Politik handlar om att välja. När det kommer till kultur är det svårare. ­Håkan ­Juholt (partiledarkandidat S) beskrev ­dilemmat i ett enkätsvar till ­Helsingborgs ­Dagblad i mars 2009:

”Hur ska jag kunna väga dans vid mitt bröllop mot psalmer vid min farmors begravning? ’Guernica’ mot Gösta Adrian Nilsson, Dalis vansinne och genialitet mot Monets frid och genialitet. Stig Lindbergs rena design, som jag så njuter av mot skönheten i Bruno Mathssons möbler och den som inte varit på designhotellet i Värnamo måste ta genvägen dit. Hur ska jag väga läsupplevelser med Robinson Crusoe och stora äventyr i hängmattan vid sommarstugan hos farmor och farfar mot resor i våld, förtvivlan och vrede i sotsvarta böcker jag njuter i medelåldern. Hur ska jag kunna mäta Bruce Springsteen och kyssar av en ung flicka, till tonerna av ’Dancing in the dark’, mot ’Den inbillade sjuke’ på Dramaten? Filmen blev i det sammanhanget enklast, då jag med trogen regelbundenhet återvänder till och återupptäcker ’Fanny och Alexander’.”

På torsdagen verkade Juholt mer bestämd och han presenterades på S-partiets hemsida med följande manliga idoler:

”Elvis Presley, Johnny Cash, Bob Dylan, Leonard Cohen, Ulf Lundell, Frank Sinatra och Bruce Springsteen är husgudar som Håkan försöker lyssna till dagligen.”

Läs mer om Håkan Juholt i nyhetsdelen.