En och annan bil passerar, lyser upp trottoaren. Sand och småsten under fotsulorna. Fötterna är svullna, magsmärtorna våldsamma. Nacken värker.
– Det här var rena semestern, var det sista de sa till honom: nästa gång blir det allvar.
En taxi närmar sig. Han vinkar in den.
En halvtimme senare står han framför en metalldörr och trycker på ringklockan. Ett sömndrucket ansikte dyker upp i en fönsterlucka. Det drar ihop sig till en grimas och ett skratt rullar fram:
– Har du klippt dig!
Abid dras in i lägenheten. De som sovit kommer tassande. Alla omfamnar varandra. Det är som om skratten aldrig vill sluta. Abid har sluppit ut ur fängelset.
Ingenjörsstudenten är en av de tusentals som anhållits och fängslats sedan upproret i Syrien inleddes i mitten av mars. Folk har plockats in från skolor och moskéer, från gator och torg.
Den syriska säkerhetstjänsten är allomfattande. Den hemliga polisen är indelad i ett sinnrikt system av avdelningar och underavdelningar: inte en fläck av samhället skall lämnas obevakad. Agentnätet breder ut sig över landet, några är anställda på heltid, andra jobbar på sidan. Vem kunde vara lämpligare som informatör än grönsakshandlaren vid moskén eller nattvakten på sjukhuset? Vem sitter bättre till för att granska en familjs politiska moral än förskolläraren, som ställer oskyldiga frågor om vad pappa tycker om farbrorn på plakatet? I en variant har han solglasögon och militäruniform. På en annan ser han ut som en banktjänsteman. Han har ljusa, tättsittande ögon, välansat hår och lång hals. Egentligen är han ögonläkare men fick rycka in som diktator då fadern dog år 2000. Han heter Bashar al-Assad. Det gryende upproret har hans avsättning som mål.
En fredag vågade sig Abid på att delta i en demonstration efter bönen. Han hade knappt hunnit uppfatta att de var omringade då han kände en svidande smärta över nacken och ryggen. De elektriska stötarna rusade genom kroppen. Han föll. Förlorade medvetandet. När han vaknade såg han flera ligga på marken omkring. De civilklädda säkerhetsstyrkorna hade dykt upp ur tomma intet, som spöken. Nu släpade de honom och ett hundratal andra in i väntande vita minibussar. De kördes till Damaskus utkanter.
– Vi sattes i rader i en riad, en innergård med höga murar längs alla kanter. Vi tvingades sitta bakbundna med benen under oss. Jag räknade böneropen från moskén för att hålla reda på tiden. Vi förlorade känseln i benen. När de sade till oss att resa oss efter det sista utropet från moskén, kunde ingen av oss stå. Jag segnade ner, blev slagen och upptvingad och föll igen. Då det blev mörkt stuvades vi in i en cell och hela natten stod vi, ett dussin män, på två kvadratmeter. Nästa morgon skulle vi ut i riaden igen. Efter tre dagar var vi möra och förhören började.
Några blev torterade i timmar och kom blodiga tillbaka till cellen. Fyra män som hade vågat sig på att be spolades med iskallt vatten. Den som råkade värst ut var alawit, samma religiösa minoritet som familjen al-Assad tillhör, och behandlades därför som förrädare.
– Det är nu eller aldrig. Frihetståget går nu och vi kan hoppa på eller låta det passera, säger Abid.
– Lyssna på honom, ropas det från soffan. Två veckor i fängelse och han är redan Mandela!
Det är nära till skratten i kamratgänget. Det är öppet hus hos det gifta paret Mahmoud och Dima i den palestinska stadsdelen Yarmok, som ursprungligen var ett flyktingläger i utkanten av staden. Det var här Abid stod på trappan natten då han släpptes fri.
Han stryker sig över huvudet, håret de rakade av håller på att växa ut igen. Snart ser han ut som förr, med tjockt krulligt hår och en mun som helst ler. Men minnena lever kvar. Nätterna på cementgolvet. Toalettbesöken medan vakterna räknade ett-två-tre. Ingen tid att uträtta något. Magen värkte.
Myndigheternas mål är tydligt. Att sprida fruktan. Kväva protesterna i deras linda. Inte vänta tills det blir trängsel på torgen, som i Kairo. Där mobiliseringen av folk i Tunisien och Egypten tilläts växa till hundratusental, slår syriska myndigheter ned på grupper av tjugo, femtio eller hundra. Säkerhetstjänsten famnar hellre brett än att koncentrera sig på ett fåtal samvetsfångar.
– Att få ut tusen människor på gatorna här är som en miljon i Kairo, säger Mahmoud.
Hans hus är flera gånger större än fängelsecellen och vi är bara sju, men eftersom alla röker och tänder nya cigaretter på de gamla, är det knappt om luft och ögonen svider. Det är midnatt. Dags att gå. Utanför finns det fortfarande barn på gatorna. Några drar omkring. Andra halvsover på pappas arm på väg till en sängalkov. Sopor rasslar under fötterna. Ett par grönsakshandlare har fortfarande öppet, söta arabiska bakverk finns till salu i en liten butik. Kebabstången snurrar runt. Livet går sin gilla gång.
Kvällen kommer på nytt. Alia nynnar medan blicken koncentrerar sig på handen och texten. När en fara hotar – sjung för den, säger ett syriskt ordspråk. Några småflickor skockar sig runt ett laminerat bord i ett sovrum i ett höghus i Damaskus. På bordet ligger en sax, svarta pappersark, blyertspennor och en ask kritor. Alia skissar med blyerts innan hon fyller i med kritorna.
Persiennerna är fördragna. Trots att vi befinner oss på sjunde våningen utan insyn kan man aldrig känna sig säker.
Lägenheten är något så ovanligt som ett syriskt kollektiv. Alias rum har ett kluddigt målat skåp med olika rosa nyanser, en lila säng och en hylla med en ansenlig samling nagellack. När den rosa skåpdörren öppnas rasar kläderna ut. Här finns det varken hyllor eller galgar, bara ett stort rum fyllt till brädden. Alia har på sig en kort, tajt t-shirt, de mörka lockarna ramar in ett ansikte med markerad näsa och mycket bred mun.
Stoppa mördandet, växer det fram under Alias lilalackerade naglar.
Stoppa våldet, står det från höger till vänster på nästa plakat. Sedan diskuterar man länge hur man skall få plats med nästa paroll. De enas om att klippa ut en större plakatbit. De är ovana vid att hantera en sax, men textningen är vacker: ”Frige barnen i Daraa”.
Det var i denna sömniga ökenstad på gränsen till Jordanien som det hela började. En eftermiddag i mars prydde ett gäng grabbar en vägg med graffiti. De anhölls av säkerhetspolisen och fördes till den lokala polisstationen. Det var det sista man hörde av dem.
Föräldrarna sökte efter dem, hörde sig för. Ingen visste. De förhörde sig hos myndigheterna men blev skickade på porten. Då begav sig den lokale schejken tillsammans med några av papporna till säkerhetschefens kontor.
– Ge oss barnen tillbaka, bad den religiöse ledaren. Han tog av sig sin huvudbonad och lade den på bordet: en symbolisk gest som innebär att det man ber om är av stor betydelse. För att få något måste man också ge, säger Koranen.
– Glöm era barn. Skaffa er nya, skall säkerhetstjänstens representant ha svarat.
Förnedringen fortsatte då shejken vid Gud bad honom visa nåd.
– Om ni inte själva klarar av att göra fler barn så bara skicka hit era kvinnor, så skall vi nog ordna den saken.
De försvunna barnen. Den omskakande förödmjukelsen. Allt fler samlade sig utanför byggnaden för att kräva att barnen släpptes fria. De jagades bort, men samlades igen.
Efter en dryg vecka släpptes barnen. De hade blivit grovt misshandlade. Naglar hade ryckts ut. På händerna fanns det gropar där hud och kött hade hamrats bort.
Protesterna spred sig till andra städer. Men Damaskus var fortfarande som en bubbla av lugn. Till slutet av mars. Då uppstod spontana protester även här. Någon koordination var det knappast tal om. Att använda sig av telefon eller Facebook var riskfyllt. Tid och plats måste meddelas från mun till mun, från vän till vän. Och man måste övertyga sig om att det var riktiga vänner.
Eller väninnor. Plakattjejerna på sjunde våningen smider planer för den första kvinnodemonstrationen i centrala Damaskus. Två av dem, ett par systrar, har växt upp i Daraa. Nu har de inte haft kontakt med sin far eller sina syskon på över en vecka. Mobilnätet ligger nere. Internet ligger nere. Journalister får inte komma in. Mobilinspelningarna som smugglas ut är den enda kontakten med omvärlden. Flyktingarna som tar sig över den jordanska gränsen berättar att vatten och el är avstängda, att maten börjar ta slut.
– Det finns ingen mjölk till spädbarnen, säger den ena systern. Vi vet inte om vår pappa och våra syskon är i livet.
Flera hundra har dödats i oroligheterna. Enligt syriska medier är det al-Qaida och Israel som ligger bakom. En handfull personer har trätt fram i den nationella tv-kanalen och bedyrat att de haft uppdrag från al-Qaida.
– Mitt uppdrag var att fabricera filmer, sade en. Pengarna kom från Saudiarabien, sade en annan. Folk blev tvungna att gå ut och protestera, sade en tredje medan närbilder av döda poliser visades på tv-skärmen.
Flickorna fnyser åt kopplingen till al-Qaida.
– Jag vill egentligen bara ha ett bra liv, säger Alia. Hon är regiassistent för ett produktionsbolag som gör såpor för den palestinska marknaden.
– Men det går inte längre. Man känner sig så väldigt liten under den här regimen. Det finns ingen dialog, allt är envägskommunikation från myndigheterna och ner, säger hon på stapplande franska.
– Hittills har jag bett mina vänner att hålla sig borta från protesterna. Låt oss vänta lite, har jag sagt. Men morden har förändrat människor. Det är för blodigt.
Kollektivets enda manliga medlem förebrår sig själv.
– Jag är fylld av fruktan, säger Elias. Jag har aldrig deltagit i några protester. Jag är ingen modig man.
Både Elias och Alia tillhör religiösa minoriteter. Elias är kristen, Alia tillhör druserna.
– Jag är rädd för vad som kan hända, säger Elias. Trots allt så håller regimen landet i balans. Jag är rädd för islam. Rädd för att Syrien skall bli ett nytt Irak.
Kritan på det svarta plakatet flyter ut. Texten blir otydlig. Alia borstar bort kritdammet. Idén var så bra. Vit text, oskulden, på svart, makten. Alia fyller i bokstäverna ytterligare en gång, ännu mer krita hamnar utanför. Bokstäverna vill inte fastna på den blanka ytan.
En av flickorna får en ljus idé. Hårsprej: vi fixerar det med hårsprej!
På måndag skall de mötas på en av Damaskus finaste shoppingstråk. Där skall de gå i affärer som om de shoppade, innan de på slaget tre skall samla sig vid slutet av gatan och rulla ut plakaten. När polisen kommer skall de springa. Varje flicka skall ta ansvar för sig själv. De skall försvinna som skuggor in på sidogatorna.
Sprejen breder ut sig i rummet. Aldrig har lukten av hårsprej känts mer revolutionär.
Jag svingar inte svärdet
när piskan är nog
Jag svingar inte piskan
när min tunga är nog
Om blott ett hårstrå
binder mig till mitt folk
låter jag det inte brista:
när de drar, släpper jag efter
och när de släpper efter, drar jag.
Mu’awiya, den förste Umayyad-kalifen i Damaskus, var känd för att behärska hilm, ett arabiskt ord som betyder nåd och tolerans, och använda våld bara när det var absolut nödvändigt. Han var en skicklig fältherre som tränade sina styrkor till en disciplinerad armé, den första riktigt organiserade armén i islams historia. Efter Muhammeds död år 632 stormade hans anhängare norrut. Då Mu’awiya år 661 utropade sig själv som nästa kalif, i rivalitet med Muhammeds svärson Ali, var schismen mellan sunni- och shiamuslimer ett faktum.
Under Mu’awiyas styre var Damaskus en oas med bördiga fält och fruktbara marker. Vattnet från Barada sörjde för välståndet och överskottet möjliggjorde för kalifen att, förutom armé och regering, hålla sig med islams första hov.
Damaskus har varit en smältdegel för folk från Egypten, Assyrien, Babylon, Persien och Rom, och alla har de satt sin prägel. Staden är en blandning av gammalt och nytt, återuppbyggnad och förfall. Efter att ha besökt staden skrev Mark Twain:
She measures time not by days and months and years, but by the empires that she has seen rise and crumble to ruin. She is a type of immortality … Damascus has seen all that ever occurred on earth and still she lives. She has looked upon the dry bones of a thousand empires, and will see the tombs of a thousand more before she dies.
Denna fredag är Umayyad-moskén föremål för ett modernt drama. Moskén är den enda lagliga samlingslokalen, också den är strängt övervakad. Varje ord som faller från imamens läppar nedtecknas.
Från minareten kallas det till bön.
Basaren är tom på folk. Butikerna har stängt. Över kryddmarknaden anar man en doft av kardemumma. Nedrullade järngaller skyddar glaskärl och korgar, kryddhögarna är nedpackade, skinnhandlaren har bara lämnat en lätt odör efter sig och tvålförsäljaren doften av lavendel.
Jag är nästan ensam under promenaden i gamla stan. Inte en kamera, inte en enda karta. Bara lokalbefolkningen är kvar, småpojkar på cykel, mödrar med sina barn på armen, far- och morfäderna på sina pallar.
Som av en slump närmar jag mig torget framför moskén. Lugnet är tryckande. Motorcykelpoliser har spärrat av flera gator. Det kryllar av män från säkerhetstjänsten. Alla vet vilka övervakarna är, även om de kan tyckas bete sig som helt vanliga män. De sitter på trottoarkanterna, lutar sig mot väggarna, sitter på bänkar eller tillsammans vid en port. De är klädda i byxor som andra män, i skjorta som de andra, kanske har de lite bredare axlar än den genomsnittlige syriern, och andelen skinnjackor är betydligt högre. Men det är inte främst kläderna som skiljer ut dem. Det är blickarna. De är inte nyfikna men utforskande. Blickarna går sin väg, de vill mäta snarare än möta. Samtalen, eller bristen på dem, är det andra avslöjande tecknet. Mellan de flesta människor är småsnacket i gång. Dessa män talar knappt, och när de gör det så är det utan mimik, utan en liten knuff i sidan, ett grepp om skuldran. De här människorna pratar helt enkelt inte. Detta är människor på uppdrag.
Jag har inte här att göra bland de väntande männen, eftersom jag är i landet olovligt. Efter att trasslat med kartan som en oskyldig turist smyger jag mig in längs moskéns skuggsida. Passerar fältherren Saladins grav, han som erövrade Jerusalem från korsfararna 1187, och slinker in på en sidogata.
En ståndaktig köpman dyker upp bakom ett stånd med vaxdockor. Från Italien, hojtar han trots att dockorna ligger inpackade i påsar med kinesiska tecken. En nötförsäljare bjuder på brända mandlar, pistagenötter och sesamkakor från ett flätat fat. Ta för dig!
Jag går därifrån med ett halvt kilo nötter och tre blunddockor inslagna i plastfilm. Bara att torka av med en trasa, enligt försäljaren. Allt för att undslippa männen med uppdrag. Jag har ljugit mig in i landet. Journalister släpps inte in och om de upptäcks arresteras de vid ankomsten. I passkontrollen sade jag att jag var poet.
I samma stund som bönen är över drar det ihop sig till oväder. En vindfläkt skälver genom gränderna. Himlen mörknar innan den brister och regnet störtar ned. Regnet plaskar på de bräckliga soltaken som sviktar under vattenmassorna. Gränden har förvandlats till en plaskdamm där vattnet når upp till vaderna. En man försöker mota bort vattnet från sin port med en kvast. Plötsligt fryser regndropparna och förvandlas till en hagelskur. Haglet trummar mot tak och presenningar, sprätter mot gatstenen eller drunknar i vattenpölarna.
Jag blir invinkad i en öppen port.
– Gud är stor, säger mannen som betraktat hagelskuren genom fönstret. Detta har jag aldrig sett i Damaskus tidigare. Det är ett beskydd sänt av Gud. Så att folk skall hålla sig lugna.
Han bjuder på te och sätter på en värmefläkt. Vi tittar ut på skuren av vita pärlor som får jasminklasarna att falla från buskarna.
– Så blir inga människor dödade i dag, suckar mannen.
Det är som om den folktomma gatan, de stängda butikerna och allt som drunknar i hagelskuren ger honom mod. Han berättar om dagens planerade demonstration, om brodern som nätt och jämnt undkom en prickskytt på ett tak föregående fredag.
– Den nuddade honom här, säger mannen och pekar mot halsen. Kulan slet av det yttersta hudlagret under en protest i stadsdelen Zamelka. Flera blev dödade.
– Detta är slutet. Kanske inte den här fredagen, eller nästa, men han får gå.
Tarek talar sammanbitet om Bashar al-Assad. Likt andra syrier jag möter talar han om Fruktan.
– Den injiceras i oss vid födseln, säger han lågt och sätter en inbillad spruta i armen. Den får oss att böja våra nackar, buga och vika undan. Misstro varandra. Alla kan bli angivna. Om en polis inte gillar ditt utseende kan du bli häktad och försvinna i åratal. Vet du när jag har blivit som allra räddast? När jag har sett al-Assaderna på tv. Först pappan, sedan sonen. Hur jag har fått stilla barnen så att alla skulle sitta andäktigt och lyssna. Men sedan i mars har allt ställts på huvudet. Jag har berättat för mina pojkar om det som händer i vårt land. Men min femåriga dotter grät när jag sade att Bashar måste avgå. Jag älskar Bashar! ropade hon. Det har hon fått lära sig av oss. Nej, du skall hata honom, förklarade jag. Men jag älskar ju honom, snyftade hon.
Tarek pekar på bilden på väggen och plakatet ovanför dörren.
– De kom med honom för tio dagar sedan. Klistra upp, löd ordern. Jag vågade inte låta bli. Detta är trots allt mitt levebröd. Alla andra klistrade också upp. Uff, inte konstigt att min dotter blir förvirrad.
Ett tiotal människor dödas i Damaskus denna fredag. al-Qaida, rapporterar tv. Frihet, ropar folket.
Vid Damaskus mest exklusiva shoppingstråk råder en högfärdig atmosfär. Eleganta skyltfönster med utmanande klädda dockor betraktar de förbipasserande med arrogant min. Expediterna står och hänger, också de med en trött blick mot gatan.
Shirin är en vuxen, självmedveten affärskvinna och delägare i en butik som säljer smycken och solglasögon. Hon vankar rastlöst över golvet i supertajta jeans och platta mocka-uggs. Fyra noviser står fördelade över butiken.
Butiken hade planerat en vårrea, men så kom blodbadet i Daraa.
– Det kändes fel att komma med lockande erbjudanden medan folk dödas, säger Shirin.
Så i stället för annonser får kunderna information om rabatten när de kommit uppför den lilla trappan till butiken. Om man köper för en summa motsvarande tvåtusen kronor får man en tusenlapp extra att handla för. En dam i femtioårsåldern i vita jeans och vit t-shirt kommer in på höga sandaletter. Samtalet handlar om vad som skulle kunna passa hennes ansiktsform. Medan staden håller andan. Damen handlar så mycket att hon har rätt till två rabatter, och där börjar problemen. För vad skall betalas och vad skall räknas utöver det, och hur kan rabatten användas två gånger? Dessutom kom några av smyckena från rummet där allt är till halva priset, så att de därmed inte räknas in i erbjudandet. De fyra expediterna står böjda över miniräknaren.
Datasystemet accepterar inte rabatten. Matematiken blir ohanterlig och den eleganta damen skjutsas ut med fulla kassar utan att betala.
– Kom tillbaka i morgon, säger Shirin, så skall vi ha räknat på det under tiden.
Hon drar djupt efter andan.
– Jag behöver en blodig biff.
Vi promenerar ett halvt kvarter till stamrestaurangen. Längs det här stråket finns det inga uppklistrade plakat på presidenten. Det är som att regimen inte vill smutsa ner överklassens nyputsade fönster. Ju folkligare gator, desto fler plakat.
Biff och rödvin beställes. Så öppnas ett paket Marlboro och Shirin inhalerar i djupa drag. Hon är en välbevarad femtioåring. Håret är långt och glansigt, huden frisk och läpparna röda. Men det mest anslående med Shirin är ögonbrynen, som först har noppats bort och sedan tecknats upp i en skarp, svart båge med en tvär sväng upp mot tinningarna.
– Det finns tre saker jag aldrig diskuterar, säger hon: politik, religion och kärlek.
Varpå hon genast börjar tala om just det.
– Unga rebeller som springer omkring och skapar bråk, säger hon om aktivisterna jag lärt känna. Vi behöver reformer, men det måste ske steg för steg.
Shirin är ingen blind anhängare till presidenten, men över lag gör han det rätta.
– Vi har en mycket bra utrikespolitik. Vi är självständiga och producerar allt vi behöver, ja kanske bortsett från några reservdelar till flygplan. Det måste vi göra på grund av sanktionerna. Vi har ju varit en del av ondskans axelmakter. Det har gjort oss till patrioter. Vi är förberedda. Vi behöver ingen utländsk inblandning som i Libyen. Och vad var det som var så fel med Khadaffi? Jag har alltid tyckt att han sagt många bra saker.
Biffen är precis så blodig som Shirin vill ha den. Rödvinet bidrar till upplevelsen.
– Men presidenten borde ha beordrat hängning av säkerhetschefen i Daraa, slår hon fast. På torget utanför partihögkvarteret.
Hon upprörs över fallet med barnen som blev arresterade och misshandlade för att ha skrivit slagord på en vägg.
– Behandlingen av föräldrarna var en krigsförklaring, säger hon och upprepar sitt krav på offentlig avrättning.
– Där nere är de beduiner, indelade i klaner. Nu är jag rädd för att religiösa extremister skall utnyttja situationen och hetsa upp folk. Hon suckar: Jag tycker så mycket om det här landet. Det är här jag vill leva. Leva nu.
Måltiden avslutas med en dessert av hemmagjord glasskräm och luftig sockervadd överöst med karamelliserade pistagenötter. Vi får var sin sked för att dela på kreationen som placeras mitt på bordet.
– Om du inte får några orgasmer i livet, så pröva den här! ler Shirin efter första tuggan. Samtalet ändrar inriktning. Politik, religion och kärlek har fått sin fullbordan.
Några klickar glass ligger kvar på fatet. Skedarna slickas rena.
Den manlige servitören dyker upp och frågar om det smakade. Shirin håller upp tre fingrar och avslöjar begeistrat:
– Jag kom tre gånger!
Bakom en port i stadsdelen Sarouja bor ett tjugotal duvor, en kvinna och en målare. På citronträdet i trädgården hänger en enda citron. I gengäld är den så stor att den böjer grenen mot marken. Vita rosenbuskar i full blomning sträcker sig längs muren. Från ateljén hörs Fayrozs smäktande stämma, en stämma som alltid har skänkt hopp åt målaren.
Josef Abdelki målar stilleben. Eller nature morte, död natur, som han säger på klingande franska efter en kvarts århundrade i exil i Paris.
– I trehundra år har stilleben varit något rofyllt och vackert, säger han. Mina stilleben inger oro.
Det ligger mussel- och snäckskal på arbetsbordet. En grov mansstövel, en sliten stilett, ett kranium, ett par byxor, en vas. Rekvisitan ligger huller om buller i hyllorna. Han målar tomma byxor och tomma vaser, en borttappad sko, ett hjärta genomstunget av en nål. Hans mest kända motiv är fiskarna med människoögon, bundna och spetsade, stirrande. Fyra av hans verk är inköpta av British Museum.
Han visar mig ”Det syriska upproret”, målad på kol med nyanser av grått. En svart damm av något tjockflytande som kunde ha varit olja, men det är blod, har trampats av grova stövlar. Abdelki håller upp militärstöveln som han använt till fotavtrycket.
Bilden inger inga tvivel om var han står, dissidenten som under de senaste fyrtio åren har varit svartlistad av regimen. Redan 1966, innan al-Assad tog makten, inledde konstnären sin bana som karikatyrtecknare.
– De arabiska länderna går igenom en enorm förändring. De senaste fyrtio åren har de, republiker, kungadömen och emirat, styrts med fascistiska metoder. Allt är kulisser. Vi har parlament utan makt, vi har tidningar utan innehåll och vi har domstolar som inte får döma.
Duvorna kuttrar till en klagande Fayroz i bakgrunden.
– Samhället har inte fått andas, fortsätter konstnären. Säkerhetstjänsterna har vuxit till ett monster, trängt undan allt annat. Politiska partier är svaga, folk har suttit år efter år i fängelse. Tusentals lever i exil. Upproret har två röster. Den ena är gatans. Spontan, utan ledning. den vill se regimens fall. Oppositionspartierna är mer försiktiga, inte för att de försvarar regimen. De var själva dess första offer. Men vi har en känslig blandning av religiösa riktningar: sunniter och shiamuslimer, alawiter, druser, ismaeliter och kristna. Därför har de bett om reformer, inte om regimens fall.
Det hörs vingslag. Konstnären kastar en blick ut genom fönstret innan han fortsätter: Snabba förändringar kan leda till våld och sekterism, som i Irak.
Det ringer på dörren. En gammal vän stiger in.
– För första gången på fyrtio år är det demonstrationer på Damaskus gator, säger Ibrahim. Så törstiga vi är!
– Det finns en ny atmosfär i samhället, säger Josef Abdelki. Vi ställer oss själva nya frågor, som vi inte ställde i går eller i förrgår.
Han reser sig. Vi går ut i solskenet. På gården hjälper kvinnan som jag aldrig begrep om hon var hans hustru, hans dotter eller en assistent, honom med att bära ut bilderna från ateljén. De ställs upp mot muren, så att vi kan se motiven i svart och nyanser av grått i fullt dagsljus.
En av bilderna lutar mot citronträdet där den bittra, gula ännu inte fallit ner.
Jag möter Mouna på ett kafé kvällen före den planerade kvinnodemonstrationen. Hon har aktivistens brinnande blick. Nästan som ett djurs, vaksam. Säkerhetstjänsten skulle kunna arrestera henne bara på grund av blicken.
För Mouna började det med hennes far. Han var aktivist på 70-talet då utrensningarna av både islamister och vänsteraktivister bredde ut sig. Fadern tillhörde en kommunistisk grupp och massarresteringar genomfördes då hans hustru var gravid med Mouna. Han slapp undan och ägnade sig åt sin lärargärning medan han utfodrade dottern med Karl Marx och Dostojevskij. Hon mötte inte hans bästa vänner förrän de släpptes ur fängelset då hon var i tonåren. Hon minns deras vita skinn. De hade knappt sett solen på femton år.
Mounas medvetandegörande hade inletts.
Efter revolutionen i Egypten reste Mouna hem till sina föräldrar.
– Vi hade en sån morgon som vi brukade ha när jag bodde hemma. Pappa och jag satt med vårt myntate i timmar. Han sa: Det kommer hit! Det sprider sig. Nu är det din tur.
Mouna hämtar andan, ser sig omkring.
– Jag började på nätet, e-post och Facebook, precis som egyptierna. Men det här samhället är mycket hårdare övervakat. Det tog inte lång tid innan jag började få hot. Jag blev utfrågad och förödmjukad. Nu ringer olika mansröster och säger ”Vi kommer snart och hämtar dig”. När jag frågar vem det är som hotar, svarar de ”Du vet vem som snackar”.
Hon tar en klunk av det syriska ölet Barada och svarar nästan irriterat på min fråga.
– Vi har växt upp med att vi inte kan göra något åt samhället. Nu frågar du vilka vi vill ha som nya ledare. Det vet vi inte än. Ingen kandidat har dykt upp från mars till april. Det jag vill är att delta.
Hon fiskar upp mobilen som hon måste ladda tre gånger om dagen från stickkontakten i väggen. Den ringer med en gång. Hon svarar och börjar darra. Den tunna kroppen skakar orytmiskt. Hon håller telefonen i ena handen och tar ett fast grepp om lockarna med den andra.
– När? Var?
Hon stirrar stint ut i luften. Jag måste gå, säger hon. Min kamrat är arresterad. Polisen hämtade honom hemma.
Nästa dag är det lite fler unga flickor än vanligt på en av butiksgatorna i Damaskus. De går i grupper två och två. När man vet om det så kan man gissa vilka som är med. De har nervösa blickar. Ser sig hela tiden om. Och de har platta skor.
Som människorna utanför moskén pratar de utan mimik. Två och två. Två till. Tre. Fyra. En liten grupp. En större.
Plötsligt öppnar de väskorna och håller upp de hemmagjorda plakaten. Någon har skrivit på tyg. Andra på papper. Svart på vitt eller vitt på svart. Var kvinna sin paroll.
Stoppa mördandet. Stoppa våldet.
De går i stillhet mot torget där Hafez al-Assad tronar i brons. Folk stannar upp. Ingen säger något. De följer vantroget efter. Flickorna korsar rondellen för att komma in till torget. Det går en minut. Två. Kanske tre. De är omringade. Fyra vita minibussar och flera tiotals civilklädda män springer fram, dyker upp från ingenstans. De rycker åt sig plakaten. Slänger dem i marken. Horor! ropar männen. Kossor!
Någon ligger på marken. En vägrar släppa sitt plakat och vrålar av smärta när ett av hennes fingrar bryts. Men de flesta har kommit undan. De försvinner över torget, in på sidogatorna. Varje flicka för sig. Precis som de hade planerat. På mindre än en kvart är det över. En vit buss kör i väg med fyra av flickorna.
Torget ligger öde som om ingenting hänt.
Men något har visst hänt. Något har börjat.
I Damaskus,
flyger duvorna
bakom silkesgallret
två ...
och två ...
Mahmoud Darwish