– Nej, nix service, bekräftar Ogonno.
Vid det här laget skrattar publiken och Günter Wallraff ser nöjd ut där han sitter vid sitt lilla bord på scenen. Det var han som var utklädd till Kwami Ogonno, den svarte som mannen i glasögonen tog för givet tillhörde personalen på båten.
Under 2008 och 2009 reste Günter Wallraff kors och tvärs genom Tyskland, i peruk och svartmålad hy. Om detta berättar han nu för publiken, och läser vidare ur sin nya bok ”Aus der schönen neuen Welt” (”Från den sköna nya världen”) som också handlar om hur han arbetar i ett bageri som tillverkar småfranska åt livsmedelskedjan Lidl, han är telefonförsäljare på ett callcenter, han är hemlös. Kort sagt: Günter Wallraff är tillbaka som wallraffare.
Allt har filmats med dold kamera, det Tyskland som träder fram rymmer rasism (Ogonno), rå utsugning (bageriet), skamlöst bedrägeri (callcentret) och social nöd (hemlösheten). Resultatet är filmen ”Schwarz auf Weiss” som nu visas på Göteborgs filmfestival.
Günter Wallraffs läsning ur nya boken äger rum i Kulturfabriken i den lilla staden Fürstenwalde i före detta DDR. Scenen med båtutflykten filmades också i östra Tyskland. Även staden Cottbus ligger i östra Tyskland. Där går Günter Wallraff, utklädd till Kwami Ogonno, in i en uraffär och ber att få se på en exklusiv klocka med stoppur. Den till synes vettskrämda expediten håller uret krampaktigt i sina händer, vägrar att lämna över det till kunden.
I Cottbus går han också på fotboll. Hemmalaget ska möta Dynamo Dresden, ökänt för högerextremistiska supportrar. Kwami Ogonno åker med fantåget hem till Dresden, stämningen blir hotfull efter en ordduell. Han räddas av en kvinnlig polis som finns ombord och går av vid nästa station. Günter Wallraff hade annars som yttersta nödåtgärd tänkt slita av sig peruken. Rollen som martyr lockar inte.
Åhörarna i Kulturfabriken har varit med på noterna från första början. Stämningen i det före detta bryggeriet är varm och hjärtlig denna lördagskväll. Kön är lång när författaren signerar sin bok, den sista i raden säger ”tack för ert arbete”.
Jag presenterar mig som den svenska journalisten, påminner om att vi har en avtalad intervjutid nästa dag. Günter Wallraff ser upp, undrar om jag ska till Berlin, i så fall kanske han kunde åka med.
Günter Wallraff huttrar i den femtongradiga kylan på väg till bilen. Han är klädd i en tunn sommarjacka och jeans, har varken mössa eller vantar, säger att det töade hemma i Köln.
Han är nöjd med kvällen och håller med om att publiken bestod av till synes alldeles vanliga människor, lika vanliga som dem han mötte som Kwami Ogonno.
– Det fanns nog en och annan som hade bemött mig annorlunda om jag varit svart. Det är bra att de var där, kanske leder det till eftertanke, säger han lågmält.
Publiken har skrattat mycket, många scener är absurda. Som när Kwami Ogonno söker jaktlicens i Bayern, han säger att han varit storviltjägare i Namibia och nu vill han hjälpa tyskarna att hålla vildsvinsstammen i schack. Tjänstemannen hotar med att kalla på polis om inte Ogonno och hans svarte vän omedelbart lämnar kontoret.
– De skrattade inte åt Kwami, utan åt hur de vita betedde sig, tror Günter Wallraff.
Han bor över hos vänner i Kreuzberg, och vi träffas morgonen därpå på ett kafé runt hörnet, ett sådant ställe där de unga berlinarna äter frukost, lapar latte och plöjer de tjocka söndagstidningarna.
Rollen som svart var inget nytt påfund för Günter Wallraff. Han hade tänkt åka till Soweto som svart, men då släpptes Nelson Mandela ur fängelset och en ny tid började. Han planerade att agera båtflykting, men ingen ville ta honom ombord. Risken var för stor att han skulle drunkna.
– Nu ville jag lära känna mitt land på nytt, säger han och förklarar att med framgång och kändisskap finns en risk att drabbas av fördragsamhet, och en benägenhet att bortse från orättvisor, det är bekvämare så. Därför ville jag ut på fältet igen.
Och vad blev resultatet?
– Som svart upplever du ingen normalitet. Det finns en kvarlevande restrasism och främlingsfientlighet. Det är inte bara ett problem i öst, men där är rasismen massivare, ofta aggressivare.
Kvinnan i urbutiken var väl ingen rasist?
– Nej, nej, hon hade aldrig haft en svart kund förut, bara läst de tidningar där svarta endast förekommer i samband med knarklangning, asylbedrägerier och så vidare. Jag tog kontakt med henne efteråt och såg till att hon fick träffa svarta människor, i dag har hon en helt annan uppfattning, berättar han.
I sin hemstad Köln, supertolerant i stadens egna ögon, var Günter Wallraff (som Kwami Ogonno) nära att åka på stryk på krogen. Han köpte en bukett av en försäljare och gav till en kvinna som han därefter bjöd upp. Kvinnan var redan i sällskap med en man.
Jag tycker att det verkade som om Ogonno ville provocera. Günter Wallraff skakar på huvudet.
– Fel, mannen säger ”känner du den där”. Hon svarar ”nej, men du känner
ju inte mig heller”. Det är nyckelrepliken, de hade precis träffats. Det borde vara tillåtet även för mig att göra en framstöt, säger Günter Wallraff, övertygad om att hudfärgen ledde till att han blev utslängd av den synnerligen storvuxna ägaren.
Günter Wallraff har hunnit bli 67 år, säger att han med ens kände sig tio år yngre när han fick en ny höftled för ett par år sedan och kunde börja jobba på fältet igen.
Julen 2008 fick hans fru och barn fira på egen hand, Günter Wallraff skulle agera hemlös och det finns ingen bättre dag att börja på än den 24 december. Den heliga aftonen firade han på ett härbärge med en hivpositiv frisör som fått sparken från sitt arbete och tappat fotfästet.
Några dagar senare sov han utanför Kölns centralstation. Det var rekordkallt, minus 15 grader, och Günter Wallraff upptäckte till sin fasa att hans sovsäck bara höll för tre minusgradar. Han hade läst om uteliggare som frusit ihjäl i sömnen. Någon vecka senare drabbade just detta öde en av männen i sällskapet vid stationen.
Frågan är varför Günter Wallraff frivilligt utsätter sig för detta. Han skulle ju kunna vila på sina lagrar och leva ett gott liv som ekonomiskt oberoende.
– Att upphöra vore ett svek mot dem jag har engagerat mig för och mot alla dem som hjälpt mig, säger han.
Han tillägger att det inte är något vanligt yrke han ägnar sig åt, medger att det gränsar till besatthet.
– Det är också roligt, det handlar om äventyrslust. Andra utforskar öknar eller bestiger berg, jag utforskar sociala öknar, säger han.
Günter Wallraff har stämt möte på kaféet med en grupp svarta tyska skådespelare som vill göra en pjäs baserad på Wallraffs reportage. Han är entusiastisk, speciellt inför tanken på att uppföra pjäsen i Dynamo Dresdens fantåg, han har redan gjort upp med klubben om att komma och träffa fansen.
– Tänk vilken symbolkraft, säger han och ögonen lyser.
Jean-Philippe Adabra, en av skådespelarna, säger att Günter Wallraff som Kwami Ogonno försätter sig i situationer som han själv skulle undvika. Han skulle exempelvis dra sig för att göra en utflykt hemma vid Bodensjön med sina svarta kamrater, det skulle kunna uppfattas som utmanande. Günter Wallraff skakar återigen på huvudet.
– Jag framhärdar, man måste dit, säger han och kommer in på reaktionerna när han ville hyra en kolonilott i Berlinförorten Marzahn, bekant för sina många skinnskallar. Han fick inte ens det anmälningsformulär som annars finns att hämta på nätet.
Till vårt kafé kommer också Nourig, en kvinna som lever med skyddad identitet sedan hennes syster mördats av sina släktingar, ett så kallat hedersmord. I höst kommer hennes berättelse ut som bok, Günter Wallraff ska skriva förordet.
– Han är min andlige far, säger hon och förstår egentligen inte hur han hinner med, det är så många som han bistår.
Günter Wallraff är på väg att instifta ett stipendium för journalister som vill wallraffa och behöver tid. Hans assistent är en man som han träffade på ett av callcentren och som bytte bana.
– Han håller faktiskt på med ett eget wallraffprojekt just nu, berättar inspiratören och ler.
Det börjar bli bråttom, på eftermiddagen väntar en ny läsning på en teater i Västberlin.
Först dock en fråga om modet, var kommer det ifrån. Günter Wallraff berättar om sin mor, hon var alltid så ängslig. Som son ville han komma åt ångestmakarna, göra uppror mot rädslan.
– Men den hinner i fatt mig i mardrömmarna, säger han.
Och Dresden?
– Det var trots. Polisens insatsledare ignorerade att fansen gjorde Hitler-hälsningar. Det fick mig att vilja se hur långt de var beredda att gå, förklarar han.
Senare på kvällen är Günter Wallraff på Berlinteatern för att återigen läsa ur sin nya bok. Publiken applåderar spontant på ungefär samma ställen som den i Fürstenwalde kvällen innan. En applåd kommer när Günter Wallraff berättar att han varje vecka får brev och samtal om missförhållanden på tyska arbetsplatser. Det är förstås omöjligt att hinna med allt.
– När det dyker upp riktigt flagranta fall brukar jag ringa upp arbetsgivaren och säga om han inte fixar till det kommer jag att publicera.
En annan applåd gäller hur Tyskland ska kunna bli ett bättre land att leva i. Günter Wallraff gillar inte att tala svepande om ”politikerna”, det finns bra och dåliga.
Han anklagar socialdemokraten Gerhard Schröder för att som kansler ha ”kapat socialdemokratins sociala rötter” och försatt republiken i ett tillstånd av fritt fall med lönedumpning och växande social nöd. Å andra sidan är han beredd att öppet stödja socialdemokraten Hannelore Kraft i det stundande valet i hemstaten Nordrhein-Westfalen.
Revolutionär är han inte, säger att ”vi lever i det bästa av dåliga system” och tror snarare på stegvisa förbättringar. Han räknar upp alla konkreta förändringar hans böcker trots allt åstadkommit.
– Om alla gör vad de kan där de befinner sig är mycket mer möjligt än vad vi i dag tror, säger han och skördar nytt bifall.
Planet hem väntar. Günter Wallraff säger att i april ska han dyka ned i ett nytt projekt, han längtar redan. Vid sidan av skriver han på sina memoarer. Han berättar att de kommer att vara uppriktiga och självkritiska, inga tillkortakommanden ska döljas.
– Fast de ska inte komma ut förrän jag är död. Jag unnar inte mina motståndare att läsa dem medan jag lever, säger han, ger mig en lätt dunk på axeln och skrattar.