I natt fick Gustaf Douglas en fingervisning om vad hans tre Malevitjtavlor är värda. Om han nu har dem - efter tidningsuppgifter tidigare i år om hans innehav av de omstridda konstverken har Douglas varken kommenterat eller dementerat. I internationella konsthandelskretsar är innehavet "allmänt känt".

På Sotheby´s i New York ropades ett något mindre verk av Malevitj ut med utropspriset fem till sju miljoner dollar. Resultatet var vid denna upplagas pressläggning inte känt. För mindre än två år sedan gick en annan Malevitjtavla, "Suprematist-komposition", för sjutton (17) miljoner dollar. De tre tavlorna i Douglas ägo (?) är tillsammans alltså värda mellan 15 och 51 miljoner dollar (120- 400 miljoner kronor), om man utgår från lägsta och högsta priserna. Nu får man veta om priserna berörts av den internationella krisen.

Hur kom miljardären och medlemmen av moderaternas partistyrelse, finansmannen Gustaf Douglas, över tavlorna? Det vet man inte riktigt. Sedan Helsingforstidningen Hufvudstadsbladet för mer än två månader sedan gav offentlighet åt "Jangfeldtaffären" och berättade att tavlorna fanns hos Douglas har denne inte gått att nå för kommentarer. Flera journalister har förgäves sökt nå honom, även DN.

Det var från början fyra tavlor av Malevitj, tillhöriga den legendariske konstsamlaren Nikolaj Chardzjijev, som för tjugoåtta år sedan smugglades ut från Sovjetunionen. Den fjärde hänger nu på Centre Pompidou i Paris. Bengt Jangfeldt, som arrangerade utförseln, behöll tavlorna när Chardzjijev inte fick utresetillstånd.

Chardzjijev krävde att få tillbaka tavlorna, men Jangfeldt lämnade aldrig tillbaka dem. Historien om detta har cirkulerat i Moskva och slavistkretsar i väst men inte fått publicitet förrän den finlandssvenske konstkritikern Dan Sundell med stora ögon läste en utställningskatalog från tyska Guggenheimmuseet i Berlin där Jangfeldt de facto anklagades för "stöld eller försnillning".

Jangfeldt svarade först till Hufvudstadsbladet att anklagelserna var absurda och grundlösa. Bara några dagar senare gjorde han en helomvändning och sa att han fått tavlorna som gåva, på vissa villkor, för att de skulle deponeras på museum. Han hävdade också att han har detta dokumenterat, något han ännu inte visat.

I sin första reaktion hotade Jangfeldt skriftligen med ärekränkningsåtal eller liknande, men han har senare förklarat att han ser fram mot en rättslig prövning. Om det handlar om stöld, som Hufvudstadsbladet med flera hävdar, är den efter tjugoåtta år preskriberad.

Uppgifterna att det var stöld kom först i tryck i en bok av en holländsk före detta Moskvakorrespondent, Hella Rottenberg, och har vidareutvecklats i artiklar i utställningskatalogen i Berlin, i Hufvudstadsbladet och i New York Times. I svenska massmedier har affären bara tagits upp i tre tidningsartiklar direkt efter Sundells avslöjande 1/3 (en artikel i AB, två i DN).

Den enligt uppgift bestulne, Nikolaj Chardzjijev (1903-96), hävdade hela tiden att han aldrig givit bort tavlorna. Tre kända slavistprofessorer har i en artikel i Hufvudstadsbladet försvarat Chardzjijev mot Jangfeldts beskrivning av honom som patologisk ränksmidare: de tre (Barbara Lönnqvist vid Åbo akademi, Lars Kleberg på Södertörns högskola och Magnus Ljunggren, Göteborgs universitet) kände Chardzjijev och har personligen hört hans anklagelser mot Jangfeldt.

Om det var en stöld var det på sitt sätt det perfekta brottet: den bestulne, Chardzjijev, kunde inte offentliggöra stölden eller dra den skyldige inför rätta, eftersom Chardzjijev själv under förhållandena i Sovjetunionen skulle ha råkat mycket värre ut för utförseln av tavlorna, kanske förlorat sin ovärderliga samling.

När Chardzjijev långt senare emigrerade till Holland förlorade han ändå mycket av sitt arkiv i ryska tullen och plundrades av samvetslösa personer på många tavlor.

Den Malevitjutställning som visats i Berlin kommer i maj till New York och inför detta evenemang har New York Times tryckt en stor artikel om det dystra ödet för Chardzjijevs samling. Historien med Bengt Jangfeldt och de fyra tavlorna beskrivs där i korthet med sammanfattningen att Chardzjijev blev sviken av Jangfeldt.

Medan Douglas tiger svarar Jangfeldt "inga kommentarer" på de flesta frågor. Han har dock talat om hur han användes som en bricka i ett smutsigt spel, vilket naturligtvis reser många frågor om vad som egentligen hänt med Malevitjtavlorna på vägen från en tvårummare i Moskva till en svensk slavist och vidare till en av Sveriges rikaste personer.