Gårdagen anfaller

Det nyss passerade vägrar att slå sig till ro. Visserligen har trenden att lyfta fram ting och tilldragelser från det moderna Sverige och framåt pågått ett tag. Men bokåret 2006 når den en styrka som inte går att ignorera.

Avdammade negativremsor från fotoarkiv som ingen tidigare har brytt sig om sätts samman i den ena kaffebordstiteln efter den andra.

Annonser från gulnade veckotidningslägg där leende husmödrar knäcker upp helkonserver hamnar åter i tryck.

Brylcremen blänker i titlar som "Bilar - navkapslar och nostalgi". Fotoböcker som "Bankfolk, blåställ och butiksbiträden" siktar på en publik långt bortom kalenderbitarna. Alltmedan nostalgihungrande redaktörer efterlyser ännu fler fotografier från allmänheten till nästa bok. Som inte alls måste hålla sig inom den gamla karenstiden på ungefär trettio år.

Redan för några år sedan kom den första åttiotalsåterblicken. Och i år har denna Post-Hylandvåg plötsligt nått den gräns ingen trodde var möjlig: två titlar har förvandlat också 1990-talet till nostalgi.

Hos förläggarna som gett ut dem har inte bara raketosten gjort sin sista resa. De säger dessutom att de snart ska göra det som hittills har passerat av tjugohundratalet till nostalgi.

Vilken funktion fyller egentligen dessa närnostalgiska böcker? Vad är det för känslor som förlagen exploaterar? Och hur kallt måste det historiska liket vara för att platsa mellan pärmarna?

Hökarängen 1947. I ett enmotorigt plan högt ovan mark riktar flygfotografen Oscar Bladh sitt objektiv mot granskogen där nere. Ännu syns bara gatumönstret som bulldozrarna dragit upp. De uppschaktade konturerna av den kommande, moderna förorten liknar avtrycket från en gigantisk fotsula. Som om en jätte just satt sitt märke där, mitt i naturen.

Bladh sveper vidare över den växande staden. Lamellhusen som hissas upp ur jordens inre med sina varmvattenrör: Klick. Sprängkratrarna i det snart sanerade city: Klick. Och så gräsfältet där mängder av motionärer har ställt sig i absolut räta led intill varandra. Herregud, var är vi? Sovjet före järnridåns fall? Nej. Husmodersgymnastik på Gärdet, 1949.

Gudens överblick från ovan. Så här såg den ut i skapelseögonblicket, grunden för den svenska närnostalgin.

Ett urval av Oscar Bladhs flygfotografier finns samlade i Roland Svenssons "Stockholm före miljonprogrammet. Flygbilder från tjugo års byggande 1945-65" (2005).

Vem blir nostalgisk över det här?
- Vår utgivning har ökat väldigt de senaste åren, berättar Evabritt Selén på Trafiknostalgiska förlaget, som har gett ut denna bok.

- Förra året var det femton nya titlar och det blir minst lika många i år. Det har nästan blivit för mycket.

Det från början blygsamma tvåmannaförlaget har de senaste säsongerna köpt upp sig på helsidor i Svensk Bokhandels väldiga utgivningskataloger. I höst flaggar de för femtiotalsboken "Lennart Nilssons okända järnvägsvärld". Bland annat.

Enligt grundaren Tommy Bäckström ligger fokus på kunder som är "runt femtio eller något äldre" och framgångsreceptet förklarar Evabritt Selén så här:

- Vi säljer en nostalgisk mysstund utan pekpinnar. Det skall inte vara något dystert tillstånd man hamnar i, och inte heller för mycket kringhistoria som står i vägen.

- Med flygfotoböckerna blir det lite speciellt. De som köper dem och som var med då kanske också känner igen sitt lilla hus, hittar man sin ruta är det mycket värt.

- Men det allra bästa är när man kan sätta något i händerna på dem som verkligen suktat efter en titel, när man kan köra fram en pall med böcker och säga att här har ni den, "Järnvägsminnen 3".

Duns. Nästa nostalgipaket kommer från Max Ström, som ger ut "stora fotografiska eller rikt illustrerade böcker av hög kvalitet". Med bland annat nostalgia från nyss.

I utgivningslistan märks Sten Berglinds fotoillustrerade bok om femtiotalsraggare och så, i år: "Barndomens tablettaskar", av radioprataren Martin Loogna. ­Askarna är från 50-talet till 80-talet, vilket gör den tänkta kundkretsen extremt bred.

