Google ser dig

Förr rörde konspirationsteorier mest regeringar och frimurarsällskap: det var hemliga förbund av slängkappegubbar och grå eminenser som ryckte i världens trådar. Nu tycks ingen tro att varken regeringar eller brödraskap har tid, kraft eller jävlaranamma nog att skapa och administrera en världsomspännande och dold agenda.

Konspirationerna har flyttat ut på nätet, och det räcker med en stunds googlande för att bli varse varifrån nästa samhällsomstörtande slag kommer att riktas: från Google självt. Google är det nya CIA och påstås ha såväl storhetsvansinniga planer som kraft och vilja att iscensätta dem. Och vad gäller de megalomana planerna är det väl bara att hålla med.

Under arbetet med den här artikeln har jag inte bara kunnat googla både fan och hans moster, utan också, via Googles diverse påhakade projekt, följa influensans framfart över hemisfären och studera Prados konstverk så närgånget att jag sett detaljer i Velázquezdukarna som Velázquez öga aldrig uppfattade och kunnat bekräfta att det så kallade penishusets penis nu definitivt är borttagen. (Ni känner väl till The penis house? Efter att ha hört talas om Google Earth klättrade en snubbe i Hungerford i Storbritannien upp på taket till familjens villa och ritade en arton meter lång manslem för hela universum att se. Sen gick han, får man förmoda, lite svettig i pannan och slog sig ner i tv-soffan och svarade ”inget” när hans mamma och pappa frågade vad han gjort.)

”The penis house” renderade ett tag löjligt mycket sökningar. Den så kallade ”sökalgoritmen” ansåg tydligen att vi ansåg penishuset vara relevant. Och det är just denna Algoritm, denna för oss dödliga opaka form, som utgör schemat, eller matrisen om man så vill, för hur många och hur bra träffar du får och hur högt på Googlesidan du hamnar.

För det handlar ju om att synas här i världen, och jag tror att jag förstår lite vad den där penishuskillen menar: under mina tvångsmässiga googlingar av mitt eget namn – kampen om min rätt att offentligen finnas! – har jag att boxas med Stefan Lindberg, psykoterapeut och trebarnsfar, och Stefan Lindberg, ljudtekniker i Piteå (går bra för den killen), och en Stefan Lindberg som är på Facebook (som inte är jag) som sitter på en veranda med en öl i näven och – läskigast av allt – en Stefan Lindberg som verkar vara en ung man med författarambitioner (som jag högst motvilligt nämner eftersom jag vet att han nu får en träff till).

För i en tid när det värsta som finns är osynlighet är det av största vikt att hamna högt på Googlesidan. Och eftersom man inte har råd att låta ett företag ”sökordsoptimera” sig, fixa bättre ”google” åt en (det finns människor som jobbar med sånt) har man bara att hoppas på att man inte ska drutta ännu längre ner på listan, eller värre: försvinna från Google helt och hållet.

För att förtränga mardrömsscenariot googlar jag en stund efter Googles maktövertagande och finner strax en teori som blir något av en personlig favorit: The Ghost In The Machine. Enligt den kommer Google, med hjälp av programmerare och självlärande program, en dag att bli medvetet om sig själv och få liv. IT-erans gigantiska homunculus!

Och visst, kritikerna kommer alltid att hävda att det krävs en mänsklig hjärna för att kicka i gång det döda informationsklustret, men då säger anhängarna att en dator behöver ju faktiskt inte vara medveten om sig själv för att vara kraftfull, berätta bara för den hur den ska relatera till sig själv och andra, mata den med information och be den sen att…

Föreställ dig vad Google skulle kunna göra med de rymdhedar av information de redan sitter på. Google skulle veta var du är just nu (du skrev det på Facebook) och vad du gör just nu (dricker kaffe) och vad du vill köpa (”ponny” åt lillan) och, visst, allt det där är bara meningslös information tills den dag Google bestämmer sig för att bli Al och säljer informationen till företag ägda av sig själv och plopp! så befinner vi oss i Googlekonspiration no 2, den så kallade Minority Report Ad Invasion.

I korthet: Eftersom du den sista veckan googlat efter ponnys och kbt-psykologer åt din krisande familj vet Google vad du vill ha. Och när. Google tänker och processar och extraherar fragmenten av DIG ur informationsmolnet och organiserar dem och plopp! så lever vi i en värld av Kontextuella Annonser.

Det där har vi sett på film: du står framför en digital annonstavla och talar med din deprimerade fru om Tindras senaste hatattacker mot dockkolonin – det räcker med bara ett par repliker för att de dolda mikrofonerna ska lyckas vidarebefordra informationen – och plopp! så får du både adress och telefon av ett milt leende psykologansikte på skärmen (som ber dig ringa snart och skita i ponnyn).

Den här typen av marknadsföring kommer givetvis att underlättas av ansiktsigenkänning (utvecklad av ett företag som Google köpte 2006). ”Tänk att framtiden redan är här”, tänker du, men den tanken avbryts av att en känd tv-bagare tacklar bort psykologen från skärmen och undrar om du inte ska ha just Hans ekologiska råg i surdegsbrödet (som du skrev om på Facebook) och önskar dig lycka till med Familjen och Helgen som du GÖR varje fredag (som du skrev om på Twitter) och någon (psykologen igen) uppmanar dig att inte stressa inför deadlinen (som du skreeev om på Facebook och Twitter och Blubber och Blabber) och först då framträder Tindra på skärmen (vad stor hon har blivit) och säger att hon längtar efter sin pappa och snälla kom hem.

Efter ännu en stunds googlande och läsande börjar jag tycka att Google påminner lite om en religiös sekt, en klubb för superhjältar. Det är bara mantlarna som saknas. Man har ett tempel/huvudkvarter som heter Googleplexet och ett credo/valspråk som lyder ”Gör ingen ont!”.

Och man kan flyga. Sergey Bin – en av två unga män som tröttnade på att pimpa korridorarnas pc:ar och i stället grundade ett globalt informationsteknologiskt under – upptäcker redan 2004 att det finns teknik som möjliggör ”resor” via virtuellt högupplösta satellitbilder. (Resten är inte svårt att föreställa sig: hur han stormar in och avbryter ett av Googleplexets ledningsgruppsmöten, väser ”Check. This. Out.” och hur alla flippar! när han viker upp laptopen och låter cheferna ”flyga” ner mot sina Southforks.)

Vad som i slutet av nittiotalet bara varit möjligt i Pentagons källare är efter några år, nu, möjligt i var mans hem, bilderna får inte bara Sergeys chefer att häpna och vad gör det då om Thailands och Sydkoreas och Rysslands regeringar gnäller lite grann om att ”öh, alltså al-Qaida kan typ Se In På Dass i vårt största kärnkraftverk” när det gnället är övergående och kan kvittas mot den goodwill som Google skaffar sig när man med hjälp av samma satellitbilder hjälper kustbevakningen att rädda offer från stormen ”Katrina”, avslöjar lite regnskogsskövling i Amazonas och ett folkmord i Darfur.

Och plötsligt: i det land där REGE­RINGEN alltid fruktats sno åt sig din privata information och låsa in den bredvid en rymdvarelses pärlemorskimrande torso sitter en hel nation, en hel värld, och stirrar ner i George Clooneys pool och – framför allt – på sig själva.

För det enda ställe som tycks undslippa oss, som fortsatt ligger i mörker (jag tänker att killen i penishuset paradoxalt nog visste en del om det här) är vårt eget inre. Men vad spelar ett inre för roll när värdet av vårt varande i världen – åtminstone delvis (och definitivt i den så kallade offentligheten) – bestäms av din ”google” (antalet träffar på ditt eget namn)? Detta vet Google.

Och i konspirationsteoretikernas framtidsscenario vet Google också allt om dina onanistiska tendenser, dina radhusdrömmar och din fixering vid personaladministratören med de mörka ögonen som liksom bara ”råkar” ha ett ärende till kopieringsapparaten varje gång du råkar ha det. Du och hon har googlat varandra och har därigenom, tillsammans med era övriga böjelser, länkats samman i informationsmolnet, och nu finns ni där, och ni ska aldrig försvinna, för Google – dödens motsats – har lagrat er.

Och plötsligt inser jag att jag lånat ihop till en egen konspirationsteori! Visst, en konspirationsteori är det, men varför skulle det inte kunna vara så att nätet en morgon, i stället för att söka konsumenten i dig (konspiration no 2), i stället förnekar dig och du till din stora fasa inser att din misshaglighet eller oro, din weltschmerz eller din illa mörkade antihumanism – skälen spelar ingen roll – har gjort att ditt namn i deltagarlistorna vid inlandets kennelträffar, dina skyttetävlingsresultat, dina surdegsrecept (framför allt de!) och dina Facebookstatusar från den stora krisens tid plötsligt är… försvunna.

Ganska skrämmande: vara död fast man lever. Knäppa händerna i Googleplexet och inse att ingen hör.

De första stegen mot det slutgiltiga målet har redan tagits: att organisera allt vi vet, all information om allting, i ett gigantiskt och transparent ”moln” (det anser även många med teknokratisk läggning). Och långt inne i molnet avgör Algoritmen din google, ditt antal träffar och din relevans här i världen, och det är Algoritmen som – på grundval av antalet länkar och sidornas vikt och storlek – bestämmer ordet, namnet eller varans relevans: som bestämmer över liv (som är att synas) och död (som är att inte synas).

Så, i all ödmjukhet: Vad händer den dagen Algoritmen börjar fucka med sig själv? Eller ännu värre: Börjar fucka med oss!

Och det här får ni ta hur ni vill: men just när jag sitter och tänker så, hur det skulle vara att förnekas av Nätet, ringer Göran Dahlberg från kulturtidskriften Glänta och frågar vad jag håller på med. Jag svarar att jag skriver en artikel om Google och nu sitter jag och tänker på den. ”Jaha”, säger han, och det är som om jag redan vet vad han ska säga, och han säger ”på tal om det” och ”Glänta har försvunnit från Google” och jag tänker inte tappa luren och sen säger han ”Hallå, är du kvar?” men jag stirrar bara ut på den tomma Södermalmsgatan och viskar: It. Has. BEGUN!

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut