Det pågående avbrottet i tv-serien ”South Park” är det längsta i seriens historia. Kanske finns det allvarligare problem här i världen, men jag måste ändå ventilera min vånda.
På en fest diskuteras kristendom och darwinism. ”Evolutionsteorin utesluter inte Gud”, påpekar jag. ”Den ger bara svaret på ’hur’, inte ’varför’.” En vän sms:ar att ett stipendium som han har sökt gått till en annan, mindre begåvad, person. ”Man kan inte vinna jämt”, säger jag. ”Och man får inte bli arg på den som vinner, för det är bara då man förlorar.” En läsare mejlar att jag missuppfattar nattvarden när jag i en text jämför konsumtion av Kristus kött med kannibalism. Hon gör mig uppmärksam på att Jesus endast är andligt närvarande i oblaterna. ”Jesus förvandlade sig alltså till kex så att vi skulle slippa vara kannibaler?” svarar jag.
Min mallighet över att ha sagt alla de där kloka sakerna får sig en törn av den plötsliga insikten att jag, som vanligt, bara har citerat ”South Park”.
Den tecknade tv-serien om barnen i en liten stad i Colorado hade premiär 1997. ”South Park” blev den första tv-serien som spreds via nätet eftersom animationerna var så primitiva att det bara tog sex sju timmar att ladda ned ett avsnitt. 237 stycken har sänts sedan dess. Jag har sett och sett om allihop.
Olyckligt nog förknippas ”South Park” fortfarande med skrikig tramshumor. Det är förvisso en del av seriens charm, men anledningen till dess framgångar är den bitska satiren som tar upp aktuella ämnen. Jag kan inte tänka på dödshjälp, rasism, religion, svält, gayaktivism, globalisering, växthuseffekten, rökförbud eller finanskrisen utan att ett ”South Park”-citat poppar upp i huvudet. Ingen annan tv-serie har påverkat mig lika mycket.
Därför känner jag just nu en förintande tomhet. Det senaste avsnittet sändes den 7 november i fjol. Meningen var att 17:e säsongen skulle starta i mars men seriens skapare Trey Parker och Matt Stone har bestämt sig för att i fortsättningen göra 10 avsnitt per säsong, i stället för 14. Som en följd av det skjuts säsongsstarten upp till den 25 september. Avbrottet blir det längsta i seriens historia. Tittarna får klara sig utan ett nytt ”South Park”-avsnitt i 10 månader och 18 dagar. Den prövningen överträffas bara av den 17 månader långa abstinens som ”Mad men”-fansen utsattes för häromåret.
Kanske finns det allvarligare problem här i världen än att ”South Park” tar en lång paus. Men jag måste ändå ventilera min vånda. Att det för första gången på 16 år ska bli vår utan att fågelsång och tussilago kompletteras av nya äventyr med taskmörten Cartman, mesen Butters, trädkramaren Wendy och de andra känns onaturligt – som om min biorytm rubbats, som om det kommit grus i navet som livet kretsar kring. Varje gång jag läser en rolig nyhet (i veckan avslöjades exempelvis att en av de homofoba kardinaler som valde ny påve bor i en tolvrumslägenhet i samma byggnad som Europa Multiclub, ”Europas största gaybastu”) fastnar mitt skratt i halsen när jag inser att det kommer att vara inaktuellt i höst och därmed inte bli ett ”South Park”-avsnitt.
Men det är klart, när serien startar igen får jag en anledning att fira och äta upp det paket med Cheesy Poofs (Cartmans favoritsnack) som jag sparat i 15 år. Och i min ålder, när man lätt inbillar sig att det finns viktigare saker än tv-serier, känns det fint att kunna sakna något så mycket. Jag är ledsen, men samtidigt glad att något kan göra mig så ledsen. Det får mig att känna mig levande, som Butters sa i sjunde säsongen.