"Jag engagerade även flera grannkamrater att bistå mig", berättar Loogna i förordet om sitt alltmer besatta tablettasksamlande. "Vi finkammade vägkanterna, rotade i papperskorgar, klättrade i sopcontainrar "

De tio tusen tomma askarna har nu inte bara fyllt upp en bok, utan också en just avslutad utställning på Kulturhuset i Stockholm.

Är det inte lite "billigt" för ett prestigeförlag som ert, att sälja på nostalgi och människors sentimentala igenkänning av ja, tablett­askar?
- Nu förstår jag inte hur du menar, säger Marika Stolpe, vd och förläggare på Max Ström. Det enda negativa jag kan känna när det gäller den här genren är att det nu är så många andra som ger ut titlar av samma typ, att det blir lite tjatigt.

- Men intresset är stort. Och när man ser de här tablettaskarna kan de nästan framkalla en omedveten känsla. Tiden har gått, man kanske inte ser det som var då framför sig, men man får en känsla av det i kroppen.

Och så har du gjort en egen nostalgibok, "Kitschiga vykort"?
- Ja, jag ville se hur människorna från femtio- och sextiotalet ter sig för oss i dag. Det fanns också ett foto­grafiskt maner på den tiden, som intresserade mig.

- Man kunde sätta en dalkulla på en uppblåsbar dalahäst som ser ut över nejden, och göra ett vykort av det. Då gjorde man sådant på fullt allvar.

De är rätt lustiga, de här männi­skorna?

- Jag satte inte ihop boken för att vara ironisk. Jag tycker helt enkelt att det här är fint.

En djup historisk ironi står emellertid klar för den som tar del av förlagets två kilo tunga "Köp! Folkhemmets reklam" (2005), som har satts samman av Joel Stolpe Montan och reklammannen Jan Cederqvist. Den är den svenska närnostalgins massivaste satsning, vilket gör den tacksam att använda som utgångspunkt för hela genren.

Den italienske futuristen Marinetti skrek en gång, när det förra sek­let fortfarande var nytt: Bort med allt det gamla! Bränn alla museer! Den återuppväckta folkhemsreklamen i den här boken säger, i samma framtidsanda: Bort med bärplockandet bland myggen i vildrosbuskagen, och in med Ekströms lättlösliga Nyponmustpulver, det är ju 1948!

Och nu, snart sextio år senare, dyrkas till och med de tomma förpackningarna från då.

Det är den materiella "rekordårs"-progressiviteten björnkramad av dess mest fruktade fiende: nostalgin.

Denna dåtida framåtanda omhuldas av Annica Triberg och Eva Kallhed, som i vintras gav ut sin nya, tredje omarbetade och ut­ökade upplaga av "Nostalgiboken" (DN-förlaget, foto: Albert Håkansson). En påkostad handbok fylld av matrecept och Televinkendockor, som i höst kompletteras med volymen "Nostalgiboken om glass och godis".

Framåtandan från förr omfamnas också av Thomas Eriksson, som nu är inne på andra upplagan av sin "Älskade pryl: reklam- och pryl­historia för rekordårens barn" (Prisma). Och i år kommit med "Älskade form", fylld med Jofahjälmar och Perstorpsplattor. Och den beskyddas av Leif Eriksson, mannen som slog igenom i nostalgiboksgenren 2004 med "Korv, mos och männi­skor", och i år följt upp med boken "Camping: vem, hur och varför". Som åtminstone till häften består av "skön nostalgi om det mobila folkhemmet".

Och den osköna baksidan av denna förgångna tid?

"Man måste undvika morgnar och kvällar med sina långa skuggor", berättas det i boken med Oscar Bladhs flygfotografier, om kraven som genren hade.

Det är en förhållningsregel som gäller också den närnostalgiska bokgenren i stort. Väldigt sällan visas dåtidens trauman och utanförskap i bild. På ett sätt är detta helt i sin ordning. "Nostalgi är återblick utan skuld", var det någon som sade. En sentens som kan ta sig följande besynnerliga uttryck:

Författarna till "Nostalgiboken" skriver in ett recept på "negerbollar" och lägger till en osannolik brasklapp, signerad Annica, född 1960: "Att det var fult att kalla dem 'negerbollar' slog mig aldrig som barn " Hon fortsätter: "Nu har jag en adopterad son, brun och god som den ljuvligaste chokladpralin - eller som den smaskigaste negerboll. Jag tycker definitivt inte att det är ett fult ord."

Men mer än problemlösheten måste väl till för att förklara nostalgi­böckernas framgång?

- Det är väldigt viktigt att man inte hånskrattar åt dessa männi­skor eller åt den här epoken, säger Marika Stolpe om människorna i hennes bok "Kitschiga vykort".

Och det tror jag inte heller att vi gör, egentligen. I stället avundas vi dem.

I potatischipsreklamen från 1968 i "Köp! Folkhemmets reklam" sitter inte festdeltagarna och dryftar tider som var. De dricker engångsbuteljerad Coca-Cola i "uppblåsbara plastmöbler från Hagaplast".

Det finns inget förlamande förflutet för dem att förhålla sig till. Ingen död att yvas över: "Är ni trött och jäktad? - Njut en North Pole-cigarett - North Pole piggar upp, North Pole lugnar ner!", lyder budskapet i en annan annons.

Jag tror att det är just därför vi dyrkar dem och köper dessa böcker. Därför att människorna som befolkar dem tycks klara av det vi inte lyckas med, fast vi så innerligt önskar det: att inte vända oss om.

Och 2006 hinner vi knappt vända oss om, för att det patinerade förflutna ska vara här.

I våras gav Boråsförlaget Nicotext ut "Glassnostalgi". En på ytan helt vanlig tillbakablickande presentbok med start i sextiotalet.

Men när Storstrutarna väl har fått flimra förbi kör boken rakt in i 1990-talet. Inte förrän 1999 och nostalgipunkter som "Iprenmannen blir en landsplåga" tar trippen slut.

Nicotext har sagt att deras kundgrupp är 13 till 25 år. Redan i september kommer förlagets nästa nostalgibok, nu enbart med hållpunkter från förra årtiondet: "Stora quizboken om 90-talet", med under­titeln "Hånglade någonsin Scully & Mulder och var den lila teletubbien verkligen gay?"

Försöker de cyniskt nog kränga sentimentalitet till kidsen? Nostalgi till den generation som tror att lp-skivor är gjorda av eternit?

- Ha ha, skrattar Carl-Johan Gadd, den ena av Nicotexts två förläggare, själv född 1978.

- Min syster är född 1990 och hon tycker att "Glassnostalgi" är vår bästa bok hittills.

- Men egentligen siktar vi på äldre köpare med de här böckerna. Där finns till exempel "Rederiet"-pyssel och "Seinfeld"-avdelningar. Så jag skulle vilja säga att de som känner nostalgi över detta kanske är 20 plus, upp till, ja, femtio.

- Nostalgi kan vara de första internetskämten som valsade runt, det behöver inte vara en Dickens-bok, fortsätter Gadd.

- Vi har inga töntiga fokusgrupper som vi provar våra idéer på. Vi går på magkänslan och den har funkat hittills. Men det är klart att det blir en annan sak med materialet i de här böckerna jämfört med andra, säger Gadd.

Hur då?
- Det blir mycket koncentration på riktigt stora kändisar som alla garanterat hört talas om, och på medie­återvinning. Det är inte samma gulliga känsla som det var förr, på 60-70-talen. Det blir en annan ton.

Nicotext hotar dessutom med att producera en nostalgibok över det tidiga 2000-talet med "drickyoghurt och stadsjeepar". Bygger alltså denna till samtiden gränsande nostalgi snarare på att trigga i gång vuxen- än barndomsminnen? Och hur har denna marknad i så fall uppstått?

Kanske så här: Med tjugohundratalets hypermodernitet är den framtid som en gång utlovades verkligen här. Och framtiden vi fick tycks kunna försvinna när som helst. Företag som nyss har investerat på en plats packar ihop och drar vidare. Den personliga utbytbarheten framstår med ens som verklig, för alla, överallt.

Nostalgin har kallats en "hjärtats hypokondri", ett slags själslig inbillningssjuka, vikt för gamlingar och nervklena.

Men säg att det är patetiskt att sjunka in i minnen över det som var häromåret, till en 35-åring på Ericsson som sommaren 2006 har erbjudits avgångsvederlag för att släppa taget om sin trygghet.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut