Varje nationalspråk bär på en historia av våld, tro inte annat. Hur många dialekter, ord och stavningsvarianter har inte dömts ut för att den "riktiga" varianten av ett språk ska kunna framträda? Våldsammast pågick utrensningen av "fel" språk hos de koloniserade eliterna. Agostinho Neto, det fria Angolas första president, var svart men kunde som "assimilerad" bara tala portugisiska. I 1800-talets Indien befästes skolämnet engelska som ett led i skapandet av en foglig mellanklass av indier. Men också skolämnet svenska, med blott 150 år på nacken, är inskrivet i en historia av makt och uteslutning. I "Svenska dialektmysterier" påminde Fredrik Lindström om en förfärande glosa från 40-talet: uttalshygien.

Man skulle kunna läsa Gringos sluggeraktiga angrepp på Ebba Witt-Brattström utifrån ett sådant perspektiv. Talet om "språkfascister" väcker historiska minnen till liv och riktar blicken mot det symboliska våld som pågår dagligen när "blattar" utestängs från arbetsmarknaden.

Men samtidigt missar Gringo poängen. Man kan nämligen vända på frågan: Finns det något språk över huvud taget som inte grundar sig på bortstötning? Nio­åringen som flyttar från Norrköping till Malmö lär sig illa snabbt att tala "rätt". Inget sorterar identiteter och klasstill­hörighet lika effektivt som språket. Men just därför finns det heller inget som lika effektivt kan röra om i dessa identiteter.

Efter Londonbombningarna i fjol gav sig teve ut för att intervjua "invandrare" i England som talade klockren arbetarengelska. Stängde jag av ljudet såg jag en "pakistanier". Vände jag bort blicken med ljudet på hörde jag en "vit engelsman". Vad säger det oss? Kanske att förändring kan uppstå först när ekonomisk fördelningspolitik ackompanjeras av kulturell fördelning. Endast den som kan välja och vandra mellan språkvärldar är verkligt fri. Ungefär som när författarna Alejandro Leiva Wenger och Jonas Hassen Khemiri väljer och vrakar bland varianter av svenska som andra byter skjorta.

Det är detta som skulle kunna göra svenskämnet i skolan så viktigt. Inte som en disciplin men som en tillgång: en port in mot språkets skatter. I detta sammanhang har litteraturen, som Witt-Brattström helt riktigt påpekar, en avgörande roll att spela. Också under "språkhygienens" värsta dagar kunde litteraturen fungera som trojansk häst. Det går inte att förstå arbetarförfattarnas framgångar utan att beakta hur litteraturen under 1800- och 1900-talen lyckades bli relativt självständig från andra samhällsintressen. Litteraturens regler övertrumfade - under vissa omständigheter - klassamhällets regler.

Men svensk­ämnet bär på ett fruktansvärt arv från 70-talet. Det var nämligen då som instrumentaliseringen inleddes. Svenskan blev ett "kommunikationsämne". Ut med litteraturen, in med språklabb och fejkade dialoger. Det är många decenniers ödeläggelse som vi sotar för.