F-skattarna är kulturens eget proletariat. Vi tvingas ut i en ofrivillig egenföretagarsituation, kan inte vara sjuka, inte arbetslösa och jobbar för summor lägre än ett studielån.
Bilden av frilansaren som har flexibla arbetstider, varierande arbetsuppgifter och allmänt glassigt leverne är långt från dagens verklighet. En stor del av dagens kultur görs av personer utan fast jobb.
Många lever under existensminimum, jobbar mer än en heltid och tvingas ställa upp på allt som erbjuds för att ens kunna betala hyran. Att ha tre olika uppdrag parallellt är inte ovanligt.
Svenska Journalistförbundet rekommenderar att man som journalist ska ta ut ett arvode på 6 920 kronor per dag. Det är ett skämt. Som frilansjournalist, har jag aldrig kunnat ta ut mer än max 12 000 på en vecka. Oftast flera tusen mindre.
Vi i Kulturens underklass är förbisedda oavsett åt vilket politiskt håll man spanar. Under valrörelsen pratade varken vänster- eller högerblocket om dessa ”företagare”.
Inom klassisk vänsterretorik är företagaren kapitalist, rik och således ond. Vi ska värna om den offentliga sektorn, för den tjänar så lite, säger vänstern.
Inom högern hyllas småföretagarna, men de man egentligen tänker på är företagare med anställda, det vill säga arbetsgivare. I den gruppen ingår inte de med enskild firma inom kultursektorn. Vi hamnar ständigt utanför. Vi kan inte sjukskriva oss, eftersom karensdagarna för de flesta F-skattare är 30 dagar. Vi kan inte vara arbetslösa, eftersom det innebär att man måste låta firman vila och alltså inte kan söka några jobb. I arbetslöshetsstatistiken syns vi alltså aldrig.
De dagar som går till att söka jobb, idéspottande och möten får vi inte betalt för. Många av oss tjänar dessutom så löjligt lite att både sjuk- och föräldrapenning hamnar på samma nivå som för en student.
Många väljer dessutom att nolltaxera för att över huvud taget kunna leva. Alla förstår nog vad resultatet blir när det är dags att gå i pension.