En grå eftermiddag i slutet av 1980-talet blev jag kroppsvisiterad av en fransk tjänsteman i jakt på skallar. Han hade varit reglementsenligt uttråkad, men lyste upp när jag steg upp ur kryptan.
Utan tvivel såg jag ut att kunna vara typen att stjäla en av de tiotusentals skallar som offrats på det franska folkstyrets altare – giljotinen – och staplats nere i Paris katakomber.
En av skallarna torde ha härbärgerat Danton, för att bara nämna en av de numera anonyma troféer som årligen lockar så pass många gravplundrare att franska staten avlönar tjänstemän att visitera besökarna vid utgången.
Jag var ganska ensam den gången, om hösten. Förra sommaren gick jag förbi nedgången till katakomberna. Det regnade och klockan var åtta på morgonen, men kön var längre än den framför Louvren.
Skallar.
Det är den enda attraktion som finns där nere.
Den mänskliga skallens symbolvärde är bestående. I kulturhistorien kan den beteckna allt ifrån naturvetenskap till poesi och dess textuella ledsagare är memento mori – minns döden, eller mer specifikt: glöm inte att du är dödlig. Kyrkorna är fulla av denna påminnelse.
En intressant sak att notera i det sammanhanget är att intakta skelett är mer ovanliga när det gäller att stämma till eftertanke. Benrangel är snarare komiska och tar udden av döden. Kraniet däremot, med dess tysta stirrande …
Skallens krasst ekonomiska värde är likaså bestående. Det finns alltid en marknad för skallar och repliker duger inte. Om man ändå vill fuska så säljer till exempel det naturhistoriska paradiset, butiken Evolution på Manhattan, exakta kopior av diverse skallar för runt 200 dollar styck. Men i somliga kretsar skulle det innebära en fruktansvärd nesa att bli påkommen med något annat än äkta vara.
Somliga skallar är förstås mer värdefulla än andra. Skallar med personbevis, som den svenske forskaren och mystikern Emmanuel Swedenborgs. Turerna är alltför komplicerade för att relateras här, men den skalle som efter år av dispyter skulle visa sig vara den autentiska upptäcktes i en antikaffär på 1870-talet.
Liksom i fallet Swedenborg är det ofta genier, men även notoriska kriminella, som får finna sig i att förlora huvudet. För hundra år sedan var det frenologerna som ville mäta och räkna – Beethoven, Mozart och Goya är några av de hjärnor som fått sina kärl uppgrävda. Numera är det en annan sorts ljusskygga element som gräver i mausoleerna.
Den mest kända skallen tillhör emellertid en narr vid namn Yorick. Bilden av prins Hamlet där han står med sin barndoms lekkamrat i handen har blivit till ett emblem för själva teaterkonsten. Det är inte så underligt att många sätter samman den bilden med teaterkonstens mest kända rad: ”Att vara eller icke vara …” från samma pjäs.
Men vad den förbittrade Hamlet föredrager medan han håller Yoricks skalle i handen är ingenting annat än en utveckling av memento mori – och en ganska morbid sådan:
”Här satt de läppar jag kysste, jag vet inte hur ofta [---] Ingenting kvar nu, att göra narr av ditt eget grin med? Alldeles barskrapad?”
Det är trösterikt att veta att efter döden är vi alla lika barskrapade.
”Hamlet” spelas på Stockholms stadsteater.