När Chris Brown uppträdde i Globen 2009 hyllades han unisont. Den 19 november kommer han tillbaka men kritiken lär inte bli lika entusiastisk den här gången. Ett par veckor efter förra konserten misshandlade han nämligen sin dåvarande flickvän Rihanna – vilket i mångas ögon förvandlade honom från gullig Michael Jackson-wannabe till chauvinistiskt avskum.

Förra veckan satte någon gula klistermärken på hans senaste album i en brittisk HMV-butik: ”Varning! Köp inte den här skivan. Den här mannen slår kvinnor.” Att ”Fortune” fått sämre recensioner än Chris Browns tidigare verk beror inte bara på att han upptäckt stekarhouse. Många recensenter anser att han inte sonat sitt brott. ”Skäms Stureplansgruppen”, stod det på Twitter häromdagen när det blev klart att Brown bokats av en svensk arrangör. Om homofoben Sizzla hindrades från att uppträda i vintras ska även Brown stoppas, tycker många.

Kanske borde vi bojkotta kvinnomisshandlare som Chris Brown. Men i så fall måste vi säga adjö till fler artister. Jag klarar mig utan Mötley Crüe (vars trummis pucklade på Pamela Anderson), Miles Davis (vars fruar flydde hemmet i panik) och Beatles (Cynthia Lennons bok ”John” berättar om hur kärleksprofeten lappade till henne). Och även om jag är mitt inne i en James Brown-period, efter att ha hört ”The payback” i trailern till Tarantinos nya film ”Django unchained”, så går han också bort. Mr Dynamite exploderade alldeles för många gånger i närheten av sin fru.

Stockholms hipsters får av samma skäl fimpa sitt favoritband Fleetwood Mac. I biografin ”Storm” hävdar Lindsey Buckinghams fru Carol Ann Harris att han örfilade, ströp och släpade henne i håret efter sin bil.

Vad Bob Marley beträffar slog han inte sina kvinnor. Men Rita Marley skriver i sina memoarer att makens ständiga otrohet fick henne att sexstrejka. Då tvingade han sig på henne. Men det var ingen riktig våldtäkt, påpekade hon senare. De var ju gifta. Ska vi steka Bobban också? Inte mig emot.

Däremot har jag svårt att skiljas från mina Ramonesplattor. Men Dee Dee Ramones fru Vera Ramone King skriver i boken ”Poisoned heart” att han slog henne fördärvad i turnébussen. Så jag får helt enkelt lyssna på Sex Pistols i stället. Eller vänta, glöm det.

Jag måste också överge flera av mina favoritrappare. Inte minst Big Punisher, 300-kiloskolossen som spottade några av tidernas fetaste rim. I videon där den store straffaren tillrättavisar sin hustru genom att slå henne i ansiktet med en automatpistol verkar han definitivt präglad av patriarkala strukturer.

Detsamma gäller Phil Spector som skapade svindlande vackra popsymfonier, men avslutade sin karriär genom att köra en revolver i munnen på skådespelerskan Lana Clarkson och trycka av. Således kan jag aldrig mer lyssna på ”He hit me (it felt like a kiss)”, inte ens om Rihanna skulle göra en cover av den.

Ett mer förnuftigt alternativ vore dock att sluta bedöma artister efter deras mänskliga kvaliteter. ”Alla konstnärer är som bekant inte stora humanister”, skrev Björn Wiman i en DN-krönika om antisemiten Richard Wagner. Chris Brown är ingen stor humanist. Mycket tyder på att han är ett praktarsle. Men jag tänker inte låta hans tillkortakommanden som människa hindra mig från att se honom i Globen.