Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Fredrik Strage: Stina Nordenstam är den svenska popmusikens skyggaste geni

Jag föreställer mig att Stina Nordenstam står på ett fjäll och blickar ut högt över de Twitterträsk där vi andra befinner oss.

Kort mörkrött hår, gröna hörlurar runt halsen, sportiga kläder, rundbågade glasögon, pigga, genomträngande ögon. Jag skriker inte när jag känner igen henne. Jag svimmar inte. Jag ber inte om en kram. Mina armar skulle ändå bara flyta rakt genom henne eftersom hon med största sannolikhet är ett hologram skapat av Radio NRJ för att lura fans.

”Du är känd nu”, tror jag att hon säger. Jag uppfattar inte riktigt orden, bara att hennes tonfall är reserverat, snudd på nedlåtande. Jag försöker komma på något att säga och fumlar fram: ”Bor du här någonstans? Jag bor … vi … där borta.” ”Hmm”, säger hon och drar efter andan på det där sättet som betyder att man är redo att avsluta ett samtal.

”Vad gör du annars då?” frågar jag och försöker låta familjär. Hon spänner blicken i mig: ”Jag håller på med en massa hemliga saker som säkert skulle intressera dig. Men nu …” Hon suckar lätt. Jag fattar vinken, nickar vänligt och säger: ”Lycka till med hemligheterna.”

Ute på gatan ringer jag omedelbart min fru och flämtar: ”Du kan aldrig gissa vem jag just träffade.” Hon svarar direkt: ”Stina Nordenstam.” Kanske hörs det på min röst. Jag skulle inte låta så här exalterad ens om Lady Gaga, Justin Bieber och Bruce Springsteen stod bakom mig i kön på Ica. De artisterna syns och hörs överallt. Stina Nordenstam är den svenska popmusikens skyggaste geni. När sångerskan från Fisksätra debuterade 1991 hyllades hon som den svenska jazzens framtid. I stället började hon göra gåtfull pop där själsliga bråddjup öppnade sig under hennes ljusa stämma. Det har gått nio år sedan hon släppte ett album.

”Hon sa att hon höll på med hemliga grejer”, berättar jag för en kompis. ”Fattar du vad det betyder? Ett nytt album!”

”Hur vet du det?” undrar han. ”Hon kanske håller på med porr eller terrorism?”

”Varför i helvete skulle hon göra det?”

”Jag menar bara att hon kanske inte syftade på musik. Hon sysslar väl mest med bergsklättring?”

Och det är förstås sant. Stina Nordenstam gillar att klättra i berg. När jag lyssnar på hennes skivor, och funderar på vad hon gör just i det ögonblicket, föreställer jag mig gärna att hon står på ett fjäll, högt över de Twitterträsk där vi andra befinner oss, och blickar ut över vidderna likt en Nietzscheansk övermänniska.

Likt många andra journalister har jag en tendens att idealisera medievägrande konstnärer som Stanley Kubrick, Kate Bush, Harper Lee och Scott Walker. Den sistnämnde sångaren har även annat gemensamt med Stina Nordenstam: trollbindande röst, intresse för vetenskapliga upptäckter, texter baserade på historiska tragedier, ovilja att uppträda live.

Om jag inte blivit så omtumlad av att träffa Stina Nordenstam skulle jag ha berättat för henne om tidningen Sonics kommande nummer som listar tidernas bästa svenska album. Jag deltog i omröstningen. Etta på min lista var hennes exorcistiskt industrisouliga ”Dynamite”. Men hon skulle nog inte ha blivit smickrad av att få reda på det – tvärtom.

När jag intervjuade henne 2004, för Sonic, berättade hon hur jobbigt det var att bli igenkänd: ”Nyhetens behag försvinner ur varje möte om den andra personen vet vem jag är. Det ger mig klaustrofobi.” Kanske var det därför hon sa något märkligt om att jag var känd. För att omedelbart kliva ur det rampljus som min blick riktade mot henne, för att slippa mina maniska förväntningar.