Humanioras uppdrag är att vara kritisk..
Av den rapport om humanistisk forskning som nu tagits fram av Institutet för studier av utbildning och forskning (tillgänglig på www.sister.nu) kan man lära sig mycket. Som att humanister på svenska universitet är oroliga (snarare än gnällspikar), och det med rätta.
Här har vi det svart på vitt: i Sverige har statsanslagen urholkats och de externa resurserna till humanistisk forskning minskat under en följd av år. Satsningen på de humanistiska ämnena är förhållandevis liten jämfört med de nordiska grannländerna (år 2005 gick 4,4 procent av de totala anslagen till forskning och utveckling).
Resultatet? Lektorer med på tok för lite tid till forskning, nydisputerade akademiker utan anställning, och ideliga ansökningar till forskningsråd som bara kan finansiera 10 procent (knappt) av aspiranterna. Det är den ena sidan av verkligheten för humanister i dag, och den är mörk.
Å andra sidan är humaniora på väg in i en spännande förvandlingsprocess. Fakulteter och lärosäten tvingas profilera sig: alla kan inte göra samma sak överallt. Prestationer - till exempel i form av publiceringar, doktorsexamina eller (visserligen svårbedömda) omnämnanden i facktidskrifter - spelar en allt större roll för tilldelning av nya medel. Internationalisering är slagordet för dagen, en term som kan betyda olika saker (nätverk, utgivning på andra språk, utlandsuppdrag med mera) och som nog får olika tillämpningar i olika ämnen men som signalerar ett nyttigt uppbrott, tror jag, från nationalstatens snävare akademiska traditioner.
Just i det klimatet blir det viktigare än någonsin för humanisterna att ta sitt kritiska uppdrag på allvar. Det rör sig inte om någon kvarleva från sextioåtta utan om en dimension inom humaniora som borde stå inför en lysande framtid. I de långa perspektiv som kastar ett särskilt ljus över nuet, som ifrågasätter det vi tar för självklart och genomlyser begrepp som text eller kön, vänskap eller exil, bild eller berättelse kan språkämnen, estetiska, historiska och teologiska discipliner uträtta mycket.
Det är den viktiga slutsats man kan dra av institutets rapport: om svenska humanister slutar att älta sin eviga kris, om man blir bättre på att "klargöra sin nytta och argumentera för sin nödvändighet" och - sist men inte minst - om en rejäl resursförstärkning kommer till stånd, kan allt hända, till det bättre.