Mattias Dahlström skriver om sitt förhållande till Michael Jackson genom åren. Och hur en era dog med Jackson.
Pophistorien har alltid varit full av motsatspar: Tommy och Elvis, Beatles och Stones, Britney och Christina. När jag gick på mellanstadiet och resten av världen delade upp sig i grupperna syntare och hårdrockare så splittrades min klass mellan de som gillade George Michael och de som gillade Michael Jackson, de som gillade ”Faith” och de som gillade ”Bad”.
Jag valde fel då. ”Den skäggige tomten”, som mina vänner kallade George Michael. Eller rättare sagt: jag valde. Ju äldre man blir, desto mer inser man att det faktiskt inte behöver vara ett val. Att det kan vara ”både och” eller ”varken eller” lika gärna som ”antingen eller”. Till mitt försvar kan jag säga att jag 1987 varken hade hört ”Off the wall”, ”ABC” eller ”I want you back”. Frågan är om jag ens lyssnade särskilt noggrant på ”Bad”.
I mina elvaåriga ögon, och jag var väl kanske mer omogen än mina klasskamrater, framstod Jackson som alldeles för konstig. De braskande rubrikerna i Okej satte väl sina spår. Michael sover i syrgastält. Michael och apan Bubbles åker berg och dal-bana ihop. Michael ska köpa Elefantmannens skelett. Och det kom ju fler – och värre – rubriker.
Med tiden har jag insett att det vid sidan av de makalösa poplåtarna på just ”Off the wall”, ”Thriller” och ”Bad” – för att inte tala om allt han gjorde som barnstjärna tillsammans med sina bröder i Jackson 5 – var just Jacksons excentriska och mystiska sida som gjorde honom till vår tids kanske största popstjärna. Trots alla rubriker och att han levde med tv-kameror riktade mot sig i stora delar av sitt vuxna liv kom vi aldrig honom särskilt nära. Han förblev den magiska Peter Pan-figuren eller, efter de uppmärksammade rättegångarna mot honom, en popmusikens Howard Hughes.
Michael Jackson var större än livet, på ett sätt som popstjärnor – på gott och ont – förmodligen aldrig mer kommer att bli. Åttiotalet var ett decennium för den ensamma superstjärnan – Madonna, Prince, George Michael. Det är andra, mer splittrade, tider nu. Michael Jackson var ”King of pop” på den tiden då det fortfarande fanns en ensam tron att slåss om, som allas blickar riktades mot.
När Jackson dog var han inbokad för ett femtiotal konserter på Londons O2 Arena. Jag har svårt att se att det kommer vara samma sak med Justin Timberlake eller Christine Aguilera om tjugo år.
Michael Jackson var den första av de största att lämna oss. En era dog med honom.