Filmen ”Mama” hade svensk premiär i går. Det är en helt okej rysare som utforskar moderskapet. Hela filmen handlar om mödrar. Ofrivilliga och frivilliga, berövade och över- beskyddande. Att det stora monstret är en kvinna och mor förklaras ingående med detaljerad bakgrundshistoria, om och om igen. Det är en tematik som inspirerat skräckfilmsmanusförfattare sedan urminnes tider (eller åtminstone sedan ”Psycho”) och som är en smula utnött, men visst, jag kan köpa premissen. Till en viss gräns.

l ”Mama” går gränsen i det ­exakta ögonblick då monstret tränger sig fram ur ett gigantiskt svart och ruttet snippformat hål i väggen. Tidigare i veckan skrev genusvetarna Kerstin Säthil och Julia Fridmar en debattartikel på SVT:s sajt med titeln ”Det är 2013 och vi måste våga prata om fittan”. Jag håller med, det finns en massa onödiga tabun kring gynekologiska problem. Men jag skulle även vilja slå ett slag för följande upprop: ”Det är 2013 och skräckfilmsregissörer måste våga sluta prata om fittan.”

Egentligen är det inte bara i skräckgenren som man slentrianmässigt plockar fram en snippa ur bakfickan så snart Ondskan med stort O ska skildras. Det förekommer i alla möjliga typer av film. Peter Jackson valde till exempel att visualisera ondskans epicentrum Saurons öga som en gigantisk svävande eldsvagina i ”Sagan om ringen”. Sarlaccens fiffiformade och köttfärgade ökenhåla i ”Star wars: Jedins återkomst” sväljer Boba Fett hel, och sandormarna i ”Dune” ser ut som snippor med huggtänder (detta motiv är så vanligt i fiktionen att det har ett namn: ”vagina dentata”, betandad vagina). Och nej, det är inte bara jag som ser varje film som ett potentiellt Rorschachtest. ”Predator”-monstret är så snipplikt att det till och med är inskrivet i dialogen (”OK, pussyface, it’s your move!”) och konstnären H R Giger var uttalat könsorgansinspirerad när han skapade scenografin till ”Alien”-filmerna.

Man kan naturligtvis hobby- psykologisera kring detta i oändlighet och spekulera i manliga regissörers eventuella Oidipuskomplex. Man kan också, mer relevant, se det som en liten bit av ett större pussel som handlar om hur våld och sexualitet är sammankopplade i hela vår kultur och i filmvärlden specifikt.

Manusförfattare använder sig slentrianmässigt av våldtäktsscener för att förklara hur kvinnor blir hårda hämnare (”Irreversible”, ”Kill Bill”, ”Män som hatar kvinnor”). Och när man ska skildra en kvinnas ultimata våldsaktion handlar det också ofta om sex, som i Lars von Triers ”Antichrist” där den kvinnliga huvudpersonen skadar både sin mans och sina egna könsorgan. Bilden som målas upp är av ett bokstavligt könskrig, där snippan och snorren befinner sig i en evig strid till döden och är varandras svurna fiender.

Men man behöver inte ens göra någon djupare analys för att bli irriterad på de ondskefulla snipporna. Det är tillräckligt störande att symboliken är så överanvänd, så vanlig att den förlorar all kraft som metafor.

Gigantisk väggvagina öppnar sig … Jahapp, då kommer det väl någon Ond Varelse då, gäsp, nästa scen. Det är provocerande slappt och fantasilöst regi- och scenografi-arbete.

Det vore så befriande att se onds-kan symboliseras av något annat, nästan vad som helst! Kan vi inte åtminstone komma överens om en mer neutral kroppsöppning? Ska vi säga... örat?