Gamla mamma är passé

Gissa vem som ska få det här kortet? "Tack till dig som aldrig är för upptagen, som alltid letar efter och hittar mina borttappade grejor, som alltid lagar min älsklingsmat, som oroar sig för mig, som alltid bryr sig om vad jag tycker om, som alltid hjälper mig och står på min sida, som alltid är glad över att se mig och som älskar mig!"

Samma som ska få det här: "Du städar. Du diskar. Försöker förstå. Du gläder. Du tröstar. Dig litar man på."

Visst, det är MAMMA. Lilla mor, som är så rar och inte ror i väg i egen båt. Lilla mor, som är så rar och nästan inte alls finns till som egen person. Mamma, gamla mamma, så gammal att hon faktiskt är helt förmodern. Passé. För vad ska man annars kalla en människa som alltid finns till för någon annans skull? Som innan hon frågar "Vad vill jag" redan har undrat "Vad vill du? Och som om svaren ­kolliderar genast ger vika.

Moder. Mor. Mamma. Ord lika stängda och eviga som munnens läppar när de formar de där m:en. Ord klibbiga av snällhet, uppoffring, trygghet, närhet. Och till mer än något annat: ständig tillgänglighet. Att bli mamma är att kliva hundra år bakåt i tiden och plötsligt tvingas sätta sina egna behov efter någon annans. Spädbarnsperioden är en tidsmaskin; i amningslandet kan ingen kvinna längre hävda några egna rättigheter eller ställa några relevanta krav. Mottagaren är nämligen totalt stendöv. Spädbarnet skriker högre och mer effektivt än vad någonsin samhällets största patriarker har gjort. Dess skrik handlar om ett enda: var här. Här där jag är. Gå inte. Gör inte det du vill. Gör det jag vill.

Hur hanterar man en sådan erfarenhet? Alla moderna, åtminstone halvt självförverkligade kvinnor vana att leva sitt eget liv - hur gör de, hur gör vi alla? Kanske: säger att det inte har hänt. Och om det har hänt så går det i alla fall snabbt över. Redan efter ett år är det förbi och då har åtminstone ingenting hänt. Nu är allt som vanligt. Nu ska jag ta mig en latte.

Därför fick vi för två år sedan en ny svensk föräldratidskrift - en tidskrift som fler och fler vill läsa och som nu ligger i tio i topp av de tidskrifter som ökar mest. Den heter Mama. Mamma på engelska. Av två skäl var det ett bra namn på nykomlingen. För det första för att den handlar just om mamman och inte om den som hade varit huvudperson i alla tidigare föräldratidningar på marknaden, barnet. För det andra för att engelskan gör det välbekanta främmande - så pass främmande att det kan fyllas på nytt, med ett annat innehåll. Mamma-identiteten kunde uppdateras. Samtidigt är namnet en paradox; det nya som har hänt, moderskapet, har fått ge namn åt en produkt vars uppgift är att säga att ingenting har hänt. Mamma-identiteten förändras genom att utplånas.

I mina ögon är det just detta Mama säger, gång på gång, i nummer efter nummer: ingenting har hänt. Var inte rädd. Ingenting har förändrats. Och det som skrämmer, den förändring man skyr, är just den som går stick i stäv med det moderna projekt som kvinnor sent om­sider, och äntligen, fick bli en del av - nämligen att vara huvudpersoner i sitt eget liv. Det man fruktar är att moderskapet ska innebära att kvinnor, återigen, blir bipersoner i sina livsdramer. Inte för mannens skull denna gång, utan för barnets. Det är det sista seglivade hotet mot en modern kvinnoidentitet som nu måste avvisas: barnet.

Därför finns i Mama inga artiklar om barns utveckling, varken deras fysiska eller psykiska. Inga psykologer uttalar sig här om vad barn behöver - åtminstone inte på ­något sätt som kan störa en mammas ­redan stressiga vardag. Här finns i stället en samlevnadsexpert som tycker att det är okej med både hot och mutor. Här finns tid för dig själv-scheman och "peptalk" om att det är okej att ha tv:n som barnvakt och att man inte ska ha dåligt samvete för att man hämtar sist på dagis. För allt i världen, säger Mama, känn inte skuld för att du försöker leva livet som om ingenting har hänt.

Det där som trots allt faktiskt har hänt, det där barnet, är närvarande i Mama ungefär som en ung läcker hemmafru tidigare var närvarande vid sin äldre yrkesarbetande mans sida, som en signal om vem han var, som iförd rätt attribut kunde bli en statushöjande vers i en annan människas sång. Till barnet kan man till exempel köpa "vagnen som du springer om alla med ", en röd, sportig trehjulig sak från Simpleworld för 4 795 kronor, meddelar tidskriften i ett av många uppslag där det redaktionella inslaget är svårt att skilja från det kommersiella.

Förvandlad till skyltdocka och attribut är barn inget hinder längre för den moderna kvinnan. Tvärtom blir det precis vad hon behöver: ännu en arena att snabbt visa vem hon är på.

Carina Nunstedt har varit chef­redaktör på Mama sedan premiären för två år sedan. I dag säger hon att hon startade tidskriften för en ny generation mammor, som inte vill kompromissa med sina drömmar utan vill ha allt, som är otåliga och inte vill trycka på pausknappen någon gång.

Och det må vara att dagens mammor vill ha allt, om vi med "allt" menar karriär, barn, hem, frihet, familj och läckra produkter till sig och sina barn. Men en sak som de troligen inte alls skulle vilja ha är det som Mamas seglivade konkurrent på marknaden Vi Föräldrar gav sina läsare i sitt premiärnummer för 37 år sedan. Under en svartvit bild på fem allvarliga personer sittandes vid fem tunga skrivbord stod där att läsa: "Detta är Vi Föräldrars expertgrupp, som tillsammans skall svara för att det ni läser i vår tidning är vettigt och riktigt." Två barnläkare, en skolkurator, en gynekolog och en skolpsykolog.

Det var under dessa stränga blickar föräldrar och barn då dvaldes. Nu står de mitt bland sneakers och lyxbarnvagnar. Det är som om vi gått från ett universitet till ett varuhus. Och skillnaden på de två ställena är bland annat att medan läkare, psykologer och kuratorer ibland faktiskt kunde säga att barn har behov av föräldrars tid och engagemang på ett sätt som står i konflikt med dessa föräldrars eget behov av arbete och frihet, så talar gympadojor sällan om sådant.

Kanske är det inte förvånande att Vi Föräldrar i dag har en vikande upplaga medan Mamas stiger. Med förförisk stämma upprepar Mama den fromma förhoppning som hela tiden har funnits i det moderna projektet: du behöver inte avstå från någonting. Ingen behöver betala priset för ditt självförverkligande. You can have it all. Män har så länge trott, och tror fortfarande, att det är sant. Kan det inte vara kvinnors tur att få tro detsamma nu?

Och mor ror i väg i egen båt till slut. Och ingen känner längre skuld över att små barns dagisdagar är längre än vuxnas arbetsdagar.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut