Många skräckfilmer visar att ett aktivt sexliv ökar risken att få en yxa i huvudet. Men faktum är att de är mer jämställda än de flesta svenska långfilmer.
På internationella kvinnodagen visade DN att 20 av 30 svenska filmsuccéer inte var jämställda. De klarade åtminstone inte det så kallade Bechdeltestet som kräver att en film uppfyller tre krav: den ska innehålla kvinnor, kvinnorna ska prata med varandra och de ska prata om något annat än män. Amerikanska filmer får ännu sämre resultat än svenska. Hollywood spottar ur sig stereotyper. Och av alla genrer beskylls skräck ofta för att vara den mest klichéfyllda, både vad gäller rollfigurer och intrig.
Fjolårets bästa skräckfilm, ”Cabin in the woods”, skruvade till den överanvända storyn ”ungdomar åker till en stuga på landet och drabbas av ond, bråd död”. Det känns inte särskilt fantasifullt att filmen jag längtar mest efter i år handlar om ungdomar som åker till en stuga på landet och drabbas av ond, bråd död. ”Evil dead” är dessutom en remake. Till en början var jag lika skeptisk som inför alla andra nyversioner av åttiotalsklassiker. Men trailern är hårresande och regissören Freddy Alvarez lovar att filmen inte kommer att innehålla några datoranimationer – bara traditionella splattereffekter.
Boken ”Necronomicon”, som sätter i gång filmens fasor, ser också läskig ut med sina pärmar av torkad människohud. Skriften är inspirerad av den ”Necronomicon” som HP Lovecraft nämner i sina historier. Att den mytomspunna luntan skulle ha existerat på riktigt förnekades av Lovecraft. Därför blev jag omåttligt upphetsad när jag som elvaåring hittade den i bokhandeln. På baksidan stod att ”Necronomicon”, som innehåller besvärjelser för att åkalla uråldriga gudar och demoner, skrivits av ”den galne araben” Abdul Alhazred på 700-talet.
Jag hoppades att svartkonstens gudinna Ninaxakuddu skulle kunna hjälpa mig att få dansa tryckare lite oftare på skoldanserna. Och att den sumeriske guden Endukugga skulle stiga ur den eviga avgrunden för att tillrättavisa träslöjdsläraren som gett mig en tvåa. Det fungerade inte. Senare fick jag veta att min ”Necronomicon” var en förfalskning som skrivits av en amerikansk hippie.
Snart är boken tillbaka på bio. Förhoppningsvis citerar ”Evil dead” Abdul Alhazred, som var lika poetisk som galen. ”Stjärnorna slocknar på himlavalvet och månen bleknar”, skriver han innan demonerna slukar honom. I väntan på premiären ser jag om de två första ”Evil dead”-filmerna. Jag älskar varje sekund. Och märker något egendomligt: de klarar av Bechdeltestet – med nöd och näppe visserligen (kvinnorna pratar med varandra i en knapp minut) men ändå.
Därefter klickar jag fram scener ur andra slasherfilmer och upptäcker att alla klarar testet: ”The last house on the left”, ”Martyrs”, ”Suspiria”, samtliga ”Fredagen den 13:e”-filmer. Dialogen mellan de kvinnliga rollfigurerna är inte alltid så vass (”Hörde du att en galning med machete rymde från ett mentalsjukhus här i närheten?” ”Far out! Nu badar vi topless.”) Och många av filmerna visar att ett aktivt sexliv leder till en yxa i huvudet. Men splatterrullarna är ändå mer jämställda än de flesta svenska långfilmer.
Huruvida den nya ”Evil dead” kommer att klara Bechdeltestet återstår att se. I trailern kryper en besatt kvinna mot en skräckslagen tjej. ”Här kommer en replik som inte handlar om killar”, tänker jag. Men just när monsterbruden ska till att säga något klyver hon sin egen tunga med en kartongskärare och Youtubefönstret dränks av Abdul Alhazreds mörker.