Adami gick igenom en kris. 22 år gammal funderade han på vad han egentligen ville göra. Han läste till ingenjör på KTH, men nej, det kändes inte helt rätt. Journalistik? Äsch, alla säger ju att det är en så rutten arbetsmarknad.
Men en natt, den 23 augusti 2003, bestämde han sig för att satsa på det ändå.
I samma veva hade han börjat läsa tidningar på ett annat sätt och upptäckte alltmer hur dålig förortsrapporteringen var.
- Jag tittade på hur man beskrev förorter och svartskallar. Det var ju bara klassiska schablonbilder. Jag funderade på konsekvenserna av det här och hur det hade påverkat mig som person. Det är självuppfyllande på något sätt, det finns en risk att man försöker leva upp till den där bilden. Jag tänkte att det borde hända något snart, men det gjorde ju aldrig det. Då bestämde jag mig för att göra något själv, berättar han.
Idén till Gringo var född.
- Jag var naiv som fan. Jag var 22 år och skulle erövra världen. Jag förstod inte vad jag gav mig in på. Jag hade varken pengar eller kontakter.
Men. Exakt ett år efter Zanyar Adamis insikt, den 23 augusti 2004, kunde stockholmarna läsa det första numret av Gringo som en månatlig bilaga i gratistidningen Metro. Nu är det många som har läst deras Svenssonskola, mångfaldsmanual och artiklar om blattar och svennar i förort och innerstad.
På vägen dit hade chefredaktören Zanyar Adami "en hel del flyt". Han bestämde sig tidigt för namnet Gringo. Men till det hade en annan journalist rättigheterna. När Zanyar Adami ringde upp honom tyckte han att tidningen var en jättebra idé och hjälpte honom med kontakter i branschen.
Men det var genom sitt kolumnskrivande för gratistidningen Metro som det lossnade för Zanyar Adami. Han nämnde idén för Metros chefredaktör Sakari Pitkänen som tände nästan direkt.
- Den stora upplagan var grymt viktig, annars hade vi blivit en tidning för inbördes beundran. Med Metro blev det en miljon läsare, det är då vi kan göra skillnad.
För det är skillnad Gringo ska göra.
- Jag vill ge svenska folket piller som ger en mental omställning om hur Sverige ser ut i dag och vad svenskhet är.
Efter hand har de kommit på andra saker de vill. Som att ta tillbaka begreppen blatte och svartskalle. Därför användes de orden i snart sagt varenda rubrik i andra numret.
Mottagandet av tidningen har varit övervägande positivt, även om en del har grymtat om redaktionens inställning till hur man avvisar fördomar och inte riktigt har uppskattat leken med fördomar om svennar och blattar.
Men de etablerade medierna tar kontakt för att rekrytera skribenter. Läsare hör av sig med kommentarer som "sedan Gringo kom känner jag att jag är någon".
- Bara att få en eller kanske tio tjugo att känna så är värt allt jobb vi har lagt ned.
Men även om det går bra är det omöjligt att inte undra hur de klarar sig. I synnerhet när man besöker deras redaktion. De sitter inte i någon källarskrubb, utan när DN träffar tidningen breder de åtta anställda ut sig i stora lokaler på Östermalm i Stockholm.
Från Metro får de inga pengar. Tvärtom ska Gringo betala Metro för utrymmet. Ekonomin klarar de, eller försöker klara, genom annonsförsäljning. De fungerar också lite som en reklambyrå och gör annonser för andra. Dessutom håller de numera en del föreläsningar och gör Ungdomsförbundet för Mångfalds medlemstidning Multum. I dagarna flyttar Gringo till deras lokaler vid Skanstull, där de får vara utan kostnad.
Nyligen anställdes två annonsförsäljare. Men försäljningen går inte så bra.
- De enda som kan sälja annonser är jag och Carlos Rojas Beskow (redaktionschefen). Gringo är ett tänkesätt som måste förklaras, säger Zanyar Adami.
Under året har de utökat verksamheten. I början av juni dunkade de till med Gringo Grande, ett magasin som ska komma fyra gånger om året. I mitten av juni anordnade de kulturfestivalen Hoodsfred i Rinkeby och Skärholmen.
- Vi ville göra ett alternativ till Hultsfred för dem som bor i "hooden", säger projektansvariga Brox Worku.
Projektet gav blodad tand och nu sitter Brox Worku och filar på nästa års satsning, som ska vara "mycket större" och arrangeras även i Malmö och Göteborg.
Dessutom cirkulerar planer på kulturcentret Plaza i Zanyar Adamis huvud.
- Det ska vara för kulturvärlden vad Gringo är för medievärlden - en bro mellan förorten och etablissemanget.
Målet är att Gringo ska gå med vinst.
- Länge kände jag ett stort hinder att tjäna pengar på det här. Men efter 73:e nudelsoppan kände jag: man behöver pengar för att göra saker. Så nu tänker jag att vi ska bli grymmaste företaget. Jag vill att vi ska bli så rika att vi kan köpa bort diskrimineringen.
Med de vill inte bli uppköpta av något penningstarkt företag. Zanyar Adami tror på "underdoggrejen".
- All uppmärksamhet är smickrande och egohöjande, men jag glömmer aldrig var jag kommer ifrån.
På frågan vad Gringo är om fem år lutar han sig tillbaka och skrattar nöjt.
- Då är vi ett stort imperium. Det finns ett sådant sug efter det som vi representerar. Jag ser inga gränser. Det handlar om det klassiska: utbud och efterfrågan. Efterfrågan är enorm och utbudet är litet. Det finns så otroligt mycket vi kan göra.