"Många u-länder har svår infrastruktur. De är för små för att klara alla åtaganden och behöver mycket tekniskt bistånd. WTO är ju bara en liten bit. Men det är ändå med handel som dessa länder får tillväxt. Det är vad kritikerna från frivilligorganisationerna missar."
Peter Kleen på Kommerskollegium kondenserar sitt budskap i några meningar i en intervju i DN:s ekonomidel. Problemet är att handel här blir liktydigt med frihandel till varje pris. Men det är inte självklart gynnsamt för de allra fattigaste länderna.
Här hamnar vi i ett frågekomplex som egentligen diskuterats av ekonomer ända sedan 1700-talet. Vad skapar ekonomisk utveckling? Varför är vissa rika - och andra fattiga?
Budskapet att handel skapar tillväxt är på ett plan trivialt, för att inte säga banalt. Handel befrämjar förstås ekonomisk utveckling. Det är en avgörande vändpunkt i historien när människan börjar byta varor med varandra. Övergången från självhushåll till bytesekonomi - och i förlängningen den moderna marknadsekonomin - är emellertid också berättelsen om effektiviseringen och specialiseringen av själva produktionen. Adam Smith började sin analys av ekonomin i The Wealth of Nations från 1776 med en beskrivning av hur produktionen av knappnålar kunde delas upp i en lång rad beståndsdelar. Produktionsvolymerna kunde därigenom växa och fler produkter säljas.
I den ekonomiska historien har det emellertid varit vanligt att betona antingen den ena eller den andra sidan av saken, antingen handelns expansion eller förändringarna inom själva produktionen. Handelns välsignelsebringande effekter bör under alla omständigheter balanseras också av ett annat skäl.
Frågan är om det var externa faktorer (export) eller intern dynamik (hemmamarknad, intern efterfrågan) som satte fart på den ekonomiska utvecklingen i länder som Sverige.
Handel och produktivitetsförbättringar är de grundläggande förklaringarna till det ökade välståndet och minskningen av den socialt nödvändiga arbetstiden. En annan sida av saken är att detta möjliggjort ett överskott om vilket klass- och intressekonflikter sedan dessa har utspelats. Politik i de moderna demokratierna är i hög grad en fråga om hur och mellan vem resurserna ska fördelas.
I dagens handelspolitiska debatt är det som att dessa reservationer och komplikationer inte finns. Handel, ja, frihandel har rent av blivit en okomplicerad trollformel som ska bota oss alla från fattigdomens förbannelse. Stefan de Vylder skriver i ett kapitel i sin bok "Utvecklingens drivkrafter. Om fattigdom, rikedom och rättvisa i världen" (Forum Syd) om vad som gjorde Sverige rikt under det "gyllene seklet" 1870 till 1970. Han framhåller att den svenska utvecklingen baserades på inhemska traditioner.
Det var aldrig utländska lån- och biståndsgivare som enligt något slags konsensus formulerad på en annan kontinent som dikterade villkoren. Bara detta kapitel i Stefan de Vylders bok överstiger den sammanlagda visdomen i vilken nationalekonomisk grundbok som helst.
Föreställningen om handelns avgörande roll i den ekonomiska utvecklingen går tillbaka till David Ricardos teori om komparativa fördelar. Ricardo visade teoretiskt att det är rationellt att specialisera sig på de varor landet är relativt sett bäst på. Om land a kan producera bilar och livsmedel är det bättre att satsa på det ena alternativet, och land b på det andra. En arbetsfördelning uppstår. Produktionen och handel ökar och välståndet växer.
Det är en enkel och teoretiskt oantastlig ekvation. Men är förstås också rimlig på ett allmänt plan. Teorin har sedan utvecklats av de svenska ekonomerna Eli Heckscher och Bertil Ohlin, som lyfte fram att de komparativa fördelarnas handelsmönster grundade sig på ländernas skilda förutsättningar vad gäller produktionsfaktorer. Länder med råvarutillgångar exporterar råvaror. Länder med mycket arbetskraft exporterar arbetsintensiva produkter, medan länder med god tillgång till kapital exporterar kapitalintensiva produkter.
Teorin om komparativa fördelar har kritiserats hårt, inte minst av utvecklingsländerna. Rör det sig verkligen om ett jämnt byte? Döms inte utvecklingsländerna att exportera råvaror och importera kapitalintensiva produkter? Beroendeskolan hävdade att den imperialistiska världsordningen innebär att det i själva verket är ett ojämnt byte, i stället rekommenderades att u-länderna skulle länkas av från världsmarknaden till förmån för självtillit och utveckling på egna villkor.
Ett annat svar löd: "importsubstitution"! Det vill säga att successivt ersätta u-ländernas kapitalintensiva import genom en egen industrialisering.
Tanken var att inledningsvis skydda industrin med tullar och andra handelshinder.
Uppenbart är att en lång rad utvecklingsländer numera kan uppvisa en formidabel ekonomisk utveckling. Det gäller till exempel länder som Singapore, Sydkorea, Taiwan och Malaysia och under senare tid Indien, Kina och Vietnam. Detta är stora exportländer. Vilket tycks ge stöd åt teorin om att handel är nyckeln till framgång. Vi har fått en "Ricardo renässans".
Men faktum är att de länder som lyckats ekonomiskt inte har följt frihandelns rena regelbok. Tvärtom har de, framhåller de Vylder, i hög grad "litat till recept som präglats av statlig industripolitik, gammaldags importsubstitution (under industrialiseringens inledande faser) och selektiva exportsubventioner". De skulle knappast passera WTO:s nålsöga av i dag.
Dessutom kan fattiga länders ekonomiska utveckling faktiskt hämmas av en helt fri handel. Framför allt de länder som är riktigt fattiga, och i många av dem har situationen faktiskt förvärrats. de Vylders poäng är att det finns en hake i Ricardos gamla modell: "teorin om komparativa kostnader garanterar inte att varje land verkligen kan producera till konkurrenskraftiga priser till löner som överstiger existensminimum." Länder med lägre produktivitet kan tvingas att konkurrera genom ett slags race to the bottom. De får annars svårt att konkurrera med billiga importvaror på basala områden även i sitt eget land. De riskerar en nedåtgående spiral med en återgång till självhushåll, ökad fattigdom, barnarbete, skuldsättning och beroende av bistånd. Saken blir inte bättre av EU:s omoraliska handelshinder för livsmedelsprodukter och subventioner till sitt eget jordbruk. Eller av att de rika länderna dumpar priserna på sina livsmedelsvaror.
Handel är en viktig faktor som i allmänhet befrämjar välstånd. Men frihandel är inte en helt okomplicerad formel. På uppsidan av den ekonomiska världsordningen är perspektivet begränsat och minnet uppenbarligen kort.