Det är ett mycket mystiskt skynke han hukar under. Rob Halford är den självutnämnde metallguden och frontman i Judas Priest, som är huvudattraktion på årets Sweden Rock-festival. Men bandet väljer att inte alls köra säkert. Till öppningen har han skrudat sig som en hårdrocktolkning av en medeltida vandringsmunk, väl dold under glitterbestrött läder, och öppningsnumret kommer från det album som släpps om två veckor och som därför är obekant för de flesta i publiken. Vilket gör responsen mindre än den kunde ha varit.

Sen blir det upp och ner. Få självklara partyklassiker innan det drar ihop till utdragen final-med-många-extranummer, desto fler uddalåtar från olika skeden i karriären. Rob Halford byter kläder hela tiden, även om det mesta ser ungefär likadant ut (förutom inledningskåpan). Han fyller femtiosju om två månader och börjar se rätt gammal ut, dessvärre hörs det på rösten också. Den är fortfarande en sågklinga, men den skär på ett mindre precist vis. Kanske inte rostig, men definitivt tunnare.

Å andra sidan är bandet magnifikt. Lika stabilt som ledigt. Heavy metal blir inte mer klassisk.

Eller, förresten. At the Gates spelade ju strax innan, återförenade efter tolv år och sannolikt bättre än när det begav sig. De hör till den sorts band som aldrig riktigt hann växa färdigt innan de sprack. Tre av fem gick vidare till The Haunted, och trummisen fortsatte sen till Cradle of Filth. När den melodiska death metal-varianten från Göteborg började låta tala om sig med band som In Flames och Dark Tranquillity var At the Gates redan historia.

Nu är det som om de har föresatt sig att visa var skåpet egentligen ska stå. På något sätt både avspända och sammanbitna, med en finess i finishen som kräver stor rutin att få till och ett festivalljud för andra band att drömma om. Och Tomas Lindberg vrålar med en figursydd trasighet som också den känns snyggare än det mesta i genren.

För bara några år sen skulle bandet inte ens ha kommit på fråga för Sweden Rock Festival, men festivalen har de senaste åren börjat utöka sin tidigare så rigida formel på ett sätt som gör att det börjar bli mindre självklart att associera evenemanget med nostalgi och gubbhårdrock. Visst, huvudattraktionerna heter fortfarande Whitesnake och Judas Priest, men strax bakom finns nu betydligt mer av det yngre och nyare.

På största scenen kunde man nu se Coheed & Cambria spela avancerad konceptmetal av allra mest anspråksfulla slag, som ett mänskligare Dream Theater eller ett slätare Mars Volta. Och strax därefter Disturbed, med en nu metal-variant som höjer sig åtminstone ett litet snäpp över genrens vanliga nivå.

Inga märkliga band, egentligen, och någonstans är det ett tecken på den låga syrehalten i amerikansk hårdrock för tillfället att band som dessa hör till det allra hetaste. Men de händer just nu, de har inte några gamla klassiker från tidigare decennier att luta sig tungt mot. Som nästan alla band på Sweden Rock har brukat.

På den lite mindre Zeppelinscenen stod ett annat sådant samtida fenomen, i skepnad av Volbeat från Danmark - fenomenalt populära på hemmaplan - och visade hur logiskt det kan vara att förena 50-talsrock och en gnutta country med mörk nutidshårdrock och en gnutta goth. Lite som om Metallica skulle ha valt att satsa på Roy Orbison-covers. Lika kufiskt på papperet som logiskt i praktiken.

Det krävs ett bra band för att göra den sortens laborationer trovärdiga.

I andra änden av festivalspektrat fanns Electric Light Orchestra. I en uppsättning som inte bara saknar grundaren, sångaren och låtskrivaren Jeff Lynne, utan också trummisen Bev Bevan som var den andra konstanten i ELO och som drev bandet ELO part two i 90-talets början. Nu stod sex personer där, varav hälften en gång har spelat i det riktiga ELO, och drog Jeff Lynne-låtar som vilket tribute-band som helst. Med ett sannolikt påhittigare låtval än Jeff Lynne själv skulle tillåta sig, men ändå ytterligt andefattigt.

Det är ett gott tecken att ett sådant band nu faktiskt hör till undantagen på festivalen.