göteborg.
Från elektronmusikfestivaler på glesbygden till fläskig SVT-produktion i Scandinavium. Håkan Lidbo räds inte de tvära kasten - och kanske kan han lära folk att lyssna på obskyr musik.
Han har rutig överrock och ger ut obskyra tolvtummare på pyttebolag som bara säljer en handfull skivor. Han gillar inte schlager. Han har inte sett en Melodifestival sedan 1986. Han tycker Bert Karlsson är en av de största kulturskurkarna som finns.
Ändå sitter Håkan Lidbo i det officiella schlagerhotellets restaurang och ska snart till Scandinavium för att se sitt bidrag "Trendy discoteque" repeteras. E-type har precis avslutat en intervju vid bordet bredvid.
- Egentligen finns det två syften till att jag är här. Kanske kan man få folk i stugorna att inse att musik inte måste låta så här - den kan till och med ha ett innehåll och ett budskap. I allra bästa fall får man nån att ändra konsumtionsbeteendet: i stället för att gå till skivaffären och kolla in tio i topp-listan, kanske de går in på nätet och börjar klicka sig fram till en helt ny värld av musik.
Så du är här som folkbildare?
- Ja, å ena sidan. Men å andra sidan finns det ett ännu viktigare syfte. De som tror sig ha jättebra koll på elektromusik, som känner till min musik därifrån och som tidigare har sagt att "fy fan, nu har han sålt sin själ" - när de får höra låten och inser att den faktiskt är rätt okej, då har man uppnått något. Det är nästan ett viktigare syfte att provocera dem som är så bestämda i sin musiksmak.
Vid en första anblick är det naturligtvis kalasbisarrt att en vida respekterad undergroundproducent ställer upp i Melodifestivalen. Men tittar man närmare på Håkan Lidbos produktion - som är gigantisk - är det inte helt ologiskt att han är här. Förutom avantgardemusiken har han gjort en hel del som ligger nära det man till vardags kallar kitsch. Mest känd är väl "Chinga-chinga-chinga"-låten som fanns med i en reklamfilm för några år sedan. Egentligen hette den "Kung fu girl" och egentligen var det inte Håkan Lidbo som gjorde den. Det var Bobby Trafalgar - ett av Håkan Lidbos många alter egon.
- Jag håller ju fast vid att Bobby Trafalgar är en existerande filmtonsättare. Han påminner om en vän till mig som har en rolig rumänsk accent. Engelsk press har tyckt det där är väldigt kul, medan svensk press bara har sagt att "nej, det är bara den där Håkan Lidbo". Ingen skulle ju vilja göra en intervju med Marilyn Manson och försöka ta redan på vem han egentligen är. Förmodligen är han världens tråkigaste kille
Så självklart är det ingen slump att gruppen Pay TV, som framför Håkan Lidbos låt på lördagskvällen, härom veckan tillägnades en stor artikel i Aftonbladet. Rubriken var: "Fejken ledde till schlagern. Pay TV lurade SVT - med falska identiteter och grova överdrifter".
- Det beror på hur man ser det. Egentligen är de kanske mer äkta än alla andra. På ett sätt är det ju ärligare att bara visa ytan. Pay TV är bara yta. Det finns ingenting under.
Så till den oundvikliga frågan: Har du pratat med Bert ännu?
- Ja, han ringde. Han tyckte låten var jättebra och att det var den intressantaste låten i festivalen. Men han trodde inte att den skulle gå vidare. Och det tror inte jag heller.
Hade han något konkret erbjudande?
- Ja, han ville ha den. Men nu har vi hittat en annan distributör. Fast jag hade inte anlitat honom för hur mycket pengar som helst. Det är faktiskt en kille som varit i ledningen för ett främlingsfientligt parti. Och som nu sitter och gör tv-underhållning och, som jag ser det, förstör musikindustrin.