Tillfälligt sammanträffande eller tecken i tiden?
Två Traviator har premiär på landets största operahus: den ena Verdiversionen för några veckor sedan i Stockholm, den andra i går i Göteborg.
Pjäskrockar är nu föralldel vanliga på operascenen. Stamrepertoaren, för en sådan utgör ännu stommen i operans värld, inskränker sig till dryga dussinet verk, skrivna utomlands under perioden från franska revolutionen till första världskriget.
Just nu alltså La Traviata; alias Kameliadamen, kurtisanen som blev Verdis Violetta. Berättelsen om "Den Vilseförda" - en lyxprostituerad som dör ung, ensam och utblottad. I dag kanske mer känd genom kioskvältaren "Pretty woman", där huvudpersonen
Vivian ses snyfta i kollegial sympati över Violettas öde.
Också hos Giuseppe Verdi handlar det om kärlek över klassgränserna och utom äktenskapet. Också i hans privata liv. Först efter tolv års samliv skulle han gifta sig med sin Giuseppina, den firade operasångerskan med, som det brukade heta, tvivelaktig vandel.
Inte undra på att Verdis hantering av den, som det brukar heta, lättfotade Traviata genomsyras av varm medkänsla.
Betydligt kallare är hans porträtt av den sexmissbrukande Hertigen i parallelloperan Rigoletto. En man anses ju aldrig kunna vara lätt på foten. Mycket riktigt trampar Hertigen i sin framfart den oerfarna oskulden Gilda till döds.
När nu dessa 150 år gamla operamelodramer spelas i Stockholm - Rigoletto har gått hela hösten på Folkoperan - är de gestaltade mot en tjugohundratalsfond av trafficking och kokain. Gilda blir en "Lilja 4-ever", Violetta ljuter en knarkardöd på gatan.
Uppdateringen till nutid faller sig helt naturlig. Sedan decennier tillbaka handlar detta om väl beprövade regigrepp vad gäller operarepertoarens tio-i-topp. Få frågar längre varför, kruxet gäller i stället hur. Det är gamla välkända klassiker som med musikens makt överskrider förskjutna moralgränser.
Hur många högklackade, halvklädda horor har inte tågat över Kungliga Operans scen under de senare åren? Bandidos och fascistpoliser, sadister och nazister?
Operapubliken, också det ålderssegment som aldrig skulle gå på gangsterfilm eller ens titta på "Sopranos", är numera förhärdad. Gamla tanter ojar sig inte ens över de porriga gogoflickorna i den nya Traviatan, signerad unga danska operasnillet Kaspar Bech Holten. Suckar på sin höjd lite uppgivet, i likhet med den yngre tant som skriver detta. Så brukar det ju se ut på operan.
Men på teatern är det en annan sak.
Tillfälligt sammanträffande eller tecken i tiden?
På Dramaten i höstas den hundraåriga horan Lulu, på Stockholms Stadsteater den sextio år yngre Ruth. Solitära kvinnoroller omsvärmade av mängder med män i klassikerstämplade pjäser. Frank Wedekinds "Lulu" är en förfreudiansk, sensymbolistisk produkt av förra sekelskiftets Wien - kanske avsedd att betraktas som i en fjärran spegel.
Men Harold Pinters "Hemkomsten", vad är det tänkt att den ska sägas oss med sin stumma, ensamma Ruth?
Denna docenthustru som kommer hem till pjäsens sunkiga, snuskiga mansfamilj, som utmanar och förnedras - för att i slutet göra sig hemmastadd och till och med triumfera i sin, som det visar sig, hemlighållna men hemvanda roll som prostituerad. Vad är det???
Fast, äsch, nu tog jag i.
Ruth var ju förstås bara en katalysator för den krisande manligheten. Och "Hemkomsten" hyllad som ett av nobelprisbelönte Pinters allra främsta mästerverk. Hans hora måste naturligtvis ses som en abstraktion, ett skruvat substitut för pjäsens frånvarande moder och det vakuum som storyn vrider sig runt.
Som ju - kanske viktigast - är en förutsättning för de smaskiga rollkaraktärer som vi vet att regissören Thommy Berggrens mannar med Ingvar Hirdwall i spetsen tolkar så virtuost.
Pinters pjäshora skapades för fyrtio år sedan, eller 1964 i England. Året innan hade en munter musikalhora gjort succé på världens biografer: Irma La Douce med det rödhåriga yrvädret Shirley MacLaine. Kanske kom Ruth till som en stum pendang.
Kanske behövdes det fala, amoraliska fruntimmer just då, efter hemmafruarnas nystrukna femtiotal.
Men jag förstår inte vad vi ska med sådana här Pintertanter i dag. Det är en annan sak när de serveras av Verdi, med värme och sång.