25 år är en ganska lång period i vilket yrkesliv som helst. Som världskänd och framgångsrik artist är det väldigt mycket. Även om man som George Michael har spenderat en del av tiden overksam på grund av rättstvister, skandaler eller dödsfall i familjen.
Hans första soloalbum "Faith", efter Whams splittring, hade till exempel sju topp-tio-hittar bara i USA. Alla skivor har inte haft samma utdelning på listorna, men i snitt har han haft ett par tre hittar på varje skiva sedan Whams start i åttiotalets början. Hur många andra artister ur hans generation kan stoltsera med en liknande låtskatt? Madonna, Prince, möjligen Pet Shop Boys. Inte särskilt många fler.
Med en sådan bakgrund och dessutom en turné där utgångspunkten är att stanna upp, reflektera över vad man åstadkommit och ge fansen en sjutusan till hitkavalkad, medan man funderar på vart man är på väg härnäst, är det svårt att misslyckas. Och, visst, från det att orden "here I am, waiting to hold you" lyser upp i rött bakom Michael i inledande "Fast love" till den sista allsången i avslutande "Freedom 90" klingat ut, håller engelsmannen publiken i ett fast grepp.
Men, med det sagt, låturvalet är ändå inte helt fingertoppskänsligt. Inte så mycket för att personliga favoriter som "Waiting for that day", "A different corner" eller versionen av Isley Brothers "If you were there" saknas. Det är trots allt en greatest hits-turné och på den beskrivningen passar inte de låtarna in.
"Last christmas" är det fel årstid för och ingen lär väl heller sakna tidiga Wham-hittar som "Wham rap" eller "Young guns", där George Michael visade att han är en av världshistoriens sämsta rappare. Men var tog "Father figure", "I want your sex", Whams "Freedom" och den härligt smöriga "One more try" vägen?
Frågan känns än mer berättigad då sega "Spinning the wheel" inkuderats i showen och klumpiga Tony Blair/George Bush-kritiken i "Shoot the dog" får en onödigt framskjuten position.
Samtidigt får han även de svagare låtarna att låta över förväntan bra. En så lysande sångare är han. Känslosam, bred, återhållsam när det behövs, fullfjädrad och kraftfull när det passar, mest av allt så oerhört säker.
"Som ni märker lämnar jag over mikrofonen till er varje gång det är dags för en hög ton" säger han vid ett tillfälle till publiken och hostar lagom demonstrativt. Men det är bara överdriven ödmjukhet. Eller möjligen falsk blygsamhet. För han missar inte en ton, hög eller låg, under hela kvällen.