Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Genombrott för Electra

Före succén som Hedda Gabler hade 22-åriga Electra Hallman aldrig sett en Ibsenpjäs. Nu står hon ensam på Dramatens stora scen. ”Det är mycket bladguld, men jag tror att jag har någonting att komma med”, säger hon till DN:s Ingrid Borggren.

Electra Hellman hade ingen aning om vem Hedda Gabler var när hon fick rollen. Och hon hade aldrig sett en Ibsenpjäs, definitivt inte på Dramaten, som hon sällan besökt innan hon började där i höstas. När regissören Anna Pettersson bad henne att läsa originalet och skriva ned det hon fångades av så var det enda Electra såg att Hedda är en onödig figur i sin egen pjäs.

– Jag tänkte, guuuud vilken tråkig pjäs! En överklasshistoria där en kvinna går runt och har tråkigt medan männen tjötar på. Det är de som driver berättelsen framåt, hennes uppgift är ju bara att gå omkring och vara sval och snygg.

– Men så läste jag pjäsen en gång till. Och det enda jag gick i gång på var att hon håller på med sina vapen hela tiden, att hon är våldsbejakande och vapenskicklig, säger Electra Hallman.

”Det var väldigt viktigt för mig att det inte blir en sexig grej. Hedda är inte kåt på sina pickadoller, hon är en desperat kvinna som är för stor både för sin egen kropp och för sin egen tid. Vi bestämde tidigt att den enda rekvisita vi ville ha var vapnen.”

Hon såg det absurda i att en människa har så lite att göra att våld blir en hobby. Och så hittade hon inspiration i Quentin Tarantinos filmer, främst i ”Kill Bill”. De första repveckorna höll de på mycket med det, att få till en kvinna som är skicklig på våld, utan att det finns någon sexuell underton.

– Det var väldigt viktigt för mig att det inte blir en sexig grej. Hedda är inte kåt på sina pickadoller, hon är en desperat kvinna som är för stor både för sin egen kropp och för sin egen tid. Vi bestämde ganska tidigt att den enda rekvisita vi ville ha, förutom den som visas på en filmduk, var Heddas vapen. Det gör att de får så mycket större tyngd.

Jo, det finns en sak till, en fjärrkontroll. Sällan har man väl sett ett så effektivt sätt att korta ned manliga tirader som när Anna Pettersson låter Hedda snabbspola dem på filmduken. Och samtidigt ge henne åtminstone en illusion av makt över sitt eget liv.

– Hon glider ju runt som en betraktare. Så även när pjäsen är förkortad så har hon inte så långa textbitar. Och hon har inte en enda monolog. Hon förhåller sig till männen. Häromdagen var det någon som sade ”hinner man med Hedda Gabler när uppsättningen är så komprimerad?” Ja, det vill jag påstå. Resten är en massa tjöt.

Electra Hallman gick ut Teaterhögskolan i Malmö 2015. Endast 22 år gammal gör hon nu succé i regissören Anna Petterssons bearbetning av ”Hedda Gabler”, som är kraftigt nedstruken till en timme och tio minuter.

När vi träffas har hon en ledig dag för första gången på mycket länge. Hon ser utsövd ut, trots att det är ganska tidig morgon, hennes röst är mörk och kraftfull, hon är välformulerad och känns lika kaxig som sin Hedda, men har mycket närmare till skrattet. Hennes blick är rak och liksom uppfordrande, helt utan behov av att behaga.

Det är en blick som det inte går att komma undan. Veckan innan hade de publiksamtal efter föreställningen och en kvinna sade: ”Det känns som att du tittade på mig hela tiden. Ser du oss?”

Foto: Magnus Hallgren

 

Jag tittar in i allas ögon, jag ser allt och märker direkt om publiken är med eller inte.

 

Och det gör hon ju, publiken på Lejonkulan är belyst, den och Electra Hallmans Hedda befinner sig bokstavligen i samma rum, det finns ingen upphöjd scen i Dramatens allra minsta salong. De som däremot befinner sig i ett annat rum, en annan värld, är de manliga motspelarna, närvarande endast på filmduken. De är i männens värld, till vilken Hedda inte har tillträde. Inte då, när Henrik Ibsen skrev pjäsen för 126 år sedan.

– Jag tittar in i allas ögon, jag ser allt och märker direkt om publiken är med eller inte. På stora scenen är det annorlunda, där är det upphöjd scen och ett större publikmyller, säger Electra Hallman.

Efter att ha spelats för utsålda hus på Dramatens allra minsta scen med 65 platser, flyttades pjäsen den 1 november upp till stora scenens som mest 770 platser. En uppflyttning som heter duga. Och det är nästan utsålt där också, under november.

– Det som på lilla Lejonkulan gestaltar Heddas instängdhet blir på stora scenen Heddas ödslighet. Hon befinner sig i ett överdådigt liv, men är alldeles ensam i det.

Hur känns det att nu spela på Stora scenen?

– Det är maffigt, men jag försöker att inte bli helt uppsnurrad. Jag tänker mer att jag ska göra mitt jobb och jag ska göra det bra.

Pjäsen skrevs 23 år innan de norska kvinnorna fick rösträtt. Men den här uppsättningen är präglad av vår tid.

– Det vore märkligt att inte ta uppsättningen till en nivå där man kommenterar och synliggör. Det här är en pjäs som Anna och jag brottats med snarare än lyder, säger Electra Hallman.

Hur upptäckte Anna Pettersson dig?

– Det var jag som upptäckte henne, faktiskt. Jag såg hennes uppsättning av ”Misantropen” på Malmö stadsteater när jag fortfarande gick på Teaterhögskolan, och såg skådespelare som tog plats på ett fysiskt sätt som jag saknade.

Så hon mejlade Anna Pettersson och skrev att ”du verkar ju svincool och det tycker jag att jag är också så vi borde göra konst ihop”. Hon fick svar omgående, men det dröjde något halvår innan de sågs första gången för Anna hade ett så fullspäckat schema.

Att Electra Hallman hamnade inom teatern var långt ifrån självskrivet. Hon tränade truppgymnastik i många år som barn, och en dag hängde hon med några klasskompisar till Vår teater utan att ha en aning om vad det var. I högstadiet gick hon i en teaterklass, men inte för att hon ville bli skådespelare utan för att skolan blev roligare då.

– Jag kommer från en släkt där ingen någonsin har hållit på med kultur. Under min uppväxt hade min mamma ofta tre, fyra olika jobb, bland annat inom vården där hon arbetade natt och helger, samtidigt som hon pluggade och var ensam med mig. Hon har kämpat extremt hårt för att få allt att gå runt. Så jag hade aldrig tänkt att teater var något som en kunde försörja sig på.

Därför sökte hon först inte in på något teatergymnasium utan till ett vanligt, där hon vantrivdes från dag ett. Dessutom ser hon konst som i högsta grad politisk och fick inte utlopp för sitt politiska engagemang alls, så till tvåan sökte hon in till Stockholms estetiska gymnasium, och kom in.

– Jag behöver hålla på med något kreativt, där man får undersöka och testa snarare än att jobba mot ett fast resultat.

Varifrån kommer ditt politiska engagemang?

– Det är inbyggt i min uppväxt. Det har slitits och kämpats mycket i min familj, min mamma var ensamstående med mig med allt vad det innebär, och hon växte själv upp i ett litet samhälle i Gästrikland där alla är arbetare. Så det finns i mitt DNA.

Hennes mamma är en självklar feminist och mammas vänner var ofta hemma hos dem och diskuterade politik. Electra var alltid med.

– Om man har upplevt strukturellt förtryck, oavsett om det handlar om klass, kön eller något annat, så är det svårt att lägga det ifrån sig. Då måste man omformulera det till ”vad gör jag då åt saken?”

Electra kom in på Teaterhögskolan på första försöket, och var yngst i sin årskurs. Från ”vad ska jag göra med mitt liv” var det plötsligt väldigt självklart – teater. De har samtalat mycket om vart det kom ifrån, Electra och hennes mamma.

– Min kära mor tycker att det är skönt att jag har hittat till vad jag vill göra alldeles själv, att det inte var något jag ärvt eller förväntades göra.

En arbetarklasstjej som växte upp i Dalen, vid Gullmarsplan och i Haninge tog klivet in i en hård bransch där klasstillhörigheten oftast varit en annan, en värld som inte alltid är inkluderande.

– Klass upplevs som något abstrakt i dag och folk är rädda för att prata om det. För mig handlar det mycket om känslan ”Får jag vara med?”, eller ”Hej, nu förstår inte jag, vad är det jag har missat?” Det finns vissa saker som en bara ska veta om, och som de som vuxit upp med föräldrar i kulturbranschen har med sig med modersmjölken.

Vad gjorde åren på Teaterhögskolan med dig?

– De lärde mig yrket, hur jag ska lösa uppgifterna jag ställs inför i mitt arbetsliv. Men det var turbulenta år också. Såhär i efterhand kan jag tänka att det var väldigt ungt att komma in som 18-åring, en exponerades för så mycket och det var ganska jobbigt.

De var en spretig klass med olika viljor och åsikter om det mesta, inte minst vad gäller konstnärliga lösningar. Men i efterhand tror hon att det var bra att ständigt brytas mot andras perspektiv, att det faktiskt hjälper en att bli en självständig skådespelare. Och hur jobbigt det än var så tvekade hon aldrig på att det var skådespelare hon ville bli.

– Nej aldrig. Däremot funderade jag ibland på om jag skulle orka, det är ju ett yrke där man ständigt blir betraktad och bedömd.

Under det första året kände hon sig som en nedmonterad motorcykel, där alla delar ska putsas och fixas till, för att sedan sättas ihop igen.

– Det är en väldigt tuff utbildning. När jag hör någon säga att tiden på scenskolan var den bästa i deras liv så undrar jag bara ”var har du gått någonstans?”

Det var på Teaterhögskolan som hon landade i sin politiska analys. Där träffade hon tre andra tjejer som hon lärt sig väldigt mycket av. De blev ett starkt kollektiv. Lite väl starkt ibland, kanske, tänker hon i dag. Om man ifrågasätter maktordningar så finns det alltid några som känner sig attackerade.

– Det kanske inte är en helt smart strategi att kriga hela tiden, för folk vänder sig emot en. Men för mig är det viktigt att prata om normkritik och ifrågasätta strukturer. Vissa menar att det smalnar av samtalet, men jag tycket tvärtom, det är något som breddar. Genom att ta strukturerna på allvar får vi tusen möjligheter.

Hur kändes det att börja arbeta på Dramaten?

– Det är Nationalscenen, väldigt maffigt. Det är mycket bladguld, men det är också en plats där jag vill vara för att utvecklas – och utmanas. Och jag vill också tänka att jag har någonting att komma med.

– Skådespelerskan Bahar Pars sa i en intervju att ”i den persiska kulturen har poesin ingen klass, den tillhör alla”, det citatet fastnade hos mig. I Sverige är det ju verkligen inte så, här äger vissa personer sanningen om vad som är konst och vems historier som får berättas. Därför har vi mycket jobb att göra.

Electra Hallman
Foto: Magnus Hallgren
  • Gör: Skådespelare.
  • Aktuell: Som Hedda i ”Hedda Gabler” på Dramatens stora scen.
  • Ålder: 22 år.
  • Drömmer om: Mer öppenhet och mindre gränsdragning.
  • Om jag inte blivit skådespelare: Då hade jag försökt skapa opinion och förändring på andra sätt.
  • Det betyder Gästrikland för mig: Ursprung. Jag är stockholmare, men mina föräldrar är från samma lilla stad i Gästrikland, så det är min härkomst.
  • Bästa höstmyset: Whisky i teet.
  • Kommer aldrig över min tröskel: Någon med sympati för Sverigedemokraterna.
Om ”Hedda Gabler”

Henrik Ibsens pjäs gavs ut 1890 och utspelar sig i en högborgerlig miljö. Generalsdottern Hedda Gabler är nygift med den medelmåttiga akademikern Jörgen Tesman, och redan uttråkad. Hedda har gestaltats som ett bortskämt barn, förslagen, desperat, manipulativ, maktlös. Pjäsen har setts som Henrik Ibsens svar på Strindbergs ”Fröken Julie”, som kom ett år tidigare.

”Det här är faktiskt en helt makalös uppsättning – och en utveckling av själva scenkonsten”, skrev DN:s kritiker Kristina Lindquist om Anna Petterssons uppsättning.