Kultur & Nöje

Han får Lagercrantzen

– Jag vill att dödsmedvetandet ska genomsyra all journalistik jag gör, säger årets Lagercrantzpristagare Eric Schüldt om sin allvarslängtan.
– Jag vill att dödsmedvetandet ska genomsyra all journalistik jag gör, säger årets Lagercrantzpristagare Eric Schüldt om sin allvarslängtan. Foto: Lotta Härdelin

På lördagsmorgnarna i P2 presenterar Eric Schüldt klassisk musik med en unik blandning av djup kunskap och subjektiva tolkningar. Nu får han DN:s kritikerpris Lagercrantzen för att han gör kulturjournalistiken till skönt klingande konst.

På väg till Eric Schüldts frilanslokal på Folkungagatan säger jag till fotografen att han nog har en fåtölj som vi kan plåta honom i. När jag ringde och bokade intervjutid satt han nämligen och halvsov i en. Jag tänkte mig den omgiven av partitur, skivor och kompositörsbyster.

Det visar sig vara helt fel. Rummet är vitt och kalt som en klostercell. En påse kärvt rågbröd, Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” på skrivbordet plus en ryskortodox kristusbild.

Det enda som inte ser asketiskt ut är en snurrstol i 70-talskitschig skinnimitation med dito fotpall.

– Här sitter jag och väljer musik till mina program, säger han när vi hängt av oss kläderna.

Eric Schüldt har en rad omtalade radioprogram bakom sig. Den som är trogen P2-lyssnare kan knappast ha undgått att höra honom mellan 9.03 och 12.00 på lördagsmorgnar. Här presenterar han klassisk musik med en unik blandning av djup kunskap och subjektiva tolkningar. Han kan inleda en sändning med en orgelpastoral och avsluta med indiebandet Amason. Han får oss att känna att historisk musik är existentiell, att den handlar om våra liv, här och nu.

Samma innerliga nerv har hans ”60 minuter”, en pod för Expressen Kultur där han gjort långa intervjuer med kulturpersonligheter som Horace Engdahl, Karl Ove Knausgård och Nina Björk.

Hur kom det sig att det blev just radio?

– Det var det enda jag var bra på när jag pluggade journalistlinjen på JMK. Jag var usel på allt annat, att skriva notiser, reportage, begära ut personhandlingar. Första gången någon hajade till och tyckte att jag gjort något vettigt var när jag sände studentradio.

Eric Schüldt är född i Stockholm, i Vasastan. Hans pappa driver en advokatbyrå där hans mamma också jobbar. Han har flyttat fem kilometer i hela sitt liv – och då till Södermalm.

– Det beror på att jag är oxe. Oxar gillar inte att gå utanför hagen.

Han exemplifierar med att han ger sig iväg på utlandsresor högst en gång per år, och då under enorma kval. Han tror att han ska tappa passet. Komma bort. Eller hamna på sjukhus i Luxemburg och att det kommer att kosta en miljon.

Men längtar du inte efter att lyssna på fantastiska pianister i världsstädernas olika konserthus?

– Jo. Jag har varit på Metropolitan två gånger men blivit besviken båda gångerna. Jag tror faktiskt inte att jag är någon konsertmänniska. Jag går så djupt in i musiken att det räcker med att någon hostar för att jag ska bli störd. Eller att pianisten plötsligt ser nervös ut, då blir jag också nervös. Jag älskar mest musik på skiva, i hörlurar. Då får jag känslan av att musiken talar bara till mig.

Eric Schüldts morfar är den norske tenoren Ragnar Ulfung som varit anställd på Operan. Han kom hit på 50-talet för att Oslo inte hade något eget operahus. Så småningom fick han en internationell karriär.

– Jag såg morfar i ”Otello” på Operan när jag var fyra–fem år. Det var helt förtrollande. Jag glömde att det var min morfar där på scenen, han hade förvandlats till någon annan. Operan blev en magisk plats.

Trots att musiken var en del av hans uppväxt var det ensam vid stereon som han trivdes allra bäst.Som femåring kunde han sitta ensam och lyssna på Wagner och Verdi och få olika scener och bilder i huvudet.

På samma sätt som du nu får här i snurrfåtöljen?

– Precis.

De inre bilderna lyckas han använda sig av. När Eric Schüldt ska presentera ett stycke på lördagsmorgnarna har han modet att liksom ta plats i sina egna tolkningar. Om han ska spela Domenico Scarlattis sonater vågar han blomma ut i en lång beskrivning av pianisten Vladimir Horowitz spelstil: ”ett barn med en 80-årings händer.”

– Det konstiga är att när jag gör så, när jag på ett sätt är som mest subjektiv, hör människor av sig och säger: precis så kände också jag inför det stycket.

Han får oss att verkligen lyssna, en magisk förmåga. I en debattartikel som publicerades i DN för snart tio år sedan skrev han och Linda Leopold om hur den hotade högkulturen måste räddas av 70- och 80-talisterna. Hur gick det med det där, undrar jag.

– Vi hade både rätt och fel, säger han. Då såg jag framför mig tomma konserthus! Men både Operan och Konserthuset tror jag går bättre i dag än för tio år sedan. Folk är verkligen engagerade i de klassiska konsterna, i musiken, litteraturen. Ändå är det en sorts subkultur. Hela den stora 1900-talstanken om att den seriösa kulturen var en viktig del av samhällskroppen, att den hade något att säga till alla, är borta. Kulturen riskerar att återigen bli klassbunden som på 1800-talet. Det skulle vara en katastrof.

Varför?

– Jag tror att det finns något i den avancerade kulturen som vi behöver för att förstå oss själva.

Är det för att konsten gör att vi hinner ta del av flera liv än vårt eget?

– Ja, men det kan man göra i en modern tv-serie också. Det är snarare ett sätt att tänka, att öva sig i långsamhet. Jag tror ju inte att vår tid vet mest om vad det innebär att vara människa, snarare tvärtom. Jag tror att man visste mer förr.

Han tar en klunk kaffe och säger att han alltid letat efter något sorts stort allvar.

– Jag älskar samtidens uttryck, jag är ingen lillgammal nostalgiker, men just allvaret har jag haft lättare att hitta i äldre kultur eller i den samtida kultur som tydligt anknyter till den. I musik eller böcker eller konst har jag fått ett gensvar på den längtan. Det kan låta tungt, men det är tvärtom levande! Det handlar ju om att man vill ha mer liv.

Den där allvarslängtan började nog, säger han, när han låg i våningssängen i sitt pojkrum och förstod att han skulle dö. Han kunde se ut över sin leksaker och känna, verkligen känna, att han en dag inte skulle vara där.

– Vi lever i en tid där det dödsmedvetandet är undanskuffat på ett, tror jag, helt unikt sätt. Kulturen kan ha det – om man lyssnar noga. Men det etablerade samhället, politiken, det offentliga samtalet, har det inte.

Vad beror det på?

– Jag tror faktiskt att det handlar om kommersialism. Samhället driver oss mot ett brinnande nu, där man inte tänker så mycket framåt eller bakåt. Allt hänger ihop; saker håller kortare tid, man lånar i stället för att spara, man distraherar sig.

– Jag vill att dödsmedvetandet ska genomsyra all journalistisk jag gör.

Han säger att den klassiska musiken erbjuder en fin väg just för att den är semisakral. Den är ofta ordlös och blir därför andlig. Han tar sitt möte med den estniske tonsättaren Arvo Pärt som ett exempel. Efter att han hört hans ”Für Alina” i lyssningslurarna på Kulturhuset en eftermiddag i slutet av 90-talet blev världen sig inte mera lik.

– Det var sådan känsla av uråldrighet. Hans musik väckte delar i mig som jag inte visste fanns, som jag upplever som äldre än jag själv. Och så var det ett ord till som är svårt att hitta…

Nåd?

– Ja, kanske nåd, men snarare helighet. Att det finns något skimrande över hans musik. Och så länge det finns något heligt i världen, om det så bara är i ett litet musikstycke, så är inte världen tom. Då stämmer inte den stora samtida berättelsen om världen som en stum och meningslös plats. På det sättet var mötet med honom mitt frälsnings-ögonblick.

Motivering

Varifrån kommer musiken? frågade sig Ingmar Bergman. I år kommer den från P2. Årets pris-tagare är en estetisk

ekumeniker, som säger det i toner lika väl som ord. Som introduktör och samtalspartner svävar han fritt mellan kulturhistoriens epoker och genrer, från bysantinska hymner till dj-båset i baren. Eric Schüldt förnyar folkbildningen och gör kultur-journalistiken till klassiskt klingande konst. Därför får han Lagercrantzen 2015.

Är född i Stockholm, 1979. Han

Är född i Stockholm, 1979. Han är radiojournalist och medarbetare i Expressen, dessutom verksam som dj. Var med och startade den popkulturella tidningen ”Odd at large” 2006-2007.

För både P1 och P2 har han gjort program som ”Schüldt i P2”, ”Livet och döden”, ”Människan och maskinen”. 2007 vann ”Schüldt i P2” musikklassen i Prix Italia.

Tillsammans med Jonas Andersson gav han 2011 ut ”Framtiden”, en bok om digitaliseringen. Våren 2015 fortsätter han att göra ”Lördagsmorgon i P2” och podcasten ”60 minuter med Eric Schüldt” för Expressen.

Kritikerpriset Lagercrantzen instiftades

Kritikerpriset Lagercrantzen instiftades 2011 av DN till minne av tidningens chefredaktör och kulturchef Olof Lagercrantz (1911–2002).

Det delas ut en gång om året till en kritiker ”med intellektuell bredd och stilistisk spets”. Tidigare har Aase Berg, Per Svensson, Katrine Kielos och Sara Danius fått priset.

Juryn består av DN:s kulturchef Björn Wiman, DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman, litteraturvetaren Stina Otterberg och Arne Ruth, tidigare chefredaktör på DN. Prissumman är 20 000 kronor och pristagaren får även ett diplom.

1 Tove Jansson MuminböckernaLäste

1 Tove Jansson Muminböckerna

Läste dem i åttaårsåldern och har fortfarande inte blivit kvitt känslan att Mumindalen är mitt egentliga hem och rike.

2 Bruno K. Öijer ”Det förlorade ordet”

Med sitt glimrande, men samtidigt enkla språk öppnade Öijer med poesins hjälp dörren till den andra världen.

3 Simone Kermes, barock- sångerska

Om det är sant vad Dostojevskij sa om att skönheten ska frälsa världen, så är den tyska sopranen Simone Kermes denna livsåskådnings främsta profet. I sina bästa stunder sjunger hon vackrare än någon annan.

4 Bibeln

Jag började läsa av rent kulturhistoriska skäl, med en tanke att bättre förstå både samtid och dåtid. Men texten började tala på ett nytt sätt, först som en stilla viskning, sen allt starkare. Jag är inte framme, men öppnar den röda boken på mitt skrivbord nästan dagligen.

5 Helena Granström ”Alltings mått”

I ett samhälle där allt fler av människans inre och yttre särdrag förklaras i mätbara enheter blev Granströms bok en introduktion till hur man gör motstånd.