Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Han låter två kulturers myter mötas

Haruki Murakami.
Haruki Murakami. Foto: Alamo
Samtidslitteraturens psykologisk-realistiska tick-tack tråkar ut den norske författaren Jan Kjærstad. Han ­längtar efter ett romanmaskineri som baseras på något annat – och fördjupar sig i varför Haruki Murakamis romaner får honom att glömma tid och rum.

På senare tid är det en fråga som alltmer trängt sig på när jag läst samtidsromaner: Varför opererar de flesta författare med så konventionella orsakssammanhang?

Bakom frågan gömmer sig förstås en högst subjektiv uppfattning. Jag tror att det är nya tankar om kausalitet som skapar originell litteratur, skönlitterära böcker som skiljer ut sig.

En annorlunda, vässad kausalitet kan uppstå på flera sätt.

Tänk på Don Quijote. Varför bryter hjälten invanda handlingsmönster? Jo, för att han, enligt Cervantes, har förläst sig på riddarromaner. Ett Columbi ägg till idé. Tänk på Hamlet. Hamlet följer inte det förväntade orsakssammanhanget, han hämnas inte genast dråpet på fadern. Han tvekar. Varför? För att Shakespeare har försett honom, kanske som den första gestalten i världslitteraturen, med förmågan att tala med sig själv.

Tänk på ”Orlando” av Virginia Woolf, där huvudpersonen lever i över tre hundra år (och byter kön på vägen) för att författaren har en idé om den märkvärdiga oöverensstämmelsen mellan klocktid och vår inre tid.

Tänk på Gabriel García Márquez och ”Hundra år av ensamhet”, där en person kan sväva i luften för att författaren har en vidgad syn på det vi kallar verkligheten; i sina egna ögon skriver han inte magiskt, han skriver realistiskt. Eller tänk på ”Blecktrumman” där Günter Grass visar att han står i skuld till sagomotiv, särskilt hos bröderna Grimm, och utan vidare låter en pojke sluta växa.

Mycket enkla grepp, men alla leder till överraskande orsakssammanhang och därmed till intressant, spännande fiktion. Ja, inte bara det. Det är den sortens man­övrer som kan flytta fiktionens gränser.

Ju mer jag läser, både norsk och utländsk samtidslitteratur, desto större leda känner jag inför alla dessa romaner som i grunden utgår från samma kausalitet. Man ser genast, på första sidan, mekanismen bakom dem. De påminner mig om gamla urverk. Av och till kan de verka imponerande – som farfarsklockorna från 1800-talet – men allt oftare finner jag dem deprimerande förutsägbara och sövande. Det är ett evigt upprepat psykologisk-realistiskt tick-tack, tick-tack, orsakskedjor som för länge sedan blivit en kliché.

Jag längtar, jag hungrar, efter ett romanmaskineri som baserats på något annat, drivet av en ny form av energi: kärnkraft, nanoteknologi, vad som helst.

I en värld som vår, med så många nya intryck är det i grunden gåtfullt att inte fler författare letar efter andra former av logik, alltså något som kan skapa fundamentalt annorlunda alternativ till mainstream-berättandet. Även i dag, oavsett hur mycket vi försöker förtränga det, plågar Fausts fråga om orsak och verkan de flesta människor: ”Jag söker den innersta märgen i stammen:/Vad är det som håller världen samman?”

Därför vill jag säga några ord om Haruki Murakami.

För vad är det med denne japans­ke författare? Varför blir så många, nästan på ett mystiskt vis, gripna av hans romaner? Är det hans skildring av ensamheten? (”Är människornas ensamhet den näring vår planet behöver för att fortsätta snurra runt sin egen axel?”, som han skriver i ”Sputnikälskling”.)

Är det hans metaforer, som ofta utvidgas till ett slags symboler eller ledmotiv (som ”port” och ”sputnik” i nämnda roman)? Vanliga kriterier tycks komma till korta. Språk och stil, karaktär och handling och beskrivning förklarar nog något, men inte det väsentliga om Murakamis styrka. Hans enastående attraktionskraft tycks snarare ligga i det som författare ofta betraktar som det allra svåraste att få till: själva rösten. Tonfallet. Vid det här tillfället borde jag kanske använda ordet stämning, för är det något Murakami gör så är det att skapa en egen atmosfär. Man får följa med in i ett krökt universum.

Den amerikanske litteraturkritikern Harold Bloom använder ett begrepp som inte låter sig översätta så lätt: weirdness. På samma sätt som vi, ställda inför märkliga händelser, tytt oss till adjektivet ”kafkaesk”, kan man nu höra läsare mumla ”murakamisk”.

Jag läste Murakami första gången i en stor trädgård i Tokyo – en för mig helt främmande värld, med mossbevuxna tempel och springbrunnar där vattnet föll från sju olika höjder över sju olika stenar. Det var 1990, och det var en engelsk piratutgåva av ”Norwegian wood”, en röd och en grön pocket, som jag hade köpt i en bokhandel som låg på sjunde våningen i stadsdelen Shinjuku. Romanen fängslade mig så starkt att jag glömde att de stängde grindarna klockan sju på kvällen. Jag måste hoppa över ett staket, till och med ett ganska högt staket.

Efteråt har jag alltid gillat den händelsen. Att vara så inne i en bok och tvingas hoppa över ett högt staket för att så att säga återvända till den vanliga världen.

Efteråt frågade jag mig också varför jag blev så trollbunden av den där boken, inte minst för att det är en förhållandevis enkel historia om ungdom i olika tillstånd av uppror. Svaret, som läsaren nu säkert har gissat, var att jag såg konturerna av ovana orsakssammanhang – en kausalitet som uppstår genom att Murakami helt enkelt låter två kulturers myter möta varandra, väst och öst, lite som i Carl Gustav Jungs teorier, bortsett från att det här är brittisk pop och japansk melankoli.

Och ett plus ett blir inte två när man lägger ihop två sådana element – ett plus ett blir tre. Eller sju. Marken börjar gunga under läsaren (Murakami kan av och till påminna om sin landsman Hayao Miyazaki, skaparen av tecknad film som i exempelvis ”Chihiro och häxorna” blandar brottstycken ur den shintoistiska religiösa traditionen och västerländska äventyr).

Haruki Murakami visar att den polyfona romanen är akterseglad. I dag är det mer relevant att tala om behovet av en polyteistisk roman, en fiktion där flera gudar, flera världs­åskådningar möts. Litteraturteoretiker har länge varit influerade av Michail Bachtins idéer om romanen. Personligen har jag alltid hållit en slant på en annan ryss, Viktor Sjklovskij. Och kanske har det jag skriver om vikten av en alternativ kausalitet något att göra med Sjklovskijs idé om ostranenie: att få något välkänt att framstå som främmande, nytt.

Det skikt jag ska dra ut ur den nya Murakamiromanen, eller rättare sagt två tredjedelar av den (den tredje delen är ännu inte översatt), skymtas redan i den praktfulla titeln: ”1Q84”. Bara genom att ta detta ”Q” lyckas Murakami främmandegöra en litterär referens som för länge sedan har blivit en kliché: George Orwells roman ”1984”. På japanska uttalas talet 9 som bokstaven q på engelska. Q kan också utläsas som ett frågetecken – question mark – inför alla cementerade verklighetsuppfattningar.

Åter är grundhistorien förhållandevis enkel. Romanen är dels en kärleksroman – pojke möter flicka, med förhinder – dels en historia om kampen, eller balansen, mellan gott och ont. Men eftersom Murakami sätter krokben för den, jag höll på att säga: gamla kausaliteten, lyckas han med konststycket att skriva något originellt om kärleken, de krafter som finns i äkta kärlek, till på köpet mellan två människor som inte har sett varandra på tjugo år. Samtidigt är romanen en hyllning till den motkraft en berättelse kan utgöra i förhållande till negativa krafter.

Hur gör Murakami det?

Av en tillfällighet träder först den ena, sedan den andra huvudpersonen in i en annan verklighet som inte är en science fiction-artad parallell verklighet (som en del kritiker verkar tro), utan den här världen, bara annorlunda, kanske världen där flera dimensioner blottlagts. Verkligheten skiftar omärkligt form. 1984 blir 1Q84. Eller som en person säger: ”Det är på sätt och vis som om tiden vid en viss tidpunkt bytt spår, och vi har glidit över i 1Q84” (någon läsare kommer kanske att tänka på ”Sputnikälskling”, där det talas om att personer försvinner till ”den andra sidan”).

Även om det finns två månar där, har 1Q84:s värld bara små avvikelser i förhållande till 1984:s. Det som likafullt torpederar vanetänkandet och gör en osäker som läsare är att Murakami, eller berättaren, plötsligt börjar tala om något som kallas ”little people”. Det är ganska oklart vad detta antirealistiska inslag, ”little people”, är, men enligt min mening drar Murakami växlar på den gamla keltiska traditionen om feer, de har alltid kallats ”little ­people” och lever djupt inne i skogarna på samma sätt som Murakamis gåtfulla småfolk (det är ingen tillfällighet att keltisk mytologi har levererat rekvisita till så många datorspel, till en verklighet som kallas virtuell, men som snarare är en utvidgad verklighet).

I alla händelser träder ”little peop­le” in i verkligheten genom en passage via något som kallas ”perciever” och ”reciever”. Därmed är världens lagar omkullkastade. ”Little people” besitter djup visdom och stora krafter, både onda och goda, och tycks ge upphov till en vändning mot det religiösa, och underminerar därmed marken vi står på.

De kan dessutom spinna luftpuppor och skapa ett slags dubbelgångare eller levande skuggor. Som läsare måste man leta efter andra sammanhang. ”Det verkar som om orsak och verkan har hamnat huller om buller”, som en av huvudpersonerna säger.

”Little people” är ett gammalt litterärt element, men Murakami använder det på ett överraskande, nytt sätt. Och genom att Murakami dessutom anknyter till Orwells Big brother rymmer berättelsen om de märkliga ”little people” kanske också en tanke om att nya diktaturer, särskilt de religiöst fundamentalistiska sekterna, handlar om en mängd mind­re, nästan osynliga faktorer som inte desto mindre kan föra oss raka vägen åt helvete.

Så frågan är alltså: Borde inte fler författare leta efter det slags grepp som, på samma sätt som i ”1Q84”, tiltar verkligheten och får ett eller annat att vridas om i läsarens medvetande? Man hör ofta yttrandet ”Jag läser för att känna igen mig”, och allt oftare när nu den ”självbiografiska romanen” får så mycket uppmärksamhet.

Inget fel i det, men man glömmer att litteraturen också har andra möjligheter. Den måste inte bara avspegla verkligheten, den kan lika gärna skapa en egen verklighet. Så av och till ska litteraturen låta oss möta det främmande, det vi inte känner igen. Av och till ska den omskapa 1984 till 1Q84, byta ut Big brother mot little people.

Vi behöver på det hela taget flera romaner som er­sätter klichéer med friska tankar, böcker som uppmuntrar läsaren att överskrida sin normala reflexionsnivå.

Översättning från norska: Lars Linder.