Sen sa hon att hon var kär i mig men när vi skulle ses på campingen kom hon inte och då drack jag en flaska Jäger och …” Anvil har just börjat spela riffet i ”Metal on metal” men en babblande hårdrockare saboterar konserten på festivalen Metaltown. Till slut vänder jag mig om, för pekfingret till läpparna och ger honom en uppfordrande blick. Inte förrän senare inser jag att något absurt just inträffat. Jag har hyschat en annan person på en heavy metal-konsert.

Förr i tiden lirade band som Motörhead, Deep Purple och The Who så högt att publiken fick ont i tänderna. Många av mina egna största musikupplevelser har varit nästan lika högljudda: Einstürzende Neubautens borrmaskiner, Atari Teenage Riots mellanfrekventa terror, Bounty Killers jordbävningsbas.

Jag har alltid drömt om att få se plutoniumrockarna Disaster Area från planeten Gagrakacka, som Douglas Adams beskriver i ”Liftarens guide till galaxen”-trilogin: ”De mest hängivna konsertbesökarna menar att bästa ljudet får man om man sätter sig i en betongbunker cirka 30 mil från scenen. Bandet spelar då på sina instrument via fjärrkontroll från det inre av ett kraftigt isolerat rymdskepp som rör sig i en bana runt planeten.”

Om Disaster Area kom till jorden skulle deras PA-anläggning, som till storlek och form påminner om Manhattan, dessvärre inte placeras i Sverige. Sedan sju år är den högs-ta tillåtna ljudnivån på konserter 100 decibel. Och nu överväger Socialstyrelsen att sänka den till 97. ”Om vi sänker ytterligare hamnar vi definitivt lägst”, säger en artistbokare på Emmabodafestivalen som oroar sig för att artister ska bojkotta ett land där rockband inte får rocka.

Att kritiken kommer från Emmabodafestivalen – vars artister är närsynta indiemesar som sjunger om krukväxter – säger en hel del om hur låga ljudnivåer som föreslås. Genrer som metal, techno och reggae, som inte ska uppfattas med öronen utan kännas i hela kroppen, riskerar att dö ut.

Många hårdrockare anser att livemusiken kastreras redan vid en gräns på 100 decibel. Efter en konsert med stonerbandet Saturnalia Temple rasade bloggaren 138, även känd som min kompis Metal-Christoffer, mot förmynderiet: ”Det gör att jag under gitarrbreaken, på tre meters avstånd, hör plektrumet träffa strängarna över förstärkarljudet. Det gör att tre människor bakom mig lyckas tjattra, tjattra, tjattra bort delar av den metalliska makten.”

Metal-Christoffer stod visserligen längst fram och headbangade när brittiska Bolt Thrower spelade på Münchenbryggeriet – en konsert som gav mig tinnitus, trots öronproppar. Själv har jag bara stört mig på låg volym vid utomhusspelningar, som Slayers försiktigt tassande gig i Hultsfred 2005.

I stället för att sänka decibelgränsen borde myndigheterna göra det lättare för folk att skydda sig. För mig som går på många konserter är det lika självklart att ha hörselskydd som byxor. Öronproppar borde delas ut gratis på alla spelningar (och nattklubbar, där volymen ibland är ännu högre). De borde också säljas på fler ställen än apoteket.

Dessvärre fruktar jag att Socialstyrelsen kör över Sveriges metalpublik och sänker decibelgränsen igen. Om 2012 blir den sista sommaren då tunga rockband kommer hit på turné hoppas jag att Sweden Rock eller Metaltown bokar Disaster Area och utplånar hela det här löjliga landet i en grandios volymharakiri.