en medborgare med ett skönhetssinne som kräver att all världens musik finns tillgänglig när som helst, hur som helst, överallt och i varenda hudveck, hårsäck och kroppsöppning.

Ja, för andra, simplare samhällsvarelser kanske det räcker med något enklare och tarvligare. Men för en sån som jag krävs det senaste, snabbaste, snyggaste och mest avancerade. Så är det bara.

Jag ställer den här sorgsna frågan, vad smartphonen gör med oss, så att du ska slippa göra det. För det är naturligtvis ingen rolig fråga att ställa. Den är så ängslig och irriterande. Den representerar en hållning som ingen vill veta av. Den klamrar sig fast vid bassängkanten med blå läppar i stället för att kasta sig ut och ha skoj med alla andra.

Jag ställer den så att du ska kunna fnysa och säga något spydigt om att den här sortens ockanden och ackanden alltid har dykt upp inför varje teknisk revolution, och sen ska du med världsvan vällust börja rada upp exempel på vilsegångna krösamajor i historien, tidningsartiklarna i järnvägens barndom som varnade för att läsa under tågresan, eftersom skakningarna fick blicken att irra på ett sätt som ledde till sinnessjukdom, eller larmandet när videobandspelarna spred sig, om hur det skulle leda till biografens död och ungdomens förvildning eftersom de skulle sitta och se på ”Motorsågsmassakern” och ”Toolbox murders” varje ledig stund.

Och glöm inte dansbaneeländet, eller Nick Carter!

Under tiden rullar barnet vidare i sin liggvagn, medan mamma pratar och skrattar där uppe. Snart är barnet större och får en sittvagn. Och kanske en egen Ipad som kan visa vägen in i världens mysterier.

Alain Ehrenberg förlägger depressionens uppkomst till övergången från disciplin- till prestationssamhälle: ”Depressionens karriär börjar i det ögonblick då beteendestyrningens disciplineringsmodell, som auktoritärt och förbjudande tilldelar de sociala klasserna och de båda könen sina roller, överges till förmån för en norm som uppfordrar var och en att ta personliga initiativ: ålägger individen att bli sig själv. (...) Den depressiva människan är inte ur gängorna, hon är utmattad av ansträngningen att vara tvungen att bli sig själv.”

Följ serien ”Du nya, digitala värld” om den ­ständiga uppkopplingens fördelar och fasor. Start tisdag den 28 januari, DN Insidan.
Trötthetssamhället

Den filosofiska essän "Trötthetssamhället" utkom på svenska i oktober 2013 på Ersatz förlag, översatt från tyska av Ola Wallin.

Den är skriven av syd­koreans­ke Byung-Chul Han, som till-delats flera priser för boken. Den utsågs bland annat till 2012 års viktigaste av sydkoreanska tidningar.

Det är ur denna skrift som de kursiverade styckena i texten är hämtade.

”Nästan alla höll på med sin mobil”

Vad är #mobilism?

– Det var hösten 2012 då jag gick runt en dag på stan och plåtade. Jag upptäckte att nästan alla som jag hade plåtat den dagen höll på med sin mobil. Jag lade upp dem på Instagram med hashtaggen #mobilism. Det var som att någon drog undan en gardin. Jag visste att vi är helt fixerade vid våra smartphones men det blev så tydligt. Jag bestämde mig för att köra ett år för att få med alla årstider.

Blir det en bok nu?

– Ja, jag vill det. Jag la upp 1 600 bilder på ett år och gallrar nu ner det till 300–400. Jag tror att det är ett unikt tidsdokument, om några år är det redan historia – då är det nya manicker vi går runt med. Jag letar efter ett förlag.

Hur är din egen relation till telefonen?

– Jag är en av dem. Jag dömer ingen med mina bilder, även om jag inser att det kanske kan se ut så. Och i och med att jag la upp bilderna på Instagram så står jag ju själv i tunnelbanan och kollar om någon "gillar" bilderna.