- Tyskland! Tyskland! Hurra! I Berlin ljuder just nu på Deutsche Oper något som låter som ett eko från sommarens fotbolls-VM. Det ropas och sjungs patriotiska hurranden av solister och kör, och även orkestern med tubor och trumpeter manar det tyska folket att vakna.
Det är en märklig ultranationalistisk opera "Germania" som just haft premiär i Berlin. Ett okänt verk av
Alberto Franchetti som inte har spelats sedan 1910-talet, då det uruppfördes på La Scala i Milano med Enrico Caruso på scenen och Arturo Toscanini som dirigent. Så varför ta fram det till förnyad prövning just nu? Det hade knappast varit möjligt för ett antal år sedan. Då pågick ännu en debatt där många menade att den tyska nationalismen hade blivit slutgiltigt komprometterad under 1900-talet.
Under sommaren blev fotbolls-VM en framgångssaga. Inga svarta löpsedlar syntes till om att nationalyran hade löpt över styr. Och i böcker och mediedebatter hade allt fler röster höjts för att tyskarna trots allt måste få tillåta sig att känna nationell stolthet igen. Nu efter återföreningen behövde man läka såren genom att söka sig tillbaka längs Öst- och Västtysklands rotsystem av gemensamt förflutet. Så i sommar öppnades till allmän stolthet också ett splitternytt och mycket påkostat historiskt museum Deutsches Historisches Museum i ett av de vackraste palatsen längs Berlins paradgata Unter den Linden.
Museiledningen beskriver det som "en skattkammare". Här finns Napoleons treuddade hatt som han bar i slaget vid Waterloo och drottning Louises av Preussen skära sidenmorgonrock. Här visas vapen, rustningar, fredstraktat, väldiga porträtt på katolska kardinaler och här berättas om kungliga regalier från Karl den stores kröning år 800 efter Kristus och framåt. Framställningen är intresseväckande, begriplig och tydligt kronologisk. Den förlitar sig helt på besökarens intellekt och läsförmåga. Här erbjuds inga förföriska iscensättningar av tredimensionella tidsresor, sådant som brukar locka den stora publiken.
Men den som väntat sig att Berlin, med sin ultra moderna arkitektur och sitt radikala kulturliv, även skulle bjuda på en nyskapande historieberättelse blir besviken. Subjektet i den två tusen år långa framställningen är Den Tyska Nationen. Det nya sägs vara att berättelsen om Tyskland nu sätts in i ett europeiskt sammanhang.
Chefen för Deutsche Oper i Berlin, Kirsten Harms, har valt att som sin allra första uppsättning göra "Germania". Under sin tid som operaintendent i Kiel gjorde hon sig känd för den här typen av operahistoriska utforskningar. Hennes uttalade avsikt är denna gång, enligt programbladet, att ta avstånd från fanatism, krigshets och våld. Det må så vara. Men när man sitter i salongen kan man svårligen befria sig från känslan att drivkraften egentligen är en annan. Att undersöka gränsen för det kollektivt tabubelagda, genom att sätta upp en praktfullt krigshetsande propagandaopera från tiden före första och andra världskriget. Och göra det med ett slags trofast lojalitet mot verket i sig, utan att anspela på fanatism och tal om hjältar och martyrer i samtiden. Eller ens ge en blinkning åt andra omvälvande tider i den tyska historien som 1945 eller 1989.
Operan "Germania" komponerades i slutet av 1800-talet, i en tid då storvulna fantasier om "äkta" tyskhet frodades. Man diskuterade hot om rasmässig degenerering inom det tyska folket, och antisemitismen blomstrade vid sidan av nationalismen. Varje sommar reste den tyske kejsaren med sin lyxkryssare till Norge för att insupa den rena nordiska andan. Förhoppningar fanns om att flera av de germanska folken i exempelvis Skandinavien och Holland snart skulle känna sig kallade att förena sig med Stortyskland.
Men operans handling är placerad i en annan tid av blomstrande tysk fosterländskhet, i början av 1800-talet. Den handlar om den tyska befrielsekampen i kriget mot Napoleon och utmynnar i slaget vid Leipzig den 18 oktober år 1813, ett av de mest blodiga och kostsamma slagen dittills i Europas historia.
Enligt Alberto Franchettis ursprungliga scenanvisningar skulle slutscenen anta mytiska dimensioner och leda tankarna till Ragnarök i Eddan. Inför de döende soldaternas inre syn skulle Valhalls portar öppnas och de gamla germanska hjältarna där inne jublande hälsa de stupade välkomna i ärans högborg. Detta har Harms avstått ifrån. I stället låter hon Germania själv, den kvinnliga personifikationen av fosterlandet Tyskland, komma in på scen efter ett musikaliskt intermezzo av rök och mörker, där det ödelagda slagfältet vid Leipzig så småningom träder fram.
I konsten skulle Germania avbildas som en tungt beväpnad sköldmö i rustning, och några av de mest välkända målningarna av henne finns att se på Historiska museet. Den mest stridslystna av dem, en ung kvinna med vild blick och flygande eldröda hårslingor, målad år 1914 av Friedrich August von Kaulbach, kommer ut på scenen på Deutsche Oper. Hon yppar inte ett ord men i en dubbelbottnad gest av vördnad inför stridens fallna tar hon långsamt av sig sin rustning och går ut.
Italienaren Alberto Franchetti var mycket influerad av Wagner. Idén om operan som en kraftkälla för nationell väckelse hade han med sig hem från Bayreuth efter många års vistelse i Tyskland. Hans musik klingar av Verdi men med Wagnerska blåsinstrument i orkestern och flödande teman och ledmotiv. Men eftersom italienaren Alberto Franchetti själv hade en förmögen judisk familjebakgrund fick han snart se sina verk bli förbjudna under fascistiska och nazistiska regimer.
I dag är det "Germanias" judisk- italienska bakgrund som gör det möjligt att sätta upp den. Hade kompositören i stället varit vad man på den tiden kallade "en arisk tysk" hade verket nog varit omöjligt att spela även i dag, eftersom det knappast är ett konstverk av någon högre kaliber. Men vad är egentligen poängen med att plocka fram, damma av och visa upp denna skapelse om man bara gör det som ett slags neutral "undersökning" av den eventuella livskraften hos en historisk relik?
I Sverige behöver man inte leta länge efter egendomliga alster, barn av samma tidsanda, att återuppväcka: den storsvenskt vikingaromantiska operan "Tirfing" (uppkallad efter ett i sagorna omtalat magiskt vikingasvärd) skrevs av en ung Wagnerinfluerad Wilhelm Stenhammar och uruppfördes i samband med att den nybygga Stockholmsoperan invigdes år 1899. Inte heller detta alster av svensk nationell väckelse har spelats sedan dess vad jag vet.
I Berlin tycks hur som helst en tysk självbild vara på tillväxt. Hade man inte fått så tydligt förklarat för sig att de bakomliggande avsikterna är goda och helt igenom lovvärda, skulle man ha kunnat få för sig att det är den tyska världsanden som vaknat, mitt i det moderna Europa. Alltså, i det Europa där nationalismen är på frammarsch lite varstans.