Hackern - terrorist eller frihetskämpe?

Hackerkulturen började långt innan internet var stort. Phreaking, att utforska och utnyttja telenätet, kom redan på slutet av 1960-talet. Genom att manipulerar telefonsystem och växlar kunde phreakers-folket ringa långdistanssamtal gratis. Den förste phreakern sägs vara en blind pojke med perfekt gehör, kallad Joybubbles. Redan som sjuåring upptäckte han att han genom att vissla kunde lura telefonbolagens växlar. Joybubbles hade en phreaker-vän som kallades för Cap'n Crunch efter leksaksvisselpipa som följde med flingpaketet med samma namn. Visselpipan gav ifrån sig en signal på exakt 2600 hertz vilket var samma frekvens som användes för att visa att en telefonlinje var ledig. Cap´n Crunch byggde en så kallad blue box – en enhet som gjorde det möjligt att använda delar av det amerikanska telefonnätet utan att behöva betala. Blue boxen lurade telefonsystemet att koppla om samtalet vilket gav användaren möjligheten att ringa gratis.

Phreakingkulturen är i dag kult och fortfarande kommer det kvartalsvis ut ett magasin för dess anhängare kallat ”2600” efter frekvensen som lurade telefonväxeln.

Några kända andragenerationens phreakers är Steve Jobs och Steve Wozniak (som sedermera startade Apple). Enligt en historia lyckades Wozniak en dag koppla sig till Vatikanstaten där han utgav sig för att vara USA:s dåvarande utrikesminister Henry Kissinger och bad att få prata med påven. Påven sov dock och fick inte störas.

Stefan Kronqvist är chef för rikskriminalpolisens it-brottssektion och har följt hackerutvecklingen i Sverige.

– Tiden innan internetvärlden var det vanligt med telefonskojerier. Det gick ut på att få tag i olika typer av koder för att ta sig igenom betaltjänster och på så sätt kunna ringa gratis. Sedan vidareutvecklades det när internet var nytt. Det var vansinnigt dyrt, i princip var det bara universitet och forskningscentrum som hade råd. De flesta vanliga människor hade ingen som helst ekonomisk möjlighet att använda sig av nätet. Så då hackade man sig in på konton på universitet och högskolor och körde den vägen. Det var mycket vanligt på 90-talet, säger han.

I början av 80-talet användes termen ”hackare” för första gången i massmedierna efter att gruppen The 414s hackat sig in i en mängd olika datasystem, bland annat Security Pacific Bank. De sex hackarna beskrevs som “unga, intelligenta, motiverade och energiska” och sade själva att de gillade utmaningen och inte ville något illa. Många såg dem som harmlösa skojare och de jämfördes med ungdomarna i filmen ”WarGames” som släpptes tidigare samma år.

Representanthuset i USA höll inte med om hackarnas harmlöshet. Samma år stiftades ett antal lagar om datasäkerhet.

I och med filmen ”WarGames” introducerades fenomenet hacking för allmänheten. I filmen får tittarna möta tonåringen David som helst spelar dataspel och hackar sig in i datasystem. Han tror sig ha hackat ett spelföretag och börjar spela spelet Global Thermonuclear War. I själva verket har han råkat ta sig in på en amerikansk militärbas. Med nöd och näppe undviks ett tredje världskrig.

Enligt Stefan Kronqvist var den ”typiske hackern” för tio-femton år sedan en ung man med ett intresse för datorfrågor som slog ut alla andra intressen, vilket stämmer väl överens med hur hackers porträtterats i diverse filmer såsom ”Hackers” från 1995 och ”Takedown” från 2000.

I Sverige kopplade vi upp oss på nätet via Usenet 1983. Fortfarande var det ytterst få som hade tillgång till internet, men intresset växte. Samtidigt var en hel del emot datoriseringen.

År 1984, Orwells år, släppte cyberpunkens fader William Gibson ”Neuromancer”, en mörk berättelse där samhället datoriserats. Läsarna fick stifta bekantskap med nya högteknologiska ord såsom cyberspace och matrix.

Några år tidigare bildades Chaos Computer Club, CCC, i Tyskland, en organisation som krävde medborgarnas rätt till information och kommunikation och som ville ha mer insyn i staten. I dag, nästan 30 år senare har organisationen fortfarande drygt 4 000 anhängare.

Hackers sågs av många som asociala och kriminella. Bättre blev det inte när en grupp tyska hackers ledda av Karl Koch åkte fast år 1989 för spionage efter att ha hackat sig in i USA:s regeringsdatorer och sålt information till sovjetiska KGB.

Stefan Kronqvist berättar att hackarna i Sverige så småningom övergick från att hacka sig in på själva nätet till mer tävlingsliknande aktiviteter – att ta sig in i system med högt given säkerhet.

I Sverige finns ett uppmärksammat fall med en grupp kallad ”Fragglarna” som under 90-talets senare hälft upptäckte hackandets konst. Till en början försökte de unga teknikintresserade ta sig in i datasystem hos olika myndigheter och högskolor i Sverige. När det gick enkelt, tröttnade de och sökte efter svårare utmaningar. Ett par månader senare hade den amerikanska rymdstyrelsen NASA och det amerikanska flygvapnet hackats. Det dröjde inte länge innan berörda myndigheter upptäckte intrånget och FBI kopplades på fallet.

År 1997 bröt några svenska hackers som kallade sig "Power Through Resistance" in på CIA:s hemsida och ändrade byråns namn till "Central Stupidity Agency”. Hacket skedde i samband med rättegången mot SHA, Swedish Hackers Association.

– Efter ett tag var alla landvinningar gjorda, säger Stefan Kronqvist.
– De som fortsatte använde föregångarnas material för att ta sig in i olika typer av system, framför allt intressant var att hacka sig in i amerikanska miljöer såsom Nasa och den amerikanska militären.

I dag är hacking inte längre någon ”banbrytande verksamhet” enligt Kronqvist.

– Det som förekommer i dag handlar mycket om informationsinhämtning eller någon sorts opinionsyttring där den som gör intrånget ändrar hemsidor och skriver in annan text. Hacking och dataintrångsverksamheten är inte längre revolutionerande eftersom det som går att göra redan är upptäckt.

På senare tid har ett par fall med just hackare som vill få ut en åsikt varit i hetluften.

Antipiratbyrån fick se sin sida hackad i mitten av mars 2005 efter att de gjort räder på Bahnhof. En grupp kallad Arga Unga Hackare tog över byråns hemsida och publicerade interna mejlkonversationer som de kommit över.

Pirate Bay råkade ut för dataintrång i maj 2007. Någon lyckades komma över hela medlemsregistret och lade ut det på sajten.

Hackarna i Den nya generationen uppmärksammades i februari i år sedan de hackat sig in på Ifpi:s hemsida. Hacket var en opinionsyttring mot den pågående Pirate Bay-rättegången. Besökare till sidan möttes av texten ”SLUTA LJUG HÅKAN ROSWALL!!!” (Håkan Roswall var åklagare i Pirate Bay-fallet, reds. anm.) De fyra åtalade i Pirate Bay-målet och en hel del bloggar fördömde hackningen och menade att den motverkade sina syften och gav Pirate Bay dålig publicitet.

– Historiskt sett och delvis fortfarande handlar hacking om att man kan Unixkod och att man försöker hitta säkerhetsluckor i systemen. Det är vad det går ut på. Det är nästan uteslutande Unixsystem som varit utsatta för den här sortens intrång, säger Stefan Kronqvist.

Enligt Kronqvist är det allvarligaste dataintrångsproblemet i dag skadlig kod.

– I dag används skadlig kod, framförallt så kallade trojanska hästar, för att ta sig in i och manipulera datasystem. Det finns exempel på att den organiserade brottsligheten intresserar sig för denna metod som ett medel för att komma åt finansiella system.

Många hackers har vänt sig mot bilden av dem som kriminella och asociala. 2001 kom dokumentären ”Freedom Downtime” om en av världens mest berömda hackare – Kevin Mitnick och den så kallade Free Kevin-rörelsen.

År 2007 svärtades hackarnas rykte ner igen genom Die Hard 4.0 där en ”internetterrorist” vid namn Thomas Gabriel slår ut USA:s hela datanätverk och alla elkraftverk med målet att casha in pengar från banker, statliga myndigheter och företag. Som tur är klarare John McClane (Bruce Willis) biffen med hjälp av hackern Matt Farrell (Justin Long).

Förra året släpptes, självfallet på datumet 080808, ännu en dokumentär - ”Hackers are people too”. Dokumentärfilmaren, Ashley Schwartau, inspirerades till filmen efter att ha bett sin lärare om ledigt för en konferens för hackers. Läraren blev bestört: ”Har hackers konferenser? Vad gör ni då? Försöker ni hacka er in i banker och ta över nätverk och stjäla kreditkort?”.

Ashley Schwartau, som själv hackat sedan hon var 16, bestämde att det var dags att upprätta hackarnas dåliga rykte och gjorde en dokumentärfilm som förra året utsågs till ”Bästa säkerhetsfilm 2008” av magasinet SC Magazine.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut