Det är februari 2002 och vi ska se den hajpade rockstjärnan Andrew WK, mest känd för sitt skivomslag där han ser otroligt cool och sexig ut, trots (eller kanske på grund av) att han har dängt en tegelsten i nyllet på sig själv och blöder från näsan. Vi värmer upp med öl och shots på sunkhaket Zombie Bar och diskuterar om han kommer att inleda konserten med ”It’s time to party”, som ligger först på skivan, singeln ”Party hard” eller kanske ”Party til you puke”.

Vi är övertygade om att Andrew WK kommer att knocka oss så hårt att vi också börjar blöda på ett coolt och sexigt vis. Och allt är helt fantastiskt just då – innan Andrew WK gör entré och visar att vi blivit hjärntvättade av Vice, The Face och de andra hippa tidningarna. Andrew WK är inte rockens framtid (han låter som om ett mediokert metalband tolkar Magnus Uggla) men senare minns jag knappt konserten. Bara alla vackra förväntningar.

Samma hysteriska uppladdning inför en konsert – glädjen som i indiekretsar brukar kallas ”pepp” – skildras på Saint Etiennes nya album ”Words and music by Saint Etienne”, en temaskiva om musikens roll i våra liv. Omslaget föreställer en stadskarta där alla gatunamn har ersatts av Penny Lane, Desolation Row, Thunder Road och andra rockadresser – som för att visa hur låtarna ger oss vägledning.

I första spåret berättar sångerskan Sarah Cracknell om när hon som tonåring struntade i att läsa läxor för att lyssna på New Order, tillbad kulörta skivetiketter i stället för att gå i kyrkan och blev kär i pojkar som gjorde blandband åt henne. ”All I want to talk about is ’touch me touch me’, all I want to hear about is ’squeeze me, please me’”, sjunger hon och refererar de i Saint Etienne-sammanhang något oväntade artisterna Samantha Fox och Slade.

Och allra bäst är ”Tonight”, en låt om en tjej som gör sig redo för att se sitt favoritband. Hon sminkar sig, spelar nya skivan om och om igen och funderar på vilken låt de kommer att börja med. ”Maybe they’ll open with an album track or a top five hit no turning back”, tänker hon. ”I can hardly wait.” Den pigga electrolåten fångar euforin när den är som starkast: strax före konserten. ”Tonight” påminner om Robyns ”Dancehall queen”, där en reggaefantast tar bussen in till stan för att svänga sina nyrakade, eller Kiss ”Detroit rock city”, där en rocker laddar inför en spelning och känner en så glödande förväntan på väg till giget att det inte gör så mycket att en bilkrasch sätter punkt för både kvällen och livet.

Vid den här tiden på året fylls jag av samma känsla. Sommarens alla konserter breder ut sig som ett oändligt smörgåsbord. Och de är fortfarande så perfekta som de bara kan vara i min fantasi – obesudlade av regn, lera, tveksamma låtval, förseningar, ljudrestriktioner, trumsolon och fler säkerhetsföreskrifter än på en amerikansk flygplats.

De senaste veckorna har jag, likt flickan i ”Tonight”, känt mig överjordiskt taggad inför en konsert: Kent på Cirkus i morgon kväll. Jag spelar nya skivan om och om igen, funderar på om de tänker öppna med singeln ”999” eller Cthulhu-discopärlan ”Petroleum” och tänker att den här konserten faktiskt kommer att leva upp till förväntningarna. I can hardly wait.