Fredrik Strage: Celine Dions episka stämma passar Steinmans popsymfonier perfekt. Ändå tvekar jag innan jag drar hennes version till min spellista.

Jag bränner en cd till en kompis med Jim Steinmans bästa låtar. Den amerikanske producenten är mest känd för sina samarbeten med Meat Loaf och Bonnie Tyler. Den bästa versionen av hans ballad "It's all coming back to me now" framförs dock av Celine Dion. Hennes episka stämma passar Steinmans popsymfonier perfekt. Ändå tvekar jag innan jag drar Celines version till spellistan i mitt Itunesbibliotek.

Beror det på att Celine Dion inte är tillräckligt hipp? Eller på att jag inte vill förknippas med hennes publik som enligt brittiska The Independent består av "mormödrar, överviktiga barn och mobiltelefonförsäljare"? Nej, min tvekan beror på att jag inte vill bli en av alla musikjournalister som sätter en ära i att vara så fördomsfria som möjligt. Dessa kritiker, som i de flesta fall är vita män som gillar rock, brukar anklaga sina kolleger för att följa en "vit, manlig rockkanon" eller för att vara "trendängsliga".

Just nu känner de sig extra fördomsfria eftersom de har läst Carl Wilsons bok "Let's talk about love" - en studie av Celine Dion som försöker reda ut varför recensenter avskyr den kanadensiska superstjärnan. Under ett år lyssnar Wilson uteslutande på Celine Dion. Han lär sig inte uppskatta hennes musik men förstår varför hon betyder så mycket för sina fans - som inkluderar taxichaufförer i Ghana, gängmedlemmar i Kingston och afghanska parfymförsäljare som kränger Titanic Making Love Ecstasy Perfume Body Spray.

Wilson lyckas undvika "cool person hyllar något ocoolt för att framstå som ännu coolare"-­fällan. Men när han förordar ett mer "demokratiskt" musiklyssnande - med stöd av de Pierre Bourdieu-teorier om kulturellt kapital som legat till grund för sex miljarder C-uppsatser i sociologi - känns han fruktansvärt banal.

Musikentusiaster som tillbringar nätterna på mp3-bloggar, ständigt på jakt efter nästa stora grej brukar beskrivas som "ängsliga". Men deras brister bleknar jämfört med den monumentala skit­nödigheten hos poptyckare som hela tiden måste distansera sig från rådande smakhierarkier och påpeka att Celine Dion minsann är lika viktig som Radiohead.

Ibland kan det här relativistiska tankesättet förstås ha underhållande effekter.

Som när den svenska indietidningen Onds­kan fick kollektivt psykbryt och intervjuade den svenske schlagerkungen Lasse Holm (en uppvisning i fördomsfrihet som slutade med att tidningen lades ner).

Rockjournalisten Chuck Klosterman berör fenomenet i boken "Sex, droger och kalaspuffar". Där går han på Pop Studies Conference, en musikmässa i Seattle, och lyssnar på en paneldebatt om hiphop.

När en av deltagarna spelar upp korta snuttar med gangsterrap börjar de samlade kritikerna att emfatiskt nicka med huvudena. "Det är ett av de outtalade kraven på den här konferensen", skriver Klosterman. "Man måste öppet älska den musik som framstår som mest distanserad från ens eget liv. Det bevisar tydligen att man är ett geni. Som en konsekvens av det pratar alla vita om hur mycket de älskar rap, alla unga kvinnor insisterar på att de älskar misogyn kukrock, och alla åldrande akademiker hyllar Pink och Backstreet Boys."

Varför finns den här patetiska respekten för saker som man egentligen inte gillar bara inom popmusik? Varför hör man aldrig en litteraturkritiker säga: "Visst, Michel Houellebecq är okej men jag vill inte stödja en vit, manlig litteraturkanon så nu läser jag 'Kitty och hästtjuvarna'."

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut