Helena Paparizou, 23, från Göteborg är född i Sverige av grekiska föräldrar. Hon bor i Sverige, än så länge.
- Men idealet är att få bo i Grekland halva året, säger Helena Paparizou.
Om det ens räcker - för som Greklands första vinnare i melodifestivalens femtioåriga historia är hon redan nationalhjälte.
Sommaren har hon hållit ganska öppen, väl medveten om sina vinstchanser. En stor turné kommer nu snabbt att bokas in.
- Som turistambassadör för Grekland är jag stolt att få bjuda in er till Grekland nästa år, sa Helena Paparizou till den församlade pressen efter att ha åkt vit limousine de hundra meterna från showarenan till den biograf där segerpresskonferensen hölls.
Kompisröstningen på grannländer kan ha slagit nytt rekord i går. Gemensam kulturell bakgrund gör mycket för vår smak i hela Europa, det blev mycket tydligt.
För Sverige blev slutresultatet en stor besvikelse, och nästa år får vi kvala in till finalen. Slutplaceringen blev en plågsam 19:e.
Låten föll helt enkelt inte publiken i smaken - för det är svårt att tänka sig att framträdandet inte skulle ha räckt till. Det kastade mickstativet satt förstås som limmat i näven, men producenten hade bytt ut killen som kastade det nerifrån scenen. Han som försökte först lär ha blivit för nervös att kasta snett.
- Jag kan inte precis förklara något, sa Martin Stenmarck på en egen presskonferens efteråt.
- Men jag kan förklara hur jag känner i två ord: Det suger!
Och så log han ganska stort, uppenbarligen inte alltför nedslagen.
- Fast jag ska hem till hotellet och gråta nu, för jag är en sån extrem tävlingsmänniska.
Men tävlingen var i övrigt en succé. Kiev kokade i går. Eurovision Song Contest fick sin kanske mest politiskt präglade tävling någonsin.
Ukraina är rusigt av sin nya tid, sin nya regim, och det fanns heller ingen tvekan om vem som skulle dela ut priset till vinnaren: president Viktor Jusjenko.
Samtidigt protesterade anhängare till andra politiska företrädare utanför arenan och på olika ställen i Kiev, utan att det blev oroligt.
En tilltagande nationalism är signifikant för utvecklingen i festivalen de senaste åren, vilket märks i de enorma närmast turistorienterade pr-satsningar som vissa länder gör.
Och så märks det i val av sångspråk.
Sedan 1999 får man använda vilket språk man vill i melodifestivalen. Men alldeles utan regler letar sig nu festivalen för första gången tillbaka mot nationella särdrag.
I år valde flera tävlande inledande verser på något av sitt lands officiella språk, för att sedan gå över till engelska i refrängen. Israel är ett exempel på det.
I Sverige har mycket få avsteg gjorts från engelskan och svenskan. Javiera gjorde ett försök för ett par år sedan med spanskspråkiga partier, Mendes testade en annan språkblandning och i år tävlade Cameron Cartio med ett påhittat språk.
Å andra sidan kan man på goda grunder också hävda att tiden är förbi - i den mån den alls har funnits - då en festivallåt krävde en hyggligt ihopsnickrad text.
Nu har rösten blivit ett instrument bland andra, att använda för harmonisering och effekt. Och därför fick vi njuta av rader som dessa, ur Rumäniens bidrag:
"Let me try
I dont wanna say goodbye
I will find a way
To make you stay
Just let me try"
Eller dessa, skaldade av Vesselin Vesselinov från Bulgarien:
"The harder the rain
The sweeter the pain
I can still remember Lorraine
In the rain"
Snärtigare då med Greklands och Chris Santis och Natalia Germanous vinnande "My number one":
"Youre addiction
My conviction
Youre my passion, my relief, my crucifixion"
Grattis, Helena!