Farmor sitter barnvakt. Min dotter ser på henne med allvarliga ögon och säger: ”Mina föräldrar är döda. Och du är min betjänt.”
När vi kommer hem frågar farmor vilka sagor jag egentligen läser för vårt barn. ”Hon är tre och ett halvt! Du borde läsa ’Lotta på Bråkmakargatan’ eller ’Emil i Lönneberga’. Inte en massa hemskheter om döda föräldrar.” Jag försäkrar att vi läser Astrid Lindgren. ”Men hon gillar att leka Batman. Han är föräldralös och bor med sin butler.”
Mörkrets riddare är inte den enda superhjälte som min dotter gärna bläddrar fram i min seriesamling. Hon är lika förtjust i Ironman, She-hulk, Spiderman, Miss Marvel, Captain America och Storm. En dag i parken dyker hon ned bakom en snövall och ropar till en annan knatte: ”Vi leker atombomb! Och strålning så att vi blir Hulk!” En annan pappa står bredvid och ser fundersam ut. ”Typiskt flickor i den åldern”, säger jag. ”Allt de pratar om är radioaktivitet.”
Den hjälte som hon oftast leker har dock inte fått sina krafter i en kärnexplosion.
Åskguden Tor, som serieförlaget Marvel hämtade från nordisk mytologi till sin hjältetrupp Avengers, diskuteras så mycket när vi äter glass efter dagis att det känns som om vi bor i Birka år 831. I leksaksaffären får min dotter syn på en Torshammare i skumplast och jublar: ”Ja! Mjölner!” Att se henne, min länk till framtiden, svinga en mer än tusen år gammal gudasymbol ger mig en egendomlig känsla av sammanhang. Inte för att jag är det minsta asatroende, eller ens särskilt intresserad av vikingatiden. Det blir bara uppenbart hur sagor förenar oss över tid och rum.
Samma fenomen skildras i den bioaktuella ”Cloud atlas”, en svulstig episodfilm om myternas kraft. Dess tossigaste berättelse, om några rebelliska pensionärer, ger i filmen upphov till en komedi som ses av en förslavad klon på 2100-talet och får henne att starta en revolution mot en fascistisk stat – ett uppror som på 2300-talet har förvandlats till en kyrka med klonen som Messias. ”Cloud atlas” visar hur något så trivialt som en komedi kan utlösa en kedjereaktion som skapar en religion och gör en människa till Gud.
En liknande sakralisering av underhållning sker i Broadwaymusikalen ”The book of mormon”, i vilken två unga missionärer reser till Uganda. Befolkningen bryr sig inte ett smack om deras heliga bok eftersom den inte kan hjälpa dem mot svält och aids.
Men när den minst påläste mormonen försöker stoppa omskärelsen av en kvinna, och i desperation hittar på ett nytt evangelium som lånar friskt ur ”Stjärnornas krig”, anpassar han religionen efter ugandiernas behov och väcker deras intresse.
Musikalen, enligt upphovsmännen ”ett ateistiskt brev till religion”, visar att det inte är någon större skillnad mellan Johannes Döparen och Obi-Wan Kenobi.
Vi må vara sekulariserade men berättelser hjälper oss att navigera genom livet. Popkultur och religion korsbefruktas. Och i superhjältesagorna, som Hollywood spottar fram i en aldrig sinande ström, lever forntidens gudar och gudinnor vidare. Vi dyrkar dem kanske inte längre, men de fyller oss fortfarande med hopp och mod.
Farmor sitter barnvakt igen. I telefon berättar hon förtjust att barnbarnet vill leka Alfred: ”Så trevligt. Det är ju drängen i Lönneberga.” ”Nej”, protesterar en liten röst i bakgrunden. ”Batmans betjänt.